Sensommaren 2006 var jag nyinflyttad i Stockholm, och i samband med det också nyanställd på det företag där jag skulle skrapa ihop till brödfödan under de efterkommande två åren. Det var på många sätt en omvälvande tid. Jag upptäckte Stockholm en liten bit i taget, gick på klubbar och konserter, hängde i skivbutiker, på caféer, klädaffärer och på loppisar, men mest tid spenderade jag förstås på mitt jobb. Hierarkin på företaget gjorde att jag och min grupp arbetade inom säljavdelningen, även om jag varken hade en säljares arbetsuppgifter (tack gode gud!), titulerades säljare (tack än en gång!) eller hade en säljares lön (synd!). Däremot bjöds vi med på säljarnas aktiviteter. Hade företaget sålt mycket under den gångna månaden så skulle det firas, med pompa och ståt, fina middagar och mycket dricka. Och även om den grupp jag arbetade i inte hade bidragit med något konkret så skulle vi med. Den första gången så skedde ställdes jag inför ett problem. Vad skulle jag egentligen ha på mig?
Den här sommaren bar alla Fred Perry. När det var varmt hände det till och med att säljarna tog av sig kavajen och stoltserade med en vit Fred Perry-piké där under. Även på de indieklubbar jag sökte mig till på kvällarna bar man överdelar med en stiliserad krans på bröstet. Det var ett märke som verkade fungera överallt. Det var ju förankrat både i modskulturen och tennisplanen. Lika hett på Debaser som på Stureplan. Och jag, som desperat ville skrubba bort min stämpel som lantis på studieresa i storstaden, såg naturligtvis att köpa mig en Fred Perry jag också. En t-shirt förvisso, på Emmaus förvisso, men ändå.
Eftermiddagen före den första fina middagen funderade jag både länge och väl. Jag tittade olyckligt in i min sorgliga garderob, rynkade på nästan åt mina vita skjortor utan märke (förmodligen H&M allesammans) och åt min svarta kavaj utan lyster. Inget kändes riktigt rätt. Det fick bli den nya Fred Perryn, trots allt.
Kvällen kom, och jag var naturligtvis den ende som klätt mig i t-shirt. Alla mina kollegor bar kavaj eller klänning. Nu blev kvällen inget fiasko för det, det var en okej tillställning, varken mer eller mindre, och fick jag några ogillande blickar så var det inget jag märkte av. Men naturligtvis var det genant. Jag är ingen idiot, och var inte då heller. Jag vet naturligtvis hur dresscoden brukar se ut på dylika tillställningar. Men jag ville så gärna visa att jag också var märkesmedveten. Att jag visste vad som gällde. Att jag var mer än bara kusinen från landet som var här för att storögt titta på när de världsvana människorna umgicks med varandra. Och i och med mitt misstag så blev det precis tvärtom.
Jag gick inte på fler middagar i t-shirt, men det var inte sista gången jag låtit ett märkes lyster förblinda mig. Det här säger något om mig, det säger något som jag inte tycker om. Det finns något att lära av den här historien. Jag är bara inte säker på exakt vad. Vi kommer väl till det längre fram.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar