13 mars 2013.

På väg hem från lekparken igår hörde vi plötsligt ett skrik bakom oss. Jag trodde först att det var en förälder som skrek på sitt stackars barn, men när jag vände mig om såg jag en kvinna som jagade ett svartrött moln nerför slänten. Jag trodde först det var tre hundar i vild strid, men när de kom närmare såg jag att det var två små hundar, och en dubbelt så stor tupp. Hundarna jagade tuppen och kvinnan jagade hundarna. När kvinnan väl fått stopp på hundarna var det för sent - tuppen var ostoppbar, den bara rusade vidare. När den kommit ner till vägen som vi stod på vek den av och rusade rakt mot oss. Med någon meters marginal vek den av och flaxade upp mot skogen. Det är svårt att förklara det här händelseförloppet utan att en stor del av humorn i det hela går förlorad. Tuppens hysteriska uppsyn, kvinnan som liksom hade ett liknande, flaxande rörelsemönster som tuppen, hundarna dumglada skuttande innan de en efter en insåg att det inte alls var populärt att de jagade den stackars fågeln. Det var det roligaste jag sett på mycket, mycket länge.