Orden är Llojds, refrängen i fina "Kamphunden".
Jag kom att tänka på de orden när jag lyssnade på Det Stora Monstret för första gången igår. De har lite samma tonläge, Llojd och Det Stora Monstret.
De låter som de där mornarna - är du åttio- eller nittiotalist vet du säkert vilka jag pratar om - då man vaknar efter en utekväll som kan ha varit rolig eller miserabel, det spelar ingen roll, för de börjar ändå på samma sätt, med ångest, ångest över det liv som bara pågår, flytande, roderlöst. Ångest över att vara fast i en flyende ungdom trots att åren tickar iväg, mest bara för att tillvaron inte tillåter en att bli vuxen. Växande studieskulder, svindyrt andrahandskontrakt på upphällningen, och varken fast jobb eller boende i sikte.
Man hör det i rösten hos Det Stora Monstret, hur den liksom kvider och värker fram orden, och man anar det mellan raderna de molokna texterna (även om de är mer abstrakt poetiska än Llojds diskbänksrealism).
Det är möjligen så att jag hör vad jag vill höra, men jag tycker mig ana skuggan av rent praktiska problem bakom de mer existentiella bryderierna i Det Stora Monstrets sånger:
"Fast i mörka tankegångar igen
Den här gången kanske inte hittar hem
Vad är det att vara fri
När man lever inuti?
Var du föds styr
vad du får bli"
Kanske kan man kalla det posttonårsångest? I så fall en lite annorlunda sorts posttonårsångest än den jag själv lyssnade på när jag var i rätt ålder. Då handlade den ofta om motsatta könet. Det gör den fortfarande, ibland, nu dock inramad av ett oförlåtande samhällsbygge.
Men den resulterar i lika vacker musik, nu som då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar