Så förvirrande det är när musik är så här vacker och samtidigt så befriad på själ, värme och charm att det bär emot att lyssna på den. Owen Pallett, tidigare känd som Final Fantasy, har gjort en skiva som, åtminstone för mina oskolade öron, framstår som tekniskt fulländad, men känslomässigt iskall. Jag har lyssnat på den ganska många gånger de senaste veckorna, och varje gång slås jag av hur vackert det är, och framförallt av hur mycket jag borde tycka om det. Han har ju arrangemangen, och ganska ofta låtarna också. Ibland tänker jag på de mest storslagna delarna av Sufjan Stevens klassiska "Illinois", men "Heartland" saknar den humor, värme och innerlighet som Stevens förmedlade. Pallett har ett enda tonläge: högstämt allvarlig. De har egentligen bara delar av soundet, och intelligensen gemensamt, men Owen Pallett känns intelligent på samma sätt som en dator är intelligent. Det är absolut inte dåligt, men inget som stannar hos en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar