#293. Holly Golightly.

Ibland, tyvärr lite för sällan, läser man stycken som slår an en så skarp ton i en att man måste backa, läsa meningarna igen, liksom smaka på dem, andas in dem, flytta in i texten en stund innan det går att fortsätta läsa. Det här stycket ur Truman Capotes "Frukost På Tiffany's" hade just den effekten på mig.

"Hon kunde alla örhängen, Cole Porter och Kurt Weill; särskilt förtjust var hon i melodierna ur 'Oklahoma!' som var nya den sommaren och hördes överallt. Men ibland spelade hon sånger som kom en att undra var hon hade lärt dem, var hon kom ifrån. Bitterljuva osammanhängande visor som doftade tallskog eller prärie. En lät så här: 'Don't wanna sleep, don't wanna die, just wanna go a-travelin' through the pastures of the sky', och den tyckte hon tydligen allra bäst om, för hon sjöng den ofta långt efter sen håret hade torkat och solen hade gått ner och tända fönster lyste i skymningen".