Shellshock.

Plötsligt detonerar en granat mitt i vardagen. På väg upp ur tunnelbanan i Farsta Strand, dit jag åkt för att hämta Frank på dagis, får jag ett samtal från min syster. En familjemedlem har hastigt insjuknat, i en sjukdom som ganska ofta får dödlig utgång. Och ingen verkar riktigt veta vad som händer eller hur allvarligt det är. Det finns en särskild scen i vissa filmer som rätt träffande illustrerar hur det kändes just då. Scenen där någon stått för nära något som exploderat, alternativt en avfyrad pistol. När allt plötsligt är tonat i vitt och ett pipande ljud är allt som hörs i öronen. I det tillståndet tog jag mig till Franks dagis, mekaniskt klädde jag på honom ytterkläderna, hälsade på fröknar och andra föräldrar och skyndade mig därifrån, medan jag försökte bete mig så normalt som möjligt för att inte Frank skulle bli upprörd, och samtidigt ringde förvirrade samtal till övriga familjen, som alla var lika handfallna i situationen som jag. Hur skulle man egentligen göra? Vad förväntades av en? Skynda hem, packa väskan (svarta kläder!?), boka tågbiljett, och hur fan bär man sig åt för att navigera genom SJ:s hemsida i det här tillståndet när det knappt går att begripa den ens när man tänker klart?

Senare fick jag besked att allt hade gått bra, och dimman lättade, för nu. Men världen rubbades för en stund, och är fortfarande lite sned. För efter något sånt här, hjärtinfarkt, blir man liksom mer medveten om att vad som helst är möjligt. Vad som helst kan hända. Igen och igen.