Plötsligt börjar det förkylda barnet att ge ifrån sig märkliga ljud bredvid mig i soffan. Jag vänder mig bort från tidningen jag bläddrar i och ser stora droppar blod droppa från hans näsa ner i pläden som täcker soffan. Jag skyndar att bära iväg honom till duschen där vi sköljer bort det blod som runnit ut över kroppen på honom. Han duschar sig själv en stund menar jag sanerar det slakthusområde som var vårt vardagsrum. Jag sätter ett tuss toapapper indränkt i matolja i den blödande näsborren, och blodflödet upphör. För nu. Det kan naturligtvis sätta igång precis när som helst, eller kanske inte förrän i natt.
På språng. På vakt. Dygnet runt. Sju dagar i veckan. På jobbet. Hemma. 180 kilometer i timmen. Rätt in i evigheten.
Vi kom ut ur duschen lagom till att se att snön börjat falla utanför fönstret.
--
Mina lunchraster är en tid av andrum, åtminstone. Igår gick jag till Myrorna. Köpte en samlingsvolym med
Kjell Johanssons romaner om fattiglivet vid Midsommarkransen, på den tiden det var fattigkvarter. Tyckte mycket om
"Huset Vid Flon" och ser fram emot att läsa de övriga historierna. En dag.
Hittade en cd med
Swirlies också, som jag köpte på ren chansning. Omslaget såg sympatiskt
Pavementskt ut, men musiken visade sig låta mer som
My Bloody Valentine, vilket ju absolut inte är något negativt. Ser fram emot att bekanta mig mer med detta band.
Den här recensionen lovar ju gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar