Time Is A Mountain.

Igår spelade Time Is A Mountain och John Chantler på Rönnells. Och det var fantastiskt. Framförallt då Time Is A Mountain. John Chantler var fascinerande, men kanske inte helt och hållet min grej. Han gör ljud på analogsyntar, och det är spännande att titta på, men jag går igång på melodier, inte ljud, och även om det är fascinerande att låta sig svepas med i hans drones är det inget jag skulle gå och lyssna på i lurar direkt. När jag dessutom lurat med mig fyra vänner till en konsert som, åtminstone inledningsvis, mest låter som ett gammalt modems uppringningssignal kändes det för en stund nästan pinsamt. Det tar emot att skriva det här, för jag framstår som så hopplöst musikaliskt obildad. Men så får det vara. Drones och noise är inte helt och hållet min grej, och kommer kanske heller aldrig att bli.

Time Is A Mountain däremot, var en upplevelse. En intensiv sådan. Musik som kändes såväl i huvud som i kropp. Bandet består av Tomas Hallonsten, Johan Berthling och Andreas Werliin, som annars återfinns i konstellationer som Tape och Wildbirds & Peacedrums. Tape är stora favoriter för mig, och Time Is A Mountain kan närmast beskrivas som Tape på steroider. Svängiga basgångar, orglerslingor som växlar mellan hypnotiskt vackra och intensivt virvlande, och dånande trummor. Ibland balanserar de farligt nära gränsen mot det land som kallas "progressiv rock", och jag kan förstå varför man kunde skymta en och annan långhårig man i bockskägg och trollkarlskläder i publiken.

En så intensiv konsert har jag tidigare aldrig upplevt i ett antikvariat, och kommer säkert aldrig att mer göra heller. Självklart köpte jag LP:n på vägen ut.