#305. Det kom en kommentar.

"En pågående 30årskris? Det är nog ingen slump att de förändringar du gjort nu, och de förändringar du funderar på kommer nu. Men jag kanske förringar det hela."

Ja, det ligger väl nära till hands att tro det. Jag fyllde ju faktiskt trettio för exakt en månad sedan. Men det här har pågått längre än så. Jag tror snarare att det är en naturlig följd av att ha blivit förälder. Med föräldraskapet kommer en stärkt förhoppning om att planeten ska ha en framtid även bortom ens eget liv. Med tiden blir barnet stort och skaffar sig egna barn, och jag vill gärna att även de ska få leva på en beboelig planet, att även de ska få härma kråkorna i trädkronorna utanför fönstret och få njuta av all världens mångfald. Det är inte möjligt om vi fortsätter att konsumera i den takt vi gör nu, och framförallt inte om vi fortsätter att konsumera samma saker. Så det är en aspekt av det.

Det faktum att jag går hemma, pappaledig, just nu, ger mig mindre ekonomisk frihet, men mer tid att tänka på de här grejerna. Så att det går från tanke till handling just nu är inte heller så konstigt. Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle.

En annan aspekt är mer egoistisk. Det handlar om tid. Min tid. För ända sedan Frank föddes har jag ojat mig över all tid som försvunnit. "Jag hinner aldrig göra något längre!" har jag gnällt. Så jag ställde mig själv frågan: Vad är det jag så gärna vill göra då? Och har jag verkligen inte tid med det? Finns det inte annat än mitt barn, trots allt det viktigaste jag har, som slukar i sig betydligt fler av dygnets timmar?" Jo, visst finns det det. Tvångsmässiga beteenden. Konsumtion. Tidsfördriv som är just fördrivande av tid, något som kanske funkade på den tiden hela mitt dygn kretsade kring mig själv, men inte längre. En del av de där grejerna måste bort eller dras ner på.

Vi kan ta ett exempel: på den tiden jag jobbade och inte var pappaledig stannade jag nästan varje dag kvar en halvtimme i gallerian vid Liljeholmen. Jag kikade runt på Stadsmissionen och andra affärer, unnade mig kanske ett par skivor eller en bok, och sen åkte jag hem, där jag ägnade resten av dagen åt att umgås med Frank. När kvällen kom var jag trött, för trött för att orka ägna mig åt något av mina gamla intressen. Och det var då jag började gnälla.
"Nu skulle jag vilja sätta mig och läsa en stund, men det orkar jag ju inte".

Men tänk om jag istället för att snoka runt i butiker hade satt mig på ett café i en halvtimme? Jag hade kunnat dricka en kopp kaffe i lugn och ro, läst lite i min bok, bara haft en liten stund för mig själv innan plikten kallade. Hade inte resten av dagen blivit mer njutbar då? Förmodligen.