Läser i DN att det är "inne" med psykiska sjukdomar. Jag har ställt den samtidsdiagnosen jag också, mest bara för att jag råkade läsa ut Ellen Forneys "Marbles" samma vecka som jag såg "Silver Linings Playbook" på bio. Båda skildrar psykisk sjukdom med en avdramatiserande lätthet på handen, vilket ju å ena sidan är avstigmatiserande, och därmed positivt, å andra sidan bagatelliserande, vilket riskerar att göra den psykiska diagnosen till just den kändisaccessoar (typ bebis eller chihuahua) DN beskriver den som. Och det är inte helt oproblematiskt.
Eller Forneys självbiografiska "Marbles" är en uppgörelse med Forneys egna romantiserade bild av bipolaritet. Forney får sin diagnos under en manisk period, och kan inte bry sig mindre. Hon vill inte ta några mediciner, hon mår ju fantastiskt! Behöver ingen sömn, är full av idéer, kreativitet och lust. Världen är hennes ostron. Dessutom är ju "alla" betydelsefulla konstnärer och författare manodepressiva. Vem vill inte placera sig i samma skrå som Vincent Van Gogh och Sylvia Plath? När manins eufori börjar plana ut är det inte lika roligt längre. Forney överlever en lång depression och tvingas tänka om. En lång period följer av experimenterande med olika mediciner, varvat med sjävrannsakan och research kring hur sann bilden av "det galna geniet" egentligen är.
Det är lika fascinerande som rolig läsning. Ellen Forney har en väldigt inbjudande stil, lika expressiv som tydlig, och med förklarande pilar som hjälper till när bilderna inte räcker. Tonen är lättsam men inte glättig, hon blir aldrig självömkande, utan blir snarare lite väl distanserad i vissa partier. Sen tycker jag inte direkt den ger några svar på de frågor den ställer som de galna genierna. Men det kanske är tillräckligt att ställa frågan, att denna ganska unkna stereotyp överhuvudtaget ifrågasätts? Så skickligt som Ellen Forney ställer frågan tycker jag nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar