#312. Henry Darger.

Detta blogginlägg är bara en liten påminnelse till mig själv, eftersom jag ofta upptäcker fascinerande grejer när jag slösurfar på kvällen, bara för att finna det fullständigt utsuddat när jag vaknar morgonen därpå.

Därför:

Niklas! Glöm inte bort Henry Darger! Du tyckte hans bilder var fantastiska och funderade på att köpa en bok med hans konst.

Så.

#311. Lite kultur värd att nämna.

The Last Days Of Disco

Ah, Whit Stillman. Att du är aktuell med ny film ("Damsels In Distress"*) för första gången sedan 1998 känns tryggt. Varje gång jag tappat hoppet om filmmediets förmåga att ge mig något har någon av dina filmer kommit till min räddning. Lustigt att jag sett dem i kronologisk ordning. "The Last Days Of Disco" var verkligen inget undantag. Knivskarp dialog, långt ifrån naturalistisk, men sådär dumsmart som jag önskar jag själv var när jag pratade (och ibland, med lite rödvin innanför västen, faktiskt kan vara) och karaktärer lika underbara och vidriga som bara riktiga människor kan vara. Jag har ingen närmare relation till discon, men jag älskade den här filmen. En kort stund efteråt kände jag mig rent av ung och nyfiken på livet igen.

*Men minuspoäng för avsaknaden av Chris Eigeman i rolllistan!

X-Statix

Pete Milligans löst X-Men-relaterade seriesatir över kändisskap, idoldyrkan, kapitalism och superhjältar, briljant popartillustrerad av Mike Allred. En serie som lyckas slänga sig mellan ultravåld, svart humor, genuin spänning, trams och patos utan att det känns krystat. Finns nu i jättetung, inbunden och svindyr omnibus för den som är intresserad. En bortglömd pärla från en tid då Marvel fortfarande vågade ta risker med sin största franchise.

Det Grymma Svärdet #9-10

Främst för Pontus Lundkvists långa berättelse om sommarens sammandrabbning med Per Gudmundson och besvikelsen över en lismande opportunistisk mediavänster. Drabbande läsning.

#310. En låt #17.

Twerps - Who Are You

Jag ska fatta mig kort. Jens Lekman tipsade om den här låten på sin Smalltalk, och oj så fin. Skevheten påminner mig lite om tidiga Pavement. Jag vill vara 23, klädsamt melankolisk, sitta på en grön gräsmatta med en folköl i handen. Typ så.

#309. Dagens förluster.

Imorse när jag skulle ge mig ut på min och Franks dagliga förmiddagspromenad upptäckte jag att mina skor hade spruckit. Det var inga dyra skor, och det var inga favoritskor. Det var skor jag hade för att slippa slita på mina riktiga vinterskor, ett par Clarks som börjar bli bra slitna de också. Min plan hade annars varit att lämna in Clarksen till en skomakare för att få dem så nära nyskick som bara är möjligt och bära de här skorna under tiden. Både skorna och planen sprack, alltså. Jag rotade fram ett par andra gamla kängor ur garderoben, men på den ena börjar sulan lossna från lädret. Får köpa något starkt lim och försöka laga dem själv, för de är nog inte riktigt värda det pris en skomakare skulle ta för att utföra samma arbete.

Nu på kvällen när Mikaela tömde den tvättmaskin jag fyllt tidigare under eftermiddagen upptäckte hon att jag råkat stuva in min röda Wolsey-slipover. Den är stickad och bör absolut inte tvättas i 60 grader tillsammans med barnkläder. Vid en första anblick såg den dock ut att ha klarat sig ganska bra. Kanske lite luddig, men den hade åtminstone inte krympt. Så synade jag den lite noggrannare och upptäckte ett stort hål på ryggen. Pälsängrar...

Sånt här kan få mig att, åtminstone för en stund, fullständigt förlora hoppet om livet. På något vis känns det symboliskt. Som en metafor för den lilla människans, min, hopplösa och enfaldiga strävan. Jag strävar efter att begränsa min konsumtion - världen i övrigt strävar efter att slita min befintliga garderob i strimlor.

Någon måste ta sitt ansvar och avgå.

#308. Ett paket Eldkvarn.

Jag hade nästan glömt bort att julen för min del inte var över ännu. I söndags åkte jag till Karlskoga, och där låg den här boxen och väntade under den imaginära julgranen. Trevligt! Eldkvarn är lite av en guilty pleasure för mig, men vilken pleasure. Vi kan analysera både den kärleken och boxen vid ett senare tillfälle. Nu ska lyssnas.

#307. Det kom en länk.

Mitt i allt svammel om konsumtion och självrannsakan damp det ner en länk i mitt Facebook-flöde, en länk till en text som sa allt jag ville säga, bara lite skarpare än jag själv har förmår. Läs!

#306. Omläsning.

Eftersom läsningen inte är en tävling där den som tagit sig igenom flest romaner på sin dödsbädd vinner, ska jag se till att omläsa minst en gammal favorit i år. Att ta sig an ett verk fler än en gång är ju sällan slöseri med tid, alltid finns det något som gått förlorat vid första titten. Det lutar åt att Hjalmar Söderbergs "Den Allvarsamma Leken" blir först ut. Den boken har betytt så oerhört mycket för mig, och det är i år tio år sedan jag läste den första, och hittills enda, gången. Passande nog är det i år också hundra år sedan boken kom ut.

