tisdag 30 april 2013

Solid Home Life - Solid Home Life.

Det här med att knyta viss musik till specifika årstider. Det börjar bli ett problem för mig. Jag gör det tvångsmässigt, hela tiden. Och sen knyter jag banden mellan musiken och säsongen så hårt att jag omöjligtvis kan lyssna när det är säsong för något annat. Solid Home Life låter sommar. Varmt, släpigt, rart, som en dammig blomma vid grusvägens kant, en dallrande het sommardag. Solid Home Life låter indie, så som indie lät förr. Hallonsaft, filtar i gräset, Emmabodafestivalen (som Emmabodafestivalen var förr). Det är lo-fi och twee i en charmerande kombo, lunkande, avslappnat, på gränsen till sömnigt. Ibland för tempot och instrumenten mina tankar till gamla bossa-skivor, men det kanske bara är jag... Hur som helst en väldigt trevlig skiva som får mig att tråna än mer efter varmare vindar och grönare trädkronor. Inte en chans att jag spelar den i november.

måndag 29 april 2013

I väntan...

...på "Frances Ha", och på att något mer intressant ska dyka upp på den här bloggen, kan ni läsa en intressant intervju med Noah Baumbach och Greta Gerwig i New Yorker. Om ni har tid över, vill säga. Den är lång.

söndag 28 april 2013

Owen Pallett - Heartland.



Så förvirrande det är när musik är så här vacker och samtidigt så befriad på själ, värme och charm att det bär emot att lyssna på den. Owen Pallett, tidigare känd som Final Fantasy, har gjort en skiva som, åtminstone för mina oskolade öron, framstår som tekniskt fulländad, men känslomässigt iskall. Jag har lyssnat på den ganska många gånger de senaste veckorna, och varje gång slås jag av hur vackert det är, och framförallt av hur mycket jag borde tycka om det. Han har ju arrangemangen, och ganska ofta låtarna också. Ibland tänker jag på de mest storslagna delarna av Sufjan Stevens klassiska "Illinois", men "Heartland" saknar den humor, värme och innerlighet som Stevens förmedlade. Pallett har ett enda tonläge: högstämt allvarlig. De har egentligen bara delar av soundet, och intelligensen gemensamt, men Owen Pallett känns intelligent på samma sätt som en dator är intelligent. Det är absolut inte dåligt, men inget som stannar hos en.

lördag 27 april 2013

The Placemats.


Grej jag alltid undrat: varför kallas The Replacements för The 'Mats? It makes no sense! I och med att jag köpte "Don't Tell A Soul" härom dagen såg jag till att kolla upp det. Här är svaret.

"they're called the 'mats, becasue early critics derogatorily referred to them as the placemats, which the band and the fans took back and turned into an endearment."

Då kan vi gå vidare.

fredag 26 april 2013

Fredag, 26 april.

Blev leggad på Systemet idag. Hade inget leg på mig, men fick köpa ändå.


"Jag är född 81", sa jag.

"Du såg så ung och fräsch ut", sa kassörskan.

Detta efter en vecka utan sömn. Jag tar dessa ord med mig in i helgen.

torsdag 25 april 2013

Barnvagnen.

 
Det var väl ingen större överraskning att jag skulle tycka om "Barnvagnen". Jag gillar ju allt jag sett av Bo Widerberg.  Det här var naturligtvis inget undantag. Härlig stämning rakt igenom, fint foto (vädigt mycket nya vågen, på ett bra sätt) och fint jazzigt ljudspår. Min enda invändning är att ljudet var onödigt lågt i dialogerna. Ibland var det smått omöjligt att hänga med i vad som sades. Synd, men det gick rätt bra att ta till sig handlingen ändå. Är nu väldigt sugen på att se de Widerberg-filmer som gått mig förbi tidigare. Och på att se "Kvarteret Korpen" igen...

tisdag 23 april 2013

Regnparad.


Det regnar ute. Det är bra. Åtminstone bättre än snö. Bra också med en punktinsats mot den envisa snö som ligger kvar. Den vill vi ju ha bort, så snart som möjligt.

Som soundtrack till regnet: The Rain Parade! Jag stod och höll i den här skivan i lördags, men köpte den aldrig. Är nu inne på tredje provlyssningen och inser att det måste åtgärdas. Finns skivan kvar där i begagnatbacken så köper jag den så snart lönen kommit. Det är ju smått lysande pop, och långt före sin tid. "Emergency Third Line Power Trip" kom redan 1983. Soundet skulle Primal Scream och Stone Roses skörda stora framgångar med ungefär sju år senare. Omslaget är toksnyggt också. Musik som gjord för att uppleva under ett elegant paraply, eller en stilig regnrock.

Just ett elegant paraply har jag sökt efter i flera år, i olika omgångar. De där billiga, hopfällbara, som man köper för en femtiolapp på Coop, blåser ju sönder efter tre användningar, eller så blir de kvar på bussen. Ett mer påkostat, gammaldags paraply med käpp skulle jag vara mer rädd om, inbillar jag mig. Och förhoppningsvis skulle det hålla längre... Äh, vem försöker jag lura? Jag tycker helt enkelt att paraplyer, framförallt av äldre, klassisk modell, är rasande snygga. Det har jag tyckt så länge jag kan minnas.

Någonstans i jakten på Det Perfekta Paraplyet - en jakt som för övrigt är långt ifrån över, jag har fortfarande inte funnit något - gled tankarna över till regnrockar. De senaste åren har ju vinter, vår, sommar och höst alla dominerats av nederbörd, och mest av allt av regn. En bra regnrock borde därmed vara en säker investering inför framtiden.

Med anledning av detta har jag riktat mina blickat mot Stutterheim Raincoats. Jag har självklart varit medveten om deras existens ett bra tag. Gått förbi butiken på Åsögatan och tittat längtansfullt genom fönstret. Men nu är jag mer eller mindre besatt.

Bara en sån sak som att de döpt två av sina regnrockar efter Arvid Stjärnblom och Lydia Stille i Hjalmar Söderbergs "Den Allvarsamma Leken" är fullt tillräckligt för att jag ska bli förälskad. Nu kostar ju "Arvid" (den till vänster här uppe) inte helt oblyga 7795 kr, vilket är ett par snäpp över min smärtgräns, men lyckligtvis verkar den ändå bara finnas i storlek S, så jag kan sluta drömma direkt. "Stockholm" (till höger) kostar strax under 2000, vilket känns mer anpassat efter min ekonomi, åtminstone när det handlar om plagg som förhoppningsvis hänger med ett bra tag. Och den ser ju verkligen inte illa ut den heller.

måndag 22 april 2013

Hey hey, my maj.

Maj närmar sig, och det är en månad med potential.

ASS släpper ny skiva första maj, detta vackra datum. "[4]", som skivan ska heta, ligger högst upp på priolistan just nu.

Neil Halstead spelar live på Södra Teatern. Jag såg honom live på Hultsfredsfestivalen för säkert tio år sedan, men vill gärna se honom igen, särskilt med tanke på hur fantastisk senaste skivan är.

Shugo Tokumaru spelar också på Södra Teatern. Mer tveksamt om jag kommer se honom. Han är jättebra, men min relation till hans musik är inte jättestark, och min budget är begränsad. Det sista argumentet är för övrigt anledningen till att jag förmodligen väljer bort både Bonnie 'Prince' Billy och Daniel Johnston som också kommer till Södran i maj

Sen spelar ju Woods på Debaser också. Vore onekligen kul att se. Men Debaser är inte världens roligaste konsertlokal, så vi får se hur det blir med den saken.

Allra mest ser jag egentligen fram emot varmare väder och solsken. Finns ju ingen garanti för det, förvisso, men hoppas kan man ju.

söndag 21 april 2013

En blivande k-k-klassiker.


I veckan köpte jag Håkan Hellströms senaste skiva. Jag har lyssnat nästan uteslutande på den sedan dess. Det är en fantastisk skiva, faktiskt. Men också en ganska konstig skiva. Spretig. Den växlar mellan så totalt olika sound att kontrasten nästan gör ont; folkvisor med smeksamma stråkar och taggig 80-talsrock med The Cure-gitarrer och New Order-bas. Som en hög tröskel att slå stortån i mellan var och varannan låt.

"Det Kommer Aldrig Va Över För Mig" är  hans mest fysiska skiva hittills. Basen är påtaglig, i de snabbare låtarna känns den i hela kroppen. Balladerna river upp känslostormar inombords, känslostormar av den där sorten som man definitivt borde vara för gammal för.

När han i avslutande "Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung" sjunger till Eva, hon som var "Prinsessan Eva" på den tretton år gamla debutskivan, och han sjunger om henne som en gammal kärlek som gått förlorad efter alla åren ("kommer inte ta din hand, men jag minns allt det jävliga och allt det vackra vi lärde känna tillsammans") då känner man tidens gång som en kall kår längs ryggraden.

I skivsläppets kölvatten har en ganska märklig debatt bubblat upp. Jens Liljestrand tycker i Expressen att Håkan Hellström ska erkänna sin priviligierade medelklasstillhörighet. "Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare". Okej.

Men sen då? Om ens musikaliska uttryck inte lämnar utrymme för det? Sorgliga sånger om ångesten när börsen faller och förmögenheten tappar några tusen i värde? Euforiska hyllningar till det nyrenoverade köket? Ingetdera känns särskilt lockande.

Där är Sara Martinssons debattinlägg mer intressant. Hon ser Håkan Hellström som ett typexempel på narcissistiska pojkmän i medelklassen som bär sina misslyckanden och brister som broscher på kavajslaget. Hon har onekligen en poäng. Nog finns det en trend här. Karl Ove Knausgårds romanserie "Min Kamp" är ett annat exempel. Både media- och kulturvärlden är ju full av, framförallt män, som håller upp medvetenheten om sin egen värdelöshet som en sköld mot kritikerna. Om du redan vet hur usel du är, då finns det ju ingen poäng för någon att påtala det.

Men samtidigt: kulturvärlden är inte samhället. I vår samtid måste nog ändå den här sortens självutplåningsromantik betraktas som något apart, och, åtminstone för min egen del, väldigt befriande. I en era där såväl fikarummet på jobbet som morgontidningarnas helgbilagor som feeden på Facebook, unisont och samstämmigt sjunger de sunda, friska, välbärgade, välfriserade och välkläddas lovsång, måste gammal hederlig loserromantik betraktas som direkt radikalt, åtminstone när det kommer från en så folkligt accepterad artist som Håkan Hellström.
 
Att i dessa Solsidan-tider välja att istället skildra och ge en röst åt samhällets olycksbarn - mördare, narkomaner, spelmissbrukare - är väl ungefär så politiskt det kan bli utan plakatviftande. Även om Håkan Hellströms egentliga verklighet nu råkar se annorlunda ut.

lördag 20 april 2013

Record Store Day.

För något år sedan hade jag kunnat skriva att everyday is record store day för mig, men det är inte riktigt sant längre. Idag var jag däremot på både Pet Sounds och Bengans, inte för att köpa skivor, utan för att i första hand se Mattias Alkberg spela akustiskt, och i andra hand sondera terrängen inför löningen på torsdag. Naturligtvis kom jag ändå hem med en skiva i släptåg, dock utan att ha supportat någon av skivbutikerna jag besökte. Hittade Svend Asmussen och Jan Johanssons "Jazz På Ungerska" för två tjugor på Stadsmissionen. Eftersom jag älskar både "Jazz På Svenska" och "Jazz På Ryska" var det svårt att stå emot. Det blev kaffe och en bulle på café efteråt. Nu har jag tio kronor att leva på tills på torsdag. Men det var det värt.



fredag 19 april 2013

Dogtooth.



Jag gillar hundtandsmönstrat. I rimliga mängder.

torsdag 18 april 2013

Tunng.

Tung period just nu. Inga pengar. Ingen ork. Dålig nattsömn. Dåligt väder. Dåligt humör. Ingen inspiration. Igår tog jag dock en kvällspromenad för att lugna ner mig efter en ovanligt gapig nattning av min son. Det var nästan ljust ute, fast klockan var halv nio. Det var inte varmt, men kändes ändå så, efter alla månader av vinter. Koltrastar kvittrade och i radhusområdet bakom lekparken mötte jag en flock rådjur som betraktade mig mer nyfiken än skrämt. Jag gick i rask takt, utan musik i öronen. Jag ska försöka göra det oftare. Kanske kan det göra saker lite lättare.

onsdag 17 april 2013

Klassiskt.

Varje gång vi åker och helghandlar lyssnar vi på P2 på vägen till affären, och varje gång tänker jag samma sak:

"Jag borde verkligen börja lyssna mer på klassiskt".

Ännu har jag inte börjat lyssna mer på klassiskt.

tisdag 16 april 2013

Drömmen om kolonilotten.


"Hur glad är jag ej, att mitt hjärta kan känna den enkla, förnöjsamma lyckan hos en människa som ställer fram ett kålhuvud han själv dragit upp, icke blott njuter av själva grönfodret utan av alla goda dagar, den vackra morgonen då han satte plantan, de svala aftnar då han vattnade den och gladde sig åt dess växt - allt detta i ett enda långt andetag"
. - J.W. von Goethe - Den Unge Werthers Lidanden

Jag läser "Den Unge Werthers Lidanden", och jag fastnade för det här lilla stycket. För här tar Werther en paus i sitt drömmande om Lotte och närmar sig mina egna drömmar om lotten. Kolonilotten, that is. I söndags förmiddag åkte vi iväg och tittade på ett närliggande (blott en tiominuterstur med cykel) kolonilottsområde med tillhörande småstugor. Oerhört mysigt. Helt okej ytor att odla på och stugorna är stora nog att kunna levas i under någorlunda värdiga förhållanden under sommarhalvåret.

Just den här söndagen var vädret, åtminstone till en början, just lagom inspirerande. Vit himmel och snöslask på marken är inget som får odlarfingrarna att grönska direkt. Men man kunde ändå se potentialen. En dag kanske. En dag.




måndag 15 april 2013

Måttbeställning.


Tog en promenad på lunchen och gick förbi ett skyltfönster med den här reklamskylten. Blev lite sugen faktiskt. Priset är ju mer än rimligt, och jag behöver verkligen en vettig kostym. Två vore ännu bättre.

"För bra för att vara sant", sa min sambo, men menade egentligen "För bra för att vara bra". Ja, jag vet inte. Jag kan ju egentligen ingenting om sånt här. För ett ögonblick trodde jag att "måttbeställt" var detsamma som "skräddarsytt".

söndag 14 april 2013

Samtidigt I Ett Annat Rum.

Hon hette Anna och hade konstiga kläder, en liksom gammaldags, lite brittiskt tantig stil. Hon hängde ihop med en kille i skägg, glasögon och för stor kavaj. Jag kände ingen som vare sig klädde sig tantigt eller i kavaj, eller hade skägg, och jag såg aldrig någon med dessa attribut på skolgården heller, så de stack verkligen ut. Men det verkade inte skrämma dem. De verkade existera i en egen liten värld, där skolans hierarki var helt oviktig.

Det här var gymnasiet, och jag var för upptagen med mitt eget för att verkligen intressera mig för Anna och hennes kille. Jag hade min umgängeskrets, mina egna nojor och intriger. Men jag förstod ändå att de höll på med något speciellt. Själv hade jag precis börjat upptäcka musik som befann sig någonstans i gränslandet till det som jag förstod kallades "indie". Kent, Caesars Palace, Eskobar, ja, vi skulle kunna kalla det för P3-indie. Så även om jag inte kände igen banden på de affischer jag en dag såg Anna klistra upp i skolans korridorer; Hell On Wheels, Pluxus, annat jag glömt, så kände jag igen estetiken. Jag visste bara inte om det var något för mig. Eller rättare sagt, jag visste inte ännu att det verkligen var något för mig.

Jag tror aldrig att jag talade med någon av dem under gymnasietiden, inte så mycket som ett ord. Men när jag några år senare praktiserade i stans största skivbutik, kom Anna fram när jag stod i kassan, och vi pratade en stund. Jag minns inte vad hon köpte, och jag tror inte vi pratade om så mycket mer än det man vanligtvis pratar om med ytligt bekanta man inte sett på länge. Men hon var verkligen trevlig.

Jag märkte aldrig av någon större indiescen i Örebro, den kanske bestod enbart av Anna och hennes kille. Där och då, bakom disken i skivbutiken, önskade jag att jag under gymnasietiden hade tagit kontakt, sagt något, hälsat, varit lite mer nyfiken. Kanske rent av dykt upp på något av de evenemang de arrangerade. Vid det här laget hade jag ju bättre koll, hade funnit mig mer till rätta, Pluxus kände jag till, och första Hell On Wheels-skivan snurrade ofta där hemma. Jag visste att det fanns en scen därute någonstans, men den verkade ha sitt centrum i Stockholm, och Stockholm var långt borta. Anna och hennes kille hade kunnat vara en länk dit, om jag hade närmat mig dem tidigare, när det fanns en chans.

Varför sitter jag och minns det här, som en annan gammal gubbe? Jo, idag dök det plötsligt upp en länk i mitt Facebook-flöde. Bokförlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder har startat en blogg om Sveriges indiescen, åren 1996 - 2002. Ett fantastiskt initiativ, måste jag säga. Precis de åren då jag stod på tröskeln och väntade, utan att våga knacka på (eller utan att veta att det ens fanns en dörr att knacka på). En chans för mig att ta igen det jag missade.

Samtidigt I Ett Annat Rum heter bloggen, och jag kommer följa den med stort intresse.

lördag 13 april 2013

Skivorna och jag.

De senaste två månaderna har jag minskat mitt skivköpande med säkert 95 % jämfört med tidigare månader. Jag har helt slutat köpa cd, och skurit ner rejält på internethetsköpandet även när det gäller vinyler. När jag kunnat fynda har jag fyndat, i övrigt har jag legat lågt. Den här månaden blir enda kommande skivköpet - om inget drastiskt skulle hända, typ att någon skänker mig en Triss-lott med miljonvinst, eller någon skivbutik konkar och slumpar bort hela sortimentet - Håkan Hellströms kommande. Det känns både sorgligt och helt okej, på samma gång. Det finns mängder av skivor jag vill ha, som alltid. Men jag har tänt av. Det där olustiga suget, febern, är borta. Jag kan vänta. Jag kan finna ett lugn i att lyssna på de skivor jag redan har och finna nya ingångar och bottnar i dem. Härligt!

Här nedan ett urval av den gångna månadens skivköp. Det har blivit mycket komplettering, i form av skivor jag redan har på cd, men nu skaffat mig på vinyl. Men också lite annat smått och gott.









fredag 12 april 2013

"Psych", my ass.


Hittade den här skivan på Myrorna för några månader sedan, men lät den ligga kvar. Tyckte den såg intressant ut - omslaget var ju jättefint! - så jag funderade på att gå tillbaka och köpa den senare under dagen, men när jag läste följande slagkraftiga omdöme släppte jag de tankarna:

"This is the kind of record you pick up at a flea market, buying it and hoping it will be ”groovy” or something. Before you put it on, you go on the internet and find some people trying to flog it for a lot of money, calling it “psych” or something in that neighbourhood. The tension builds and then finally you put it on.


You can´t possibly imagine how tedious this crap is. “Psych”, my ass."  
Vilket slöseri på ett snyggt omslag...

torsdag 11 april 2013

Ellen Forney - Marbles.


Läser i DN att det är "inne" med psykiska sjukdomar. Jag har ställt den samtidsdiagnosen jag också, mest bara för att jag råkade läsa ut Ellen Forneys "Marbles" samma vecka som jag såg "Silver Linings Playbook" på bio. Båda skildrar psykisk sjukdom med en avdramatiserande lätthet på handen, vilket ju å ena sidan är avstigmatiserande, och därmed positivt, å andra sidan bagatelliserande, vilket riskerar att göra den psykiska diagnosen till just den kändisaccessoar (typ bebis eller chihuahua) DN beskriver den som. Och det är inte helt oproblematiskt.

