söndag 21 april 2013

En blivande k-k-klassiker.


I veckan köpte jag Håkan Hellströms senaste skiva. Jag har lyssnat nästan uteslutande på den sedan dess. Det är en fantastisk skiva, faktiskt. Men också en ganska konstig skiva. Spretig. Den växlar mellan så totalt olika sound att kontrasten nästan gör ont; folkvisor med smeksamma stråkar och taggig 80-talsrock med The Cure-gitarrer och New Order-bas. Som en hög tröskel att slå stortån i mellan var och varannan låt.

"Det Kommer Aldrig Va Över För Mig" är  hans mest fysiska skiva hittills. Basen är påtaglig, i de snabbare låtarna känns den i hela kroppen. Balladerna river upp känslostormar inombords, känslostormar av den där sorten som man definitivt borde vara för gammal för.

När han i avslutande "Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung" sjunger till Eva, hon som var "Prinsessan Eva" på den tretton år gamla debutskivan, och han sjunger om henne som en gammal kärlek som gått förlorad efter alla åren ("kommer inte ta din hand, men jag minns allt det jävliga och allt det vackra vi lärde känna tillsammans") då känner man tidens gång som en kall kår längs ryggraden.

I skivsläppets kölvatten har en ganska märklig debatt bubblat upp. Jens Liljestrand tycker i Expressen att Håkan Hellström ska erkänna sin priviligierade medelklasstillhörighet. "Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare". Okej.

Men sen då? Om ens musikaliska uttryck inte lämnar utrymme för det? Sorgliga sånger om ångesten när börsen faller och förmögenheten tappar några tusen i värde? Euforiska hyllningar till det nyrenoverade köket? Ingetdera känns särskilt lockande.

Där är Sara Martinssons debattinlägg mer intressant. Hon ser Håkan Hellström som ett typexempel på narcissistiska pojkmän i medelklassen som bär sina misslyckanden och brister som broscher på kavajslaget. Hon har onekligen en poäng. Nog finns det en trend här. Karl Ove Knausgårds romanserie "Min Kamp" är ett annat exempel. Både media- och kulturvärlden är ju full av, framförallt män, som håller upp medvetenheten om sin egen värdelöshet som en sköld mot kritikerna. Om du redan vet hur usel du är, då finns det ju ingen poäng för någon att påtala det.

Men samtidigt: kulturvärlden är inte samhället. I vår samtid måste nog ändå den här sortens självutplåningsromantik betraktas som något apart, och, åtminstone för min egen del, väldigt befriande. I en era där såväl fikarummet på jobbet som morgontidningarnas helgbilagor som feeden på Facebook, unisont och samstämmigt sjunger de sunda, friska, välbärgade, välfriserade och välkläddas lovsång, måste gammal hederlig loserromantik betraktas som direkt radikalt, åtminstone när det kommer från en så folkligt accepterad artist som Håkan Hellström.
 
Att i dessa Solsidan-tider välja att istället skildra och ge en röst åt samhällets olycksbarn - mördare, narkomaner, spelmissbrukare - är väl ungefär så politiskt det kan bli utan plakatviftande. Även om Håkan Hellströms egentliga verklighet nu råkar se annorlunda ut.

3 kommentarer:

Valdemar sa...

Alla Håkans skivor är ju väldigt spretiga och däri ligger väl också en del av storheten. Tycker det som mest skiljer den här från de tidigare är att det finns ett större lugn, någon sorts acceptans över att saker blev som de blev även om det är lätt att bli nostaligsk och blicka tillbaka.

Bra skrivet om narcissismen/självömkandet, håller med.

Niklas sa...

Så är det ju absolut, nästan alla låtar handlar ju på något vis om åldrande, åldrar, tillbakablickar av något slag.

Gustav sa...

Väl talat! :)