#305. Det kom en kommentar.

"En pågående 30årskris? Det är nog ingen slump att de förändringar du gjort nu, och de förändringar du funderar på kommer nu. Men jag kanske förringar det hela."

Ja, det ligger väl nära till hands att tro det. Jag fyllde ju faktiskt trettio för exakt en månad sedan. Men det här har pågått längre än så. Jag tror snarare att det är en naturlig följd av att ha blivit förälder. Med föräldraskapet kommer en stärkt förhoppning om att planeten ska ha en framtid även bortom ens eget liv. Med tiden blir barnet stort och skaffar sig egna barn, och jag vill gärna att även de ska få leva på en beboelig planet, att även de ska få härma kråkorna i trädkronorna utanför fönstret och få njuta av all världens mångfald. Det är inte möjligt om vi fortsätter att konsumera i den takt vi gör nu, och framförallt inte om vi fortsätter att konsumera samma saker. Så det är en aspekt av det.

Det faktum att jag går hemma, pappaledig, just nu, ger mig mindre ekonomisk frihet, men mer tid att tänka på de här grejerna. Så att det går från tanke till handling just nu är inte heller så konstigt. Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle.

En annan aspekt är mer egoistisk. Det handlar om tid. Min tid. För ända sedan Frank föddes har jag ojat mig över all tid som försvunnit. "Jag hinner aldrig göra något längre!" har jag gnällt. Så jag ställde mig själv frågan: Vad är det jag så gärna vill göra då? Och har jag verkligen inte tid med det? Finns det inte annat än mitt barn, trots allt det viktigaste jag har, som slukar i sig betydligt fler av dygnets timmar?" Jo, visst finns det det. Tvångsmässiga beteenden. Konsumtion. Tidsfördriv som är just fördrivande av tid, något som kanske funkade på den tiden hela mitt dygn kretsade kring mig själv, men inte längre. En del av de där grejerna måste bort eller dras ner på.

Vi kan ta ett exempel: på den tiden jag jobbade och inte var pappaledig stannade jag nästan varje dag kvar en halvtimme i gallerian vid Liljeholmen. Jag kikade runt på Stadsmissionen och andra affärer, unnade mig kanske ett par skivor eller en bok, och sen åkte jag hem, där jag ägnade resten av dagen åt att umgås med Frank. När kvällen kom var jag trött, för trött för att orka ägna mig åt något av mina gamla intressen. Och det var då jag började gnälla.
"Nu skulle jag vilja sätta mig och läsa en stund, men det orkar jag ju inte".

Men tänk om jag istället för att snoka runt i butiker hade satt mig på ett café i en halvtimme? Jag hade kunnat dricka en kopp kaffe i lugn och ro, läst lite i min bok, bara haft en liten stund för mig själv innan plikten kallade. Hade inte resten av dagen blivit mer njutbar då? Förmodligen.

#304. Mina konsumtionsvanor och Pearl Harbour.

Vintern 2011/2012.

Det går inte att promenera genom Högdalen centrum utan att få ett erbjudande upptryckt i ansiktet. "Vad har du för elleverantör? Ringer du med Tele2 idag?" Vore jag inte så snäll och så medveten om att det när allt kommer omkring inte är försäljarna själva som är skurkarna hade jag ställt motfrågan: "Har du med det att göra?"
Och så alla ständiga säljsamtal jag måste värja mig mot på telefonen. Veckorna före jul var det extremt. Varje dag ringde någon ny. Mest ihärdiga var Phonehouse, som hade vänligheten att höra av sig varje dag i en veckas tid. För övrigt samma vecka som jag såg Dokument Inifråns "Säljsekten", om den fruktansvärda företagskulturen på nämnda företag. Jag är ganska säker på att Svenskt Näringsliv inte tar upp arbete på Phonehouse i sin kurs "Konsten att strula till ett liv", även om de nog borde...
Sist men inte minst har vi hallmattan, konstant belamrad av högvis med reklam (från och med idag avhjälpt med en käck liten lapp på dörren, men ändå) och mailboxen, som varje gång jag öppnar den flödar över av desperata slutreor och sista chansen-priser.


Det äcklar mig. Jag känner mig attackerad. Jag känner mig... ja, kränkt. För nog finns det något kränkande i att reduceras från människa, från person, till potentiell kund? Till prospect? Till konsument?  I att andra människor tar sig friheten att försöka tala om vad jag ska göra med de få slantar jag har?

Och ändå, mitt i allt detta, är min egen, självvalda konsumtion ibland lika omöjlig att styra över som vädret.

Det har grott i mig ett tag nu, flera år faktiskt, men det är först de senaste månaderna jag har börjat ifrågasätta saker och ting på allvar. Jag har alltid haft svårt att försvara att jag köper så mycket grejer hela tiden. Det rimmar illa med mina ideal, det rimmar illa med mina egna erfarenheter av att materiellt välstånd absolut inte behöver betyda lycka. Det är, som så mycket annat jag gör, något jag gör tvångsmässigt. Jag mår bra av det, tillfälligt, medan jag gör det, och när jag sitter på tunnelbanan hem med mina kassar i famnen. Men så snart jag packat upp grejerna kommer ångesten smygande. Var det här allt? Blev jag inte gladare, mer komplett, lyckligare?

