#304. Mina konsumtionsvanor och Pearl Harbour.

Vintern 2011/2012.

Det går inte att promenera genom Högdalen centrum utan att få ett erbjudande upptryckt i ansiktet. "Vad har du för elleverantör? Ringer du med Tele2 idag?" Vore jag inte så snäll och så medveten om att det när allt kommer omkring inte är försäljarna själva som är skurkarna hade jag ställt motfrågan: "Har du med det att göra?"
Och så alla ständiga säljsamtal jag måste värja mig mot på telefonen. Veckorna före jul var det extremt. Varje dag ringde någon ny. Mest ihärdiga var Phonehouse, som hade vänligheten att höra av sig varje dag i en veckas tid. För övrigt samma vecka som jag såg Dokument Inifråns "Säljsekten", om den fruktansvärda företagskulturen på nämnda företag. Jag är ganska säker på att Svenskt Näringsliv inte tar upp arbete på Phonehouse i sin kurs "Konsten att strula till ett liv", även om de nog borde...
Sist men inte minst har vi hallmattan, konstant belamrad av högvis med reklam (från och med idag avhjälpt med en käck liten lapp på dörren, men ändå) och mailboxen, som varje gång jag öppnar den flödar över av desperata slutreor och sista chansen-priser.


Det äcklar mig. Jag känner mig attackerad. Jag känner mig... ja, kränkt. För nog finns det något kränkande i att reduceras från människa, från person, till potentiell kund? Till prospect? Till konsument?  I att andra människor tar sig friheten att försöka tala om vad jag ska göra med de få slantar jag har?

Och ändå, mitt i allt detta, är min egen, självvalda konsumtion ibland lika omöjlig att styra över som vädret.

Det har grott i mig ett tag nu, flera år faktiskt, men det är först de senaste månaderna jag har börjat ifrågasätta saker och ting på allvar. Jag har alltid haft svårt att försvara att jag köper så mycket grejer hela tiden. Det rimmar illa med mina ideal, det rimmar illa med mina egna erfarenheter av att materiellt välstånd absolut inte behöver betyda lycka. Det är, som så mycket annat jag gör, något jag gör tvångsmässigt. Jag mår bra av det, tillfälligt, medan jag gör det, och när jag sitter på tunnelbanan hem med mina kassar i famnen. Men så snart jag packat upp grejerna kommer ångesten smygande. Var det här allt? Blev jag inte gladare, mer komplett, lyckligare?

Jag och min vän Fredrik diskuterade för ett tag sedan vad vi skulle göra om vi tog hem storvinsten på lotto. Vi talar då om astronomiska summor pengar, såna belopp som stora Hollywood-skådisar ofta bränner på, typ, hela vagnparker med lyxbilar. Eftersom ingen av oss har den sortens intressen nöjde vi oss med en rymlig lägenhet i ett trivsamt område (inte heller här några excesser, ingen av oss är intresserade av vare sig Djursholm, Strandvägen eller Djurgården), lite snygga möbler, han tänkte köpa lite konst, jag tänkte byta ut skivsamlingen från cd till vinyl. Och så har jag alltid drömt om ett rum att kalla "biblioteket". (En annan dröm: att aldrig någonsin behöva storhandla, handla den mat jag behöver när jag behöver den och bara köpa riktigt högkvalitativa råvaror.)

Vad vi i grund och botten skulle ha var samma tillvaro som idag, fast i större skala. Med det i åtanke borde det inte vara så svårt att i större utsträckning nöja sig med det man har.

Men förmodligen är det andra mekanismer som styr. Ett exempel: under en jobbig dag på min arbetsplats (ungefär två veckor i månaden består av RIKTIGT jobbiga dagar) händer det att jag tar en paus i arbetet bara för att köpa något. Det är inte bara en paus i arbetet, det är ett avbrott från att vara den person som arbetet gör mig till. Med ett understimulerande jobb utan några som helst beröringspunkter med den egna identiteten, blir det väldigt enkelt att shoppa sig tillbaka till den man verkligen är.
"Räknenisse, jag? Nej, jag köpte ju ett gäng gamla Panache-romaner på lunchrasten..."

Konsumtion har blivit en stor del av den person jag är. Jag är det jag köper, och jag tycker det jag köper gör mig mer intressant än vad jag hade varit om jag låtit bli.

Då är jag ändå inte någon storkonsument i egentlig mening, ingen kandidat för lyxfällan. Dyr elektronik intresserar mig inte särskilt mycket och jag har inget extremt inredningsintresse som slukar pengar. Bilar, båtar, alla former av lyxartiklar (med undantag för vissa dyrare klädmärken jag gillar) går helt bort. Det dyraste jag köpt är (förutom den bostadsrätt jag sålde sålde för några år sedan) en Macbook. Det var förrförra vintern. Därefter är det mestadels mindre inköp. Böcker, skivor, kläder, ganska ofta på second hand.

