Bandängen har lekplats, gungor, bandyplan, trehjulingar och mer därtill, men viktigast av allt: Bandängen har djur. Frank älskar djuren. Framförallt kaninerna. Getterna, som Frank tycker är lite skrämmande när de bräker, är annars mina favoriter. De ser så sympatiska ut, alltid med ett leende på läpparna, och så är de lite mer livliga, har lite mer karaktär, än sina sambos, fåren.
Att gå till Bandängen är att ta ett litet kliv ut ur resten av världen för en stund. Ingenting kostar, ingen försöker sälja något, ingenting frestar. Det är lugnt och fridfullt, man behöver inte klä upp sig, inte göra sig till. Man hejar på personalen och nickar igenkännande åt de andra mammorna och papporna, i övrigt är det bara djuren. Tunnelbanan som rusar förbi några meter bort är det enda störningsmomentet - en påminnelse om kraven, arbetet, pressen, människorna och de där pengarna och varorna som ständigt ska byta ägare. En stund av ångest som blossar upp och sedan försvinner.
Det är fantastiskt avkopplande att bara lyssna till hönsens kackel eller stå och iaktta fåren när de tuggar i sig gammal julgran eller betar i gräset. Den där hopplösa drömmen om livet på landet, så träffande beskriven i Mats Jonssons senaste, mycket läsvärda krönika, är sällan starkare än efter ett besök i Bandängen.
2 kommentarer:
Den där drömmen om landet, är enligt min erfarenhet som hemvändare - just hopplös.
Jag romantiserade min hembygd och hur lugnt och skönt det skulle bli att komma "hem" igen innan vi flyttade hit. Nu kan väl inte jag tala för alla, min egna erfarenhet är att det var totalt självbedrägeri. Saker och ting hinner alltid ifatt en och det ska mycket till för att livet skall bli bättre genom att man lämnar sina vänner och storstadens utbud. Och då menar jag inte utelivet, vilket jag lämnat sen länge - men allt annat. Du kanske kan köpa skivor en gång om året, livsmedel du vant dig vid finns inte i affären, du kan inte få tag på en liter mjölk efter kl 20 och vill du ta en kopp kaffe någon annanstans än hemma får det bli hos en bekant (om man känner någon) eller anpassa det mellan 9-18 på vardagar när det lokala konditoriet eventuellt har öppet.
Nu vurmar jag inte för stadens öppet-dygnet-runt, det är bra att allt inte är öppet och tillgängligt jämt, men har man vant sig vid en viss sak kan det vara svårt att anpassa sig.
Jag tror det finns nackdelar och fördelar med att bo överallt. Men att flytta till landet är för min egen skull bland det sämsta jag gjort i mitt liv. Inget har orsakat så mycket ensamhet, ångest och problem. Nog för att det även beror på faktorer runt omkring, men jag inbillar mig att hade vi bott kvar i Göteborg (fast kanske på en annan adress) så hade åtminstone stan varit ett andningshål, istället för att som nu - sitta mitt i skiten.
Tråkigt att höra. Misstänker att det skulle vara precis likadant för mig. Den där drömmen om landet är nog dessutom något lite mer orealistiskt för min del. En hel gård, ett hus att renovera, getter, får, höns, en helt ny tillvaro. Tyvärr tar man ju sig själv med sig, var man än hamnar.
Skicka en kommentar