Jag och min vän Fredrik diskuterade för ett tag sedan vad vi skulle göra om vi tog hem storvinsten på lotto. Vi talar då om astronomiska summor pengar, såna belopp som stora Hollywood-skådisar ofta bränner på, typ, hela vagnparker med lyxbilar. Eftersom ingen av oss har den sortens intressen nöjde vi oss med en rymlig lägenhet i ett trivsamt område (inte heller här några excesser, ingen av oss är intresserade av vare sig Djursholm, Strandvägen eller Djurgården), lite snygga möbler, han tänkte köpa lite konst, jag tänkte byta ut skivsamlingen från cd till vinyl. Och så har jag alltid drömt om ett rum att kalla "biblioteket". (En annan dröm: att aldrig någonsin behöva storhandla, handla den mat jag behöver när jag behöver den och bara köpa riktigt högkvalitativa råvaror.)

Vad vi i grund och botten skulle ha var samma tillvaro som idag, fast i större skala. Med det i åtanke borde det inte vara så svårt att i större utsträckning nöja sig med det man har.

Men förmodligen är det andra mekanismer som styr. Ett exempel: under en jobbig dag på min arbetsplats (ungefär två veckor i månaden består av RIKTIGT jobbiga dagar) händer det att jag tar en paus i arbetet bara för att köpa något. Det är inte bara en paus i arbetet, det är ett avbrott från att vara den person som arbetet gör mig till. Med ett understimulerande jobb utan några som helst beröringspunkter med den egna identiteten, blir det väldigt enkelt att shoppa sig tillbaka till den man verkligen är.
"Räknenisse, jag? Nej, jag köpte ju ett gäng gamla Panache-romaner på lunchrasten..."

Konsumtion har blivit en stor del av den person jag är. Jag är det jag köper, och jag tycker det jag köper gör mig mer intressant än vad jag hade varit om jag låtit bli.

Då är jag ändå inte någon storkonsument i egentlig mening, ingen kandidat för lyxfällan. Dyr elektronik intresserar mig inte särskilt mycket och jag har inget extremt inredningsintresse som slukar pengar. Bilar, båtar, alla former av lyxartiklar (med undantag för vissa dyrare klädmärken jag gillar) går helt bort. Det dyraste jag köpt är (förutom den bostadsrätt jag sålde sålde för några år sedan) en Macbook. Det var förrförra vintern. Därefter är det mestadels mindre inköp. Böcker, skivor, kläder, ganska ofta på second hand.

Men det jag köper köper jag i mängder, i såna mängder att jag inte hinner med att verkligen få utbyte av allt. Jag har sextio olyssnade skivor liggandes. Jag har nog bara läst en tredjedel av böckerna i min bokhylla. I den överfulla garderoben använder jag bara cirka tio skjortor och tre par byxor kontinuerligt. Det andra bara ligger där. Kommer kanske till användning en dag. Kanske inte.

Men det är klart att det är skillnad på att lägga sina pengar på billiga cd-skivor och att lägga dem på lyxbilar. Jag tror exempelvis att min konsumtion påverkar miljön betydligt mindre än vad en riktig storkonsuments gör, framförallt eftersom jag köper så mycket second hand. Men skillnaden till trots så fyller shoppingen samma funktion. Verklighetsflykt. Identitetsbyggande. Status. Tröst. Och att täppa igen det där gapande hålet av existentiell ångest inombords.

Tar jag barnledigt en dag och åker in till stan slutar det alltid, oavsett vad mina intentioner varit, med en shoppingrunda. Det är som om en tur till stan inte riktigt räknas om jag inte får med mig ett gäng souvenirer hem. Samma sak gäller om jag åker in till stan utan att ta barnledigt, även om konsumtionen försvåras av att ha barnvagn med sig. Härom veckan somnade Frank när vi promenerade på Krukmakargatan, så det var inget problem alls att rulla in vagnen på Papercut och köpa en Moleskine-väska för tusen spänn (till mitt försvar kan jag tillägga att jag funderat på att köpa väskan ganska länge). Sen kan jag tycka att det är ett samhällsproblem att staden erbjuder allt färre alternativ till shopping. För även utan våra inbyggda prylbegär hetsas vi ju i det offenliga rummet ständigt till att konsumera. Men det är en annan historia.

Shoppande kostar mig inte bara pengar och dåligt samvete, det slukar tid också. En dag spenderad i butiker  hade ju lätt kunnat tillbringas någon annanstans, med någonting helt annat. Ett par timmar på ett café med en god vän. Eller en teaterföreställning. Eller ett museibesök. Och hur många kvällar har jag inte tänkt att jag vill göra något - läsa en bok, se en film, umgås med min sambo, skriva - bara för att påminnas om att jag har tio skivor under bevakning på Tradera, och att auktionerna går ut med ungefär tio minuters mellanrum under återstoden av kvällen? Det blir en hel kväll bortkastad på konsumtion det.

