Funny Misshapen Body och Little Things.

Jeffrey Browns serier är ofta ganska menlösa, men det är något så väldigt hjärtligt och inbjudande oförargligt med menlösheten att det är svårt att ogilla dem. Jag lånade "Funny Misshapen Body" och "Little Things" på biblioteket i torsdags, och har snart läst ut dem båda. "Little Things" kändes då och då menlös i överkant, på gränsen till tråkig. Lite som ett experiment i hur lite många serierutor man kan ägna åt att gestalta färg som torkar. Nu är jag elak. Men tänk er en mublecorefilm som går ut på att huvudpersonerna gör vardagliga saker och kommenterar det de gör utan vare sig särskilt mycket humor eller intresse. Lite så är "Little Things". "Funny Misshapen Body" är mer spännande. Den skildrar både sjukhusvistelser, träskomålning och konstskolestudier. Den känns överlag mer genomtänkt.

Men som sagt, även i de tråkigare stunderna är det alltid väldigt mysigt att kliva in i Jeffrey Browns vardag. Utan att jag har en aning om varför infann sig plötsligt ett sug efter hans serier. Det är ju något tryggt med dem, lite som de mest händelselösa delarna av Knausgårds "Min Kamp"-svit. Alla de där kopparna kaffe, de där minuterna som tickar förbi, väntan, längtan, saknad, undran. Det är ju också livet.