Eller Forneys självbiografiska "Marbles" är en uppgörelse med Forneys egna romantiserade bild av bipolaritet. Forney får sin diagnos under en manisk period, och kan inte bry sig mindre. Hon vill inte ta några mediciner, hon mår ju fantastiskt! Behöver ingen sömn, är full av idéer, kreativitet och lust. Världen är hennes ostron. Dessutom är ju "alla" betydelsefulla konstnärer och författare manodepressiva. Vem vill inte placera sig i samma skrå som Vincent Van Gogh och Sylvia Plath? När manins eufori börjar plana ut är det inte lika roligt längre. Forney överlever en lång depression och tvingas tänka om. En lång period följer av experimenterande med olika mediciner, varvat med sjävrannsakan och research kring hur sann bilden av "det galna geniet" egentligen är.

Det är lika fascinerande som rolig läsning. Ellen Forney har en väldigt inbjudande stil, lika expressiv som tydlig, och med förklarande pilar som hjälper till när bilderna inte räcker. Tonen är lättsam men inte glättig, hon blir aldrig självömkande, utan blir snarare lite väl distanserad i vissa partier. Sen tycker jag inte direkt den ger några svar på de frågor den ställer som de galna genierna. Men det kanske är tillräckligt att ställa frågan, att denna ganska unkna stereotyp överhuvudtaget ifrågasätts? Så skickligt som Ellen Forney ställer frågan tycker jag nog det.

onsdag 10 april 2013

En låt #26.

BFA - Skytanic

Det här måste ni höra! Inte för att det är jättebra, för det är egentligen inte mer än just bara "bra". The Strokes med postpunkvibbar, en trevlig axelryckning, några spelningar i iTunes, kanske ett par studs på dansgolvet för den som fortfarande finner sina fötter på ett sådant. Nej, ni måste höra det för att BFA (Bachelors Of Fine Arts) frontas av Lloyd Coles son Will Cole. Rart.

tisdag 9 april 2013

WSEDIH/H.


I teorin är jag ju en stor anhängare av allting som kan klassas som Do It Yourself, men i praktiken är det mer WSEDIH/H = Watching Someone Else Doing It Him/Herself som är grejen. Sorgligt men sant. Jag vill ändra på det, men är lite feg. Är rädd för att göra fel, för att investera tid och ambition i något som bara havererar. Trots det är jag väldigt peppad på tidningen "Flamingo" just nu. Jag gillar framförallt att de verkar vara rätt breda i sin definition av DIY, tidningen tycks rymma allt från illustration till ölbryggning till arkitektur. Snygg som faen är den också. Jag tror jag testköper nummer fyra när det kommer till Papercut på torsdag, så får vi se vad jag tycker. Jag återkommer.

måndag 8 april 2013

Leve hatet?

"The kind people have a wonderful dream
Margaret on the guillotine"

Ja, jag spelade också "Margaret On The Guillotine" idag. Första gången på länge jag lyssnar på Morrissey (om man räknar bort att jag köpte och lyssnade på The Smiths "Strangeways, Here We Come" förra veckan) men allt det där är en helt annan historia.

Jo, jag kan verkligen förstå att det firas, åtminstone bland de människor som fick sina liv sönderslagna av Thatchers politik. Även om något inom mig sparkar bakut när någons - även när denne någon är symbolen för något dåligt - död firas. Och vad förändras egentligen av att en gammal dement tant som inte varit aktiv i politiken på många år går ur tiden?

söndag 7 april 2013

Aprilväder.

Hellre snö och sol än bara det förstnämnda, antar jag. Men jag hade nog föredragit en helg som denna...


... framför en helg som denna.


lördag 6 april 2013

37 * The Believer.


Jo, på tal om grejer man vill ha... Jag har ju funderat på att börja läsa The Believer mer regelbundet. Det är den enda tidning jag läst som har en (nästan) perfekt blandning av högt, lågt, snyggt, smart, personligt och intressant. Det kan det vara värt att lägga hundrafemtio kronor på nio gånger om året. Kan jag tycka. Nu ligger den här högen gamla Believer-tidningar ute på Ebay. Trettiosju stycken. Priset för rubbet är lite mer än fyrahundra, men med frakten landar det på ganska exakt en tusenlapp. Det är inte dyrt, men det är mycket pengar. Och var, oh var, ska jag ha plats för ännu fler tidningar?

torsdag 4 april 2013

Brunt.

Några klädesplagg och prylar som jag fått för mig skulle öka min livskvalitet med ett par hundra procent:

- En vit oxfordskjorta i mjuk bomull (liknande den som reades ut på Walden i Mood Gallerian, men någon storlek större). Kanske denna?