Och begäret visar upp sitt fula tryne där man minst anar det. Som nu, när jag som hårdast kämpar för att få det under kontroll. Jag kan lova att fanns det elegant formgiven box på 12 DVD:er med tips om hur man enklast påbörjar ett liv utan konsumtion, då hade jag köpt den. Istället för att - mycket enklare egentligen - helt enkelt bara sluta. När jag började fundera på olika sätt jag ville förändra min tillvaro på ledde de flesta tankegångarna till att något skulle köpas. Det var därför en rensning i bokhyllan resulterade i att jag köpte två dyra tidsskriftssamlare. Det kändes helt enkelt nödvändigt, trots att det verkligen inte var det.

Ett roligt experiment: säg att du går i tankar på att börja leva mer som du lär, shoppa mindre och smartare, bli mer klimatsmart och enbart handla rättvisemärkt. Hur börjar du?

1) Med att köpa en skjorta från Paul Smith?
2) Med att köpa en skjorta från The Fair Tailor?
3) Med att inte köpa någonting alls?

Svaret är egentligen ganska solklart, men min instinkt ledde mig ändå till svar 2). Nu lyckades jag för ovanlighetens skull hejda mig. Men ändå. Det sitter i ryggmärgen. Köp dig ut ur ditt gamla liv, köp dig in i ditt nya.

Så hur tar man sig ur det här då? Jag har inget bra svar på den frågan. Jag vet inte. Men helt omöjligt tror jag inte det är. Jag börjar med att försöka göra mig själv så medveten som möjligt om hur jag fungerar. Lär mig mina beteendemönster så jag kan se fällorna innan jag kliver rakt i dem. Jag undviker att gå in i butiker för att titta lite, jag vet ju att det aldrig räcker med att titta. Tradera och liknande sidor undviker jag helt och hållet, såvida det inte är något särskilt jag behöver.
Sist men kanske viktigast: jag ska börja ta ut kontanter och lämna kortet hemma när jag ska till att röra mig i butikstäta miljöer. Det funkade bra igår, då jag promenerade från Skanstull in till Stockholms mer centrala delar utan att köpa mer än tre skivor på Myrorna.

Vi kallar det inte en början, vi kallar det ett framsteg.

#303. Livet deluxe.

Tillvaron som pappaledig är inte alltid en dans på rosor, men oftast är det ett behagligt, om än väldigt inrutat, liv. Dagarna följer samma mönster, en bra dag är konfliktfri, en dålig dag fylld med gap och skrik, men utöver det är det ungefär samma lika. Frank vaknar mellan fem och sju, så då går jag upp, byter blöja, slår på en skiva och låter Frank leka lite medan jag kollar vad som hänt på nätet under natten. Vid sjutiden ordnar jag frukost, och därefter brukar vi gå ner till Bandängen, som ligger en tiominuterspromenad från lägenheten.

Bandängen har lekplats, gungor, bandyplan, trehjulingar och mer därtill, men viktigast av allt: Bandängen har djur. Frank älskar djuren. Framförallt kaninerna. Getterna, som Frank tycker är lite skrämmande när de bräker, är annars mina favoriter. De ser så sympatiska ut, alltid med ett leende på läpparna, och så är de lite mer livliga, har lite mer karaktär, än sina sambos, fåren.

Att gå till Bandängen är att ta ett litet kliv ut ur resten av världen för en stund. Ingenting kostar, ingen försöker sälja något, ingenting frestar. Det är lugnt och fridfullt, man behöver inte klä upp sig, inte göra sig till. Man hejar på personalen och nickar igenkännande åt de andra mammorna och papporna, i övrigt är det bara djuren. Tunnelbanan som rusar förbi några meter bort är det enda störningsmomentet - en påminnelse om kraven, arbetet, pressen, människorna och de där pengarna och varorna som ständigt ska byta ägare. En stund av ångest som blossar upp och sedan försvinner.

Det är fantastiskt avkopplande att bara lyssna till hönsens kackel eller stå och iaktta fåren när de tuggar i sig gammal julgran eller betar i gräset. Den där hopplösa drömmen om livet på landet, så träffande beskriven i Mats Jonssons senaste, mycket läsvärda krönika, är sällan starkare än efter ett besök i Bandängen.  

#302. Utrensning.

Min privata lilla revolution fortsätter. Eller revolution är kanske fel ord, för den går ganska långsamt. Men varje dag försöker jag göra någonting som knuffar min tillvaro framåt, närmare det liv jag vill leva. Ibland är det större steg (det må låta som en skitsak, men att ta bort Last.FM var ett stort steg för mig), ibland mindre steg, som att plocka bort prylar jag inte behöver. Jag tror någonstans att ju fler prylar vi har, desto större blir vårt inbillade behov av ännu mer. Jag förespråkar inte minimalism, men jag förespråkar urval. Jag behöver inte ha allt, men när jag ska ha något kan jag försöka få det bästa möjliga. Häromdagen var det tidningshögarna i min bokhylla som fick sig en omgång. Så här gjorde jag:

Galago: Fick hedersplatsen i hyllan, i en fin tidskriftssamlare. Det finns så mycket att säga om Galago, men jag nöjer mig med att skriva att de dagar ett nytt nummer dimper ner på hallmattan är några av de allra bästa dagarna på året.

Pop: Ja, det händer fortfarande att jag plockar upp gamla nummer av Pop, framförallt när jag köpt någon skiva som var aktuell när tidningen fortfarande gavs ut. Jag tycker det var en sällsynt välskriven musikpublikation. Även de här tidningarna förärades med en tidsskriftssamlare.

Sonic: Har jag tröttnat rejält på de senaste åren. Kommer inte slänga dem, men de arkiveras i garderoben eller källaren (har inte bestämt mig för vilket ännu, men har redan en stor kartong med gamla Sonic som skräpar i källaren, så det lutar åt det sistnämnda).

Filter: Trots otaliga försök, och trots att jag finner tidningens ambition lovvärd, har jag aldrig riktigt fastnat för Filter. Varje nummer har väl någon riktigt läsvärd artikel, men jag har svårt att uppbåda den där entusiasmen andra verkar känna inför den. Sen har jag andra problem med tidningen också, som har sammanfattats rätt bra av en annan bloggare. Eftersom jag inte känner något som helst sug att läsa de här igen åker de direkt i återvinningen.

Sex: De här tidningarna stannar i hyllan. Intervjuerna i Sex var alltid njutbara och inspirerande. Varje gång jag läser dem sporras jag att själv försöka göra något, vad som helst. Och en av de allra mest sympatiska grejerna med Sex är att den aldrig försökte sälja något. Klart att en intervju med, säg, en författare kunde locka till läsning av nämnda författares böcker, men det kändes aldrig som en nödvändighet, det var aldrig därför intervjuerna gjordes. En fantastisk tidning.

Rocky: Funkar bäst i det lilla formatet i DN varje dag. Dessutom har jag en ohanterligt tjock samlingsvolym i seriehyllan om jag skulle behöva lite förströelse. Pappersinsamlingen.

FLM: Gillar tanken med tidningen, men den är inte riktigt skriven för mig. Jag känner mig alltid lite exkluderad när jag läser den. För akademisk? Vet inte. Kanske. Pappersinsamlingen.

Skriva: Den här tidningen känns istället på tok för folklig och glättig. Har läst spridda artiklar i de två numren som kommit ut, och det räcker så. Pappersinsamlingen.

Novell: Inget fel på tidningen, men känner inget sug att läsa gamla nummer igen. Arkiveras för säkerhets skull. Suget kan ju komma.

Det Grymma Svärdet: Stannar i hyllan. Kommer dessutom köpa på mig de nummer jag saknar. En tidning som ger mig styrka och hopp när jag förtvivlar. Fyller därmed samma funktion som Galago.

Loops: Svindyr, och får vara kvar av den enda anledningen. Var väl ingen fantastisk tidning, men ett par bra artiklar hade den, och jag har några kvar att läsa.

Sen fick faktiskt mina gamla Benno och Chickfactor-tidningar flytta ut från arkivet och in i bokhyllan. Upplever de här tidningarna som något av en blandning av Sex och Pop. Jag blir inspirerad, men känner mig inte lockad att ge mig ut och konsumera. Det är tidningar som intresserar sig mer för människor än för produkter. Så sympatiskt.

#301. Fem grejer jag inte saknar med Last.FM.

Idag har jag lyssnat på Do Make Say Thinks "Winter Hymn Country Hymn Secret Hymn" och hela Stereolabs "Oscillations From The Anti-Sun". 
Det finns det inga bevis för. 
Ingen statistik som styrker mitt påstående.
Ni får helt enkelt tro mig. 
Det här känns rätt fint.
Här nedan kommer fem andra anledningar till att mitt liv blivit avsevärt mycket bättre sedan jag avaktiverade mitt Last.FM-konto igår. Observera att jag i vissa fall tagit i lite i överkant. Vissa av de här tankarna har jag nog aldrig direkt formulerat, men de har funnits där i bakhuvudet och påverkat mitt musiklyssnande på ett, i mitt tycke, negativt sätt. Observera också att detta inte är kritik mot siten Last.FM eller de människor som fortfarande använder tjänsten. Det är bara jag som har en osund relation till statistik. Jag kan inte leva med den. Jag låter den bli ett självändamål, och statistik och redovisningsplikt bör aldrig bli anledningen till att vi väljer att uppleva något. Då kör vi.

1. Att få ångest varje gång iPoden inte synkar som den ska.
När jag lyssnat på musik i iPoden och kopplat in den i datorn läser iTunes in vilka låtar som spelats, hur många gånger de spelats, och därefter ska detta föras över till Last.FM-statistiken. Ibland har detta misslyckats, vilket gett mig svår ångest. "Nu har jag lyssnat på all den där musiken i onödan!" har jag tänkt. Obegripligt.

2. Att avstå från att lyssna på bra skivor av rädsla för att det ska "paja" statistiken.
Okej, det här är svårt att förklara för den oinvigde, men jag ska försöka: Last.FM har olika "gadgets" som presenterar ens mest spelade skivor som snygga kollage (för exempel på detta, se föregående inlägg). Eftersom jag tycker det är roligt att se kollaget ändras då och då, ja, se nya skivor tillkomma och gamla falla bort, har jag, medvetet eller omedvetet, undvikit att lyssna på skivor som redan funnits bland de femtio mest lyssnade. Det är ett idiotiskt skäl till att hålla sig borta från musik som faktiskt betyder något för en.

3. Att reta upp mig på felaktiga skivomslag, feltaggade låtar, etc.
Seriöst, att se en låt jag just lyssnat på dyka upp med fel omslag i listan på Last.FM har kunnat förstöra en hel kväll för mig.

4. Att undvika bra skivor för att de har för få, långa låtar, eller för många korta.
Helt idiotiskt. Hur mycket skulle jag ha lyssnat på Godspeed You Black Emperor om det inte vore för att deras låtar inte riktigt räknas på rätt sätt i Last.FM-statistiken? Hur mycket skulle jag ha njutit av alla min fantastiska Guided By Voices-skivor om det inte vore för att jag tyckte att alla deras hundratals enminutslåtar liksom ger missvisande statistik? "Det ser ju ut som om jag är typ världens största GBV-fan om jag råkar lyssna på hela "Alien Lanes" två gånger i rad, så kan vi ju inte ha det!"

5. Att lägga dyrbar tid på att lyssna på låtar och reloada Last.FM-profilen enbart för att se hur de scrobblas.
En enorm tidstjuv. Faktiskt. Hur autistiskt det än må låta. Och tid, det är något vi inte behöver ödsla med. Vi får den aldrig tillbaka, och den går åt fort nog ändå. Och måste vi prompt fördriva den är det kanske bättre att vi gör det med något som inte stressar upp oss? Bara en tanke.

#300. Last visit on Last.FM.

Titta noga på bilden ovanför. Det är de skivor jag har lyssnat allra mest på de senaste, tja, sju åren tror jag. Det är så länge jag har använt mig av Last.FM. Nu har jag avregistrerat mig. Det finns viktigare saker att oroa sig för här i världen än huruvida man lyssnar på tillräckligt cool musik eller inte.

#299. Och alla skivorna.

De senaste två dagarna har jag lyssnat på Joanna Newsoms "Ys" fyra gånger. Det är betydligt fler lyssningar än jag brukar ge en nyköpt skiva på så kort tid. En lyssning brukar det bli, första dagen. Kanske en till dagen därpå. Och sedan en till någon vecka senare, om jag tyckte skivan var bra. Det finns alltid så mycket nytt att lyssna på, musiken bara svirrar förbi, ett par skivor eller låtar fastnar, men det mesta passerar obemärkt, som radioskval. 

Jag vet ännu inte om Joanna Newsoms "Ys" är en bra skiva eller inte. Den är lite svår att få grepp om, lite lös i tyglarna, det känns som om den kommer ta tid att komma in i, vilket väl är passande. Men det hör inte hit. Själva musiken har ingenting med det intensiva lyssnandet att göra. 

Jag lyssnar som ett statement, som för att säga mig själv att det får vara nog nu. 
Jag lyssnar för att jag är trött på det ytliga sätt jag konsumerat musik på de senaste åren, för att jag vill hitta tillbaka till den där tiden då man kanske köpte max två skivor i veckan och verkligen levde med dem. Det finns skivor i min samling jag kan spela och i detalj minnas var jag var, vem jag var, vad jag gjorde och hur jag mådde när... ja, inte första gången jag spelade den kanske, men första gången den verkligen fastnade. 
Då var det musik som betydde något, som sammanflätades med livet och blev en del av mig och min historia. 
Den senaste tidens lyssnande har, med ett par undantag, bara varit lyssnande på ljud. Köksfläktens surrande skulle kunna ge mig en sinnligare upplevelse än Real Estates "Days", Trembling Blue Stars "Her Handwriting", Lone Pigeon-boxen, och all den där andra musiken jag pressat in i mitt bångnande skivställ och mitt lika överfulla iTunes-bibliotek. Och inte för att det är dålig musik, utan för att den aldrig får den uppmärksamhet den förtjänar.

Det är dags att ändra på det. Och en hel del annat.

#298. Gruvorter i norr.

Anna König Jerlmyr utfrågas i dagens DN om det skenande antalet hemlösa i Stockholm. Hon har naturligtvis inte misskött sitt uppdrag, det rör sig om felräkningar, andras beslut, det är för tidigt att uttala sig om, man får inte förhasta sig, inte expandera för snabbt, då finns risken att det inte faller väl ut. Däremot har man varit generösa nog att betala flygbiljetten tillbaka för hemlösa EU-medborgare som inte klarat sig i Sverige. Och planer för framtiden finns det "Men jag ser framför mig att vi i vår måste samarbeta med andra kommuner, till exempel gruvorter i norr, som både söker arbetskraft och har lediga bostäder direkt".

#297. Fashion is for the birds.

Sensommaren 2006 var jag nyinflyttad i Stockholm, och i samband med det också nyanställd på det företag där jag skulle skrapa ihop till brödfödan under de efterkommande två åren. Det var på många sätt en omvälvande tid. Jag upptäckte Stockholm en liten bit i taget, gick på klubbar och konserter, hängde i skivbutiker, på caféer, klädaffärer och på loppisar, men mest tid spenderade jag förstås på mitt jobb. Hierarkin på företaget gjorde att jag och min grupp arbetade inom säljavdelningen, även om jag varken hade en säljares arbetsuppgifter (tack gode gud!), titulerades säljare (tack än en gång!) eller hade en säljares lön (synd!). Däremot bjöds vi med på säljarnas aktiviteter. Hade företaget sålt mycket under den gångna månaden så skulle det firas, med pompa och ståt, fina middagar och mycket dricka. Och även om den grupp jag arbetade i inte hade bidragit med något konkret så skulle vi med. Den första gången så skedde ställdes jag inför ett problem. Vad skulle jag egentligen ha på mig?

