Shellshock.

Plötsligt detonerar en granat mitt i vardagen. På väg upp ur tunnelbanan i Farsta Strand, dit jag åkt för att hämta Frank på dagis, får jag ett samtal från min syster. En familjemedlem har hastigt insjuknat, i en sjukdom som ganska ofta får dödlig utgång. Och ingen verkar riktigt veta vad som händer eller hur allvarligt det är. Det finns en särskild scen i vissa filmer som rätt träffande illustrerar hur det kändes just då. Scenen där någon stått för nära något som exploderat, alternativt en avfyrad pistol. När allt plötsligt är tonat i vitt och ett pipande ljud är allt som hörs i öronen. I det tillståndet tog jag mig till Franks dagis, mekaniskt klädde jag på honom ytterkläderna, hälsade på fröknar och andra föräldrar och skyndade mig därifrån, medan jag försökte bete mig så normalt som möjligt för att inte Frank skulle bli upprörd, och samtidigt ringde förvirrade samtal till övriga familjen, som alla var lika handfallna i situationen som jag. Hur skulle man egentligen göra? Vad förväntades av en? Skynda hem, packa väskan (svarta kläder!?), boka tågbiljett, och hur fan bär man sig åt för att navigera genom SJ:s hemsida i det här tillståndet när det knappt går att begripa den ens när man tänker klart?

Senare fick jag besked att allt hade gått bra, och dimman lättade, för nu. Men världen rubbades för en stund, och är fortfarande lite sned. För efter något sånt här, hjärtinfarkt, blir man liksom mer medveten om att vad som helst är möjligt. Vad som helst kan hända. Igen och igen.

Röster från en döende generation.

"Vi är födda på 80-talet, men håller redan på att dö".

Orden är Llojds, refrängen i fina "Kamphunden".

Jag kom att tänka på de orden när jag lyssnade på Det Stora Monstret för första gången igår. De har lite samma tonläge, Llojd och Det Stora Monstret.

De låter som de där mornarna - är du åttio- eller nittiotalist vet du säkert vilka jag pratar om -  då man vaknar efter en utekväll som kan ha varit rolig eller miserabel, det spelar ingen roll, för de börjar ändå på samma sätt, med ångest, ångest över det liv som bara pågår, flytande, roderlöst. Ångest över att vara fast i en flyende ungdom trots att åren tickar iväg, mest bara för att tillvaron inte tillåter en att bli vuxen. Växande studieskulder, svindyrt andrahandskontrakt på upphällningen, och varken fast jobb eller boende i sikte.

Man hör det i rösten hos Det Stora Monstret, hur den liksom kvider och värker fram orden, och man anar det mellan raderna de molokna texterna (även om de är mer abstrakt poetiska än Llojds diskbänksrealism).

Det är möjligen så att jag hör vad jag vill höra, men jag tycker mig ana skuggan av rent praktiska problem bakom de mer existentiella bryderierna i Det Stora Monstrets sånger:

"Fast i mörka tankegångar igen
Den här gången kanske inte hittar hem
Vad är det att vara fri
När man lever inuti?
Var du föds styr
vad du får bli"

Kanske kan man kalla det posttonårsångest? I så fall en lite annorlunda sorts posttonårsångest än den jag själv lyssnade på när jag var i rätt ålder. Då handlade den ofta om motsatta könet. Det gör den fortfarande, ibland, nu dock inramad av ett oförlåtande samhällsbygge.

Men den resulterar i lika vacker musik, nu som då.

I fönstret.

Det växer kryddor i vårt fönster. Fint. Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran för det. Känner jag mig själv rätt stod jag väl för lite stämningsfull musik i bakgrunden medan fröna stoppades i jorden. Kanske den här?

Veckans musik, vecka 17.

Rätt mycket Ladybug Transistor och Woods denna vecka, och så kommer det säkert vara även framöver, skulle jag tro. Annars har jag inte mycket att säga denna gång, inte för att det inte finns något att säga, utan för att jag är overkligt trött och smått bakfull, och egentligen bara vill krypa till kojs.

Record Store Day.

Mycket god utdelning på årets Record Store Day. Jag är helnöjd. "And She Closed Her Eyes" kommer göra sig fint bredvid "Memories Of A Color" i vinylhyllan, och jag känner mig också tillfreds med att ha kompletterat Jonathan Richmans 70-tal.

Ny kamera.

Jag ropade in en kamera på Tradera. Olympus, samma märke som min gamla trotjänare, som hänger med fortfarande. Egentligen var det inte så mycket kameran som det extra objektivet jag var ute efter. Har tyckt att zoomen på gamla kamerans objektiv varit i ynkligaste laget. Nu fick jag både en reservkamera (som också, vilket var en trevlig överraskning, var en en aning nättare än den gamla) och ett bra objektiv, alltsammans till ett klart överkomligt pris. Varning utfärdas således för experimentella närbilder under den tid jag bekantar mig närmare med mitt nya objektiv.

En låt #32.

The Charlatans - A Man Needs To Be Told

Nej, Charlatans har aldrig varit något favoritband. De flög helt under min radar när de verkligen var aktuella, jag gjorde några tappra försök under tidigt 00-tal när jag rotade runt i brittiskt 90-tal på jakt efter drömsk shoegaze, och jag har i efterhand snubblat över deras skivor på Myrorna och Stadsmissionen. Men nej. Inget fäster. Inget utom den här. Den är fortfarande väldigt, väldigt fin.
 

Den vilda jakten på den ultimata musikspelaren.

Jag tror jag har avverkat de flesta musikspelarna i min strävan efter att hitta den perfekta. Den som har exakt rätt balans mellan funktionalitet och smidighet, och som stjäl minimalt med fokus från musiken. Jag har kanske hittat den. Jag behöver ge den lite mer tid först, innan jag kan ge ett rättvist utlåtande. Men Cog är verkligen ett trevligt program. Snabbt och smidigt, med ett enkelt dra och släpp-gränssnitt istället för ett konstant bibliotek. För några år sedan hade jag tyckt det senare hade känts ålderdomligt, men jag har insett att jag tycker biblioteket i iTunes och Enqueue (som är det program jag använt senaste halvåret) är distraherande. Det finns alltid någon annan skiva som pockar på uppmärksamhet. Det ständigt närvarande biblioteket förvandlar mig till den jobbiga snubben på fest som byter låt innan den tidigare hunnit spela färdigt.

Dessutom ska Cog, enligt Mattias Alkberg, ha bättre ljudåtergivning än andra musikspelare. Sånt där vet jag inget om, men nog inbillar jag mig att musiken låter lite bättre genom Cog. Kanske är det bara för att den får mer av mitt fokus, kanske är det för att programmet är så smidigt att datorfläkten brummar mindre när jag använder det?

Efter att jag löst problemet med att Last.FM vägrade scrobbla ungefär var tredje låt jag