- En brun eller grå kavaj i tweed eller ull, typ den här.


- Ett par riktigt bra hörlurar.
- En väska i brunt läder, typ denna Ruitertassen från Knulp.


- Ett skärp, typ detta från Berg&Berg.


Viljan är oändlig, plånboken är inte stor nog.

onsdag 3 april 2013

Iain Banks har cancer.

Tråkiga nyheter en tråkig dag. Iain Banks är döende i cancer, har förmodligen bara månader kvar att leva. "Vem är Iain Banks?" kanske ni frågar er. Brittisk författare till bland annat "Complicity", som jag läste med stort nöje i höstas. En mycket underhållande (om än kanske lite förutsägbar) deckare om Cameron Colley, en amfetaminberoende journalist som luras ut på en katt och råtta-lek med en mördare som gett sig på personer som Colley avslöjat i sina artiklar. Trots att jag vanligtvis inte gillar deckare fann jag den så pass njutbar att jag ville läsa mer av Banks. För några månader sedan stod jag och höll i "Transition", men köpte den aldrig. Det kanske jag borde ha gjort.

Iain Banks skriver mer om sin diagnos här.

Äntligen en vettig RSS-läsare!


Sedan nyheten om att Google valt att avveckla Google Reader har jag varit irriterad. Google Reader må ha sina brister, men den är funktionell och den är gratis, och den FUNGERAR vilket är mer än vad vissa av de substitutläsare jag provat på har gjort. Trevligt då att Bloglines faktiskt både funkar och är mer estetiskt tilltalande än tråkiga Reader. Det finns vissa saker som retar mig här också, exempelvis kan den inte läsa in inbäddade YouTube-klipp, och den envisas med att läsa in nya inlägg med viss fördröjning, och i fel ordning. Men det är ett problem som jag kan leva med, för plötsligt blev det roligt att läsa bloggar igen. Nu behöver jag bara några nya att följa...

tisdag 2 april 2013

Janet Frame - Mot Ännu En Sommar.


Har hört mycket gott om Janet Frame senaste tiden, och när boken stod där på loppishyllan för en tjuga kände jag mig tvungen att frångå min nya "finns boken på biblioteket så behöver jag inte köpa den"-princip och.. ja, köpa den. Ett bra beslut. Böcker som den här är som en påminnelse för mig om varför jag faktiskt läser.

"Mot Ännu En Sommar" är inte en bok med särskilt mycket till handling. Folkskygga författaren Grace Cleave reser, motvilligt, bort från London över en helg. Allt umgänge är en kamp, varje samtal endast ett tomt utbyte av brittiska artighetsfraser. Boken skildrare Graces inre strider, och dyker ner i hennes förflutna, där förklaringen till hennes personlighet kanske finns.

Jag älskar sånt här. Just kontrasten mellan den döda yttre berättelsen och det som rör sig under ytan - det är att utnyttja romanformatet till max. Den här sortens berättelser fungerar ju inte att berätta på film, i serier eller i musik. Eller; klart det går, men inte lika effektfullt, inte med samma precision. Jag tycker också väldigt mycket om hur Frame berättar, hur hon beskriver miljöer med exakt rätt mängd väl utvalda detaljer, hur språket sjunger över sidorna. En stor eloge här också till Rebecca Alsberg, som jag (utan att ha läst just den här boken på originalspråk) tycker alltid levererar bra översättningar, och så även den här gången.

måndag 1 april 2013

Skönheten och oljudet.

Föreställ er en gigantisk maskin, med rostiga kugghjul och skruvar. Den maler och maler, ingen vet varför, ingen vet vad dess syfte är. En hund har fastnat med bakbenen i maskinen. Den försöker desperat gnaga av sig benen medan maskinen obönhörligt och långsamt krossar det stackars djuret. Hunden ylar i ångest, skräck och förtvivlan. Maskinen arbetar likväl.

Precis så låter musiken min granne lyssnar på, just nu på en sån volym att jag kan höra varje "nyans", varje "frasering", varje liten "detalj" av eländet. Jag kontrar med det här. Vad kan jag säga? Jag är en fredlig kille.