Den här sommaren bar alla Fred Perry. När det var varmt hände det till och med att säljarna tog av sig kavajen och stoltserade med en vit Fred Perry-piké där under. Även på de indieklubbar jag sökte mig till på kvällarna bar man överdelar med en stiliserad krans på bröstet. Det var ett märke som verkade fungera överallt. Det var ju förankrat både i modskulturen och tennisplanen. Lika hett på Debaser som på Stureplan. Och jag, som desperat ville skrubba bort min stämpel som lantis på studieresa i storstaden, såg naturligtvis att köpa mig en Fred Perry jag också. En t-shirt förvisso, på Emmaus förvisso, men ändå.

Eftermiddagen före den första fina middagen funderade jag både länge och väl. Jag tittade olyckligt in i min sorgliga garderob, rynkade på nästan åt mina vita skjortor utan märke (förmodligen H&M allesammans) och åt min svarta kavaj utan lyster. Inget kändes riktigt rätt. Det fick bli den nya Fred Perryn, trots allt.

Kvällen kom, och jag var naturligtvis den ende som klätt mig i t-shirt. Alla mina kollegor bar kavaj eller klänning. Nu blev kvällen inget fiasko för det, det var en okej tillställning, varken mer eller mindre, och fick jag några ogillande blickar så var det inget jag märkte av. Men naturligtvis var det genant. Jag är ingen idiot, och var inte då heller. Jag vet naturligtvis hur dresscoden brukar se ut på dylika tillställningar. Men jag ville så gärna visa att jag också var märkesmedveten. Att jag visste vad som gällde. Att jag var mer än bara kusinen från landet som var här för att storögt titta på när de världsvana människorna umgicks med varandra. Och i och med mitt misstag så blev det precis tvärtom.

Jag gick inte på fler middagar i t-shirt, men det var inte sista gången jag låtit ett märkes lyster förblinda mig. Det här säger något om mig, det säger något som jag inte tycker om. Det finns något att lära av den här historien. Jag är bara inte säker på exakt vad. Vi kommer väl till det längre fram.

#296. What are you readin' for?

 

Jag haft tur med läsningen senaste tiden, valt böcker som jag verkligen fastnat för. Truman Capotes "Frukost På Tiffanys" övergick i Tom Rachmans "De Imperfekta", som jag förvisso inte kommit särskilt långt i ännu, men som jag redan längtar efter att återvända till när jag gör annat - skriver det här till exempel. Trots det har jag den senaste tiden allt oftare frågat mig själv hur jag läser, varför jag läser; nej, snarare: av vilken anledning jag läser. Läser jag för att jag verkligen älskar och behöver det, eller för att jag helt enkelt ser mig själv som en läsande person?

Jag tycker ju om vad läsningen ger mig, tycker om att varje roman gör mig lite mer allmänbildad, tycker om att den ger mig ökad förståelse för andra människor, kulturer, sammanhang. Men ganska ofta läser jag också tvångsmässigt, utan vare sig lust eller glädje. För att jag inte känner till något annat. För att alternativet, att inte läsa, ger mig ångest. Det är att välja minsta motståndets lag, och det leder till själslig död. Jag har varit där, suttit uppe och tittat på Big Brother på nätterna. Det är inte vackert. Det är inte ett alternativ.

Men det här är inte heller underskönt alla gånger. Jag läser ibland en bok för att jag bara vill att den ska ta slut. Inte nödvändigtvis för att den är dålig, utan för att det finns så många andra böcker att påbörja. Och ganska ofta läser jag också böcker jag inte gillar, helt enkelt för att det tar emot att lägga ifrån mig en påbörjad bok oläst. De säger att livet är för kort att slösas bort på dåliga böcker, men är det inte ännu värre att slösa bort det på påbörjade, ej utlästa böcker?

Jag tror att det jag behöver är ett lite mer avslappnat förhållningssätt. Läsa längre stunder, mer koncentrerat, mer lustfyllt, men kanske mer sällan. En timmes intensiv läsning ger ju mer än korta tvångsmässiga slattar mellan hushållssysslor och blöjbyten, där det ändå bara hinns med någon sida åt gången. Det är inte på något sätt ett löfte, men det är en tanke.

#295. Undanflykter och självrannsakan.

Jag fyllde 30 för ungefär en månad sedan. Jag blir äldre och jag blir mer på väldigt många sätt, men inte blir jag klokare. Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting vet. Jag vet varken ut eller in. Men jag funderar mycket just nu, framförallt på hur jag vill att resten av mitt liv ska se ut. Mitt liv fram till nu har väl inte varit ett stort misslyckande, att säga det vore att ta i. Men det har inte varit så vansinnigt tillfredsställande heller. Det finns mycket att förändra och förädla. Eftersom det upptar betydligt mer tid än tankar på vilken pop som är bra och vilken pop som är dålig så kommer det bli en del texter av mer introvert karaktär här på bloggen framöver. Hoppas ni står ut med det.

#294. 2012 #2.

Projekt under 2012: gå igenom hyllor och garderober, sälja, kasta, magasinera eller ge bort det som är överflödigt eller aldrig används. Snygga till, sortera ut, minimera, damma av, plocka fram gamla bortglömda artefakter. Först ut: bokhyllan. Inte färdigt, men en klar förbättring mot tidigare. Ska skaffa fler folksy tidsskriftssamlare från Orla Kiely, för de där genomskinliga historierna högst upp, är inte så kul. Högarna med gamla nummer av Sex, Pop, The Believer och Sonic är inte så charmiga de heller.

#293. Holly Golightly.

Ibland, tyvärr lite för sällan, läser man stycken som slår an en så skarp ton i en att man måste backa, läsa meningarna igen, liksom smaka på dem, andas in dem, flytta in i texten en stund innan det går att fortsätta läsa. Det här stycket ur Truman Capotes "Frukost På Tiffany's" hade just den effekten på mig.

"Hon kunde alla örhängen, Cole Porter och Kurt Weill; särskilt förtjust var hon i melodierna ur 'Oklahoma!' som var nya den sommaren och hördes överallt. Men ibland spelade hon sånger som kom en att undra var hon hade lärt dem, var hon kom ifrån. Bitterljuva osammanhängande visor som doftade tallskog eller prärie. En lät så här: 'Don't wanna sleep, don't wanna die, just wanna go a-travelin' through the pastures of the sky', och den tyckte hon tydligen allra bäst om, för hon sjöng den ofta långt efter sen håret hade torkat och solen hade gått ner och tända fönster lyste i skymningen".

#292. The Big Combo.

Leonard Diamond (snyggt namn!) har jobbat i åratal på att sätta dit gangsterbossen Mr. Brown, men utan resultat. Nu vill hans överordnade lägga ner utredningen. Hans sista chans är att vända sig till Browns flickvän, en kvinna Diamond under utredningen kommit att förälska sig i.

"The Big Combo" är en de mer beryktade filmerna inom noirgenren, men jag måste tyvärr säga att jag inte tycker den var något särskilt alls. Snyggt foto, förvisso, med starka kontraster och häftig ljussättning, och filmens skurk, Brown, är härligt arrogant och obehaglig. Men huvudpersonen får aldrig utvecklas bortom att vara en rätt enkelspårig helyllesnut, och är därför omöjlig att bry sig särskilt mycket om, och storyn är i banalaste laget, utan några överraskningar eller oväntade vändningar. Det är en film som lever på ett par intressanta detaljer, Mr. Browns homosexuella hejdukar framför allt, men som inte är särskilt spännande på det stora hela. Den liksom bara är, och sen är den slut. Snopet.

#291. 2012.

Det här ska bli året då jag slutar äta mig och konsumera mig ur mina svackor.
Det här ska bli året då jag försöker att ha en livsstil som påverkar miljön i så liten utsträckning som möjligt.

Det här ska bli året då jag lämnar in mina favoritplagg och -skor för översyn hos skrädderi och skomakare istället för att kassera och köpa nytt.

Det här ska bli året då jag faktiskt lyssnar på de skivor jag köper istället för att tvångsmässigt köpa nya hela tiden.

Det här ska bli året då jag börjar engagera mig politiskt på riktigt, istället för att som nu bara sitta och svära över vinklade artiklar i Aftonbladet och DN.
Det här ska bli året då jag i så stor omfattning som är möjligt börjar cykla och promenera dit jag ska.

Det här ska bli året då jag försöker leva som jag lär.

Det här ska bli året då jag provar på att ha skägg.
Det här ska bli året då jag klär mig i Fair Isle-väst, som Paul McCartney på 70-talet.

#290. Tomas Bannerhed - Korparna

En gård på landet. En familj som brukat jorden i generationer. Tolvårige Klas som vill något annat. Hans far Agne drivs till vansinne av katastroftankar och pliktkänslan gentemot gården och generationerna som skött den innan. Och Klas flyr verkligheten i böckerna, och i skogen, bland fåglarna. "Korparna" är en modern bonderoman, typ Harry Martinsons "Nässlorna Blomma", kombinerad med Ken Loachs "Kes - Falken". Fåglarnas sång, ljuden från skogen, doften av grödor och växter, står i skarp kontrast mot det mörker som vilar över fadern, det mörker som fadern i sin tur låter regna ner över sin familj. Resultatet är förtätat poetiskt. Det är inte en roman där det händer särskilt mycket, men den har en olycksbådande tät, nästan hypnotisk stämning som gör den svår att kliva ut ur. Nu har jag inte läst övriga nominerade, men jag vågar mig ändå på att påstå att Tomas Bannerhed är en värdig vinnare av Augustpriset.

#289. Godare fortsättning.

Ser ni det där olyckbådande som tornar upp sig bakom Högdalstoppen? Det är 2012 som kommer smygande. Själv hoppas jag att fortsättningen blir trevligare än inledningen, för den här första dagen har, utan att något allvarligt eller dramatiskt hänt, inte varit någon höjdare. Jag önskar därför både mig själv och er läsare en bättre, godare fortsättning.