Men det jag köper köper jag i mängder, i såna mängder att jag inte hinner med att verkligen få utbyte av allt. Jag har sextio olyssnade skivor liggandes. Jag har nog bara läst en tredjedel av böckerna i min bokhylla. I den överfulla garderoben använder jag bara cirka tio skjortor och tre par byxor kontinuerligt. Det andra bara ligger där. Kommer kanske till användning en dag. Kanske inte.

Men det är klart att det är skillnad på att lägga sina pengar på billiga cd-skivor och att lägga dem på lyxbilar. Jag tror exempelvis att min konsumtion påverkar miljön betydligt mindre än vad en riktig storkonsuments gör, framförallt eftersom jag köper så mycket second hand. Men skillnaden till trots så fyller shoppingen samma funktion. Verklighetsflykt. Identitetsbyggande. Status. Tröst. Och att täppa igen det där gapande hålet av existentiell ångest inombords.

Tar jag barnledigt en dag och åker in till stan slutar det alltid, oavsett vad mina intentioner varit, med en shoppingrunda. Det är som om en tur till stan inte riktigt räknas om jag inte får med mig ett gäng souvenirer hem. Samma sak gäller om jag åker in till stan utan att ta barnledigt, även om konsumtionen försvåras av att ha barnvagn med sig. Härom veckan somnade Frank när vi promenerade på Krukmakargatan, så det var inget problem alls att rulla in vagnen på Papercut och köpa en Moleskine-väska för tusen spänn (till mitt försvar kan jag tillägga att jag funderat på att köpa väskan ganska länge). Sen kan jag tycka att det är ett samhällsproblem att staden erbjuder allt färre alternativ till shopping. För även utan våra inbyggda prylbegär hetsas vi ju i det offenliga rummet ständigt till att konsumera. Men det är en annan historia.

Shoppande kostar mig inte bara pengar och dåligt samvete, det slukar tid också. En dag spenderad i butiker  hade ju lätt kunnat tillbringas någon annanstans, med någonting helt annat. Ett par timmar på ett café med en god vän. Eller en teaterföreställning. Eller ett museibesök. Och hur många kvällar har jag inte tänkt att jag vill göra något - läsa en bok, se en film, umgås med min sambo, skriva - bara för att påminnas om att jag har tio skivor under bevakning på Tradera, och att auktionerna går ut med ungefär tio minuters mellanrum under återstoden av kvällen? Det blir en hel kväll bortkastad på konsumtion det.

Och begäret visar upp sitt fula tryne där man minst anar det. Som nu, när jag som hårdast kämpar för att få det under kontroll. Jag kan lova att fanns det elegant formgiven box på 12 DVD:er med tips om hur man enklast påbörjar ett liv utan konsumtion, då hade jag köpt den. Istället för att - mycket enklare egentligen - helt enkelt bara sluta. När jag började fundera på olika sätt jag ville förändra min tillvaro på ledde de flesta tankegångarna till att något skulle köpas. Det var därför en rensning i bokhyllan resulterade i att jag köpte två dyra tidsskriftssamlare. Det kändes helt enkelt nödvändigt, trots att det verkligen inte var det.

Ett roligt experiment: säg att du går i tankar på att börja leva mer som du lär, shoppa mindre och smartare, bli mer klimatsmart och enbart handla rättvisemärkt. Hur börjar du?

1) Med att köpa en skjorta från Paul Smith?
2) Med att köpa en skjorta från The Fair Tailor?
3) Med att inte köpa någonting alls?

Svaret är egentligen ganska solklart, men min instinkt ledde mig ändå till svar 2). Nu lyckades jag för ovanlighetens skull hejda mig. Men ändå. Det sitter i ryggmärgen. Köp dig ut ur ditt gamla liv, köp dig in i ditt nya.

Så hur tar man sig ur det här då? Jag har inget bra svar på den frågan. Jag vet inte. Men helt omöjligt tror jag inte det är. Jag börjar med att försöka göra mig själv så medveten som möjligt om hur jag fungerar. Lär mig mina beteendemönster så jag kan se fällorna innan jag kliver rakt i dem. Jag undviker att gå in i butiker för att titta lite, jag vet ju att det aldrig räcker med att titta. Tradera och liknande sidor undviker jag helt och hållet, såvida det inte är något särskilt jag behöver.
Sist men kanske viktigast: jag ska börja ta ut kontanter och lämna kortet hemma när jag ska till att röra mig i butikstäta miljöer. Det funkade bra igår, då jag promenerade från Skanstull in till Stockholms mer centrala delar utan att köpa mer än tre skivor på Myrorna.

Vi kallar det inte en början, vi kallar det ett framsteg.