Jag vet ännu inte om Joanna Newsoms "Ys" är en bra skiva eller inte. Den är lite svår att få grepp om, lite lös i tyglarna, det känns som om den kommer ta tid att komma in i, vilket väl är passande. Men det hör inte hit. Själva musiken har ingenting med det intensiva lyssnandet att göra.
Jag lyssnar som ett statement, som för att säga mig själv att det får vara nog nu.
Jag lyssnar för att jag är trött på det ytliga sätt jag konsumerat musik på de senaste åren, för att jag vill hitta tillbaka till den där tiden då man kanske köpte max två skivor i veckan och verkligen levde med dem. Det finns skivor i min samling jag kan spela och i detalj minnas var jag var, vem jag var, vad jag gjorde och hur jag mådde när... ja, inte första gången jag spelade den kanske, men första gången den verkligen fastnade.
Då var det musik som betydde något, som sammanflätades med livet och blev en del av mig och min historia.
Den senaste tidens lyssnande har, med ett par undantag, bara varit lyssnande på ljud. Köksfläktens surrande skulle kunna ge mig en sinnligare upplevelse än Real Estates "Days", Trembling Blue Stars "Her Handwriting", Lone Pigeon-boxen, och all den där andra musiken jag pressat in i mitt bångnande skivställ och mitt lika överfulla iTunes-bibliotek. Och inte för att det är dålig musik, utan för att den aldrig får den uppmärksamhet den förtjänar.
Det är dags att ändra på det. Och en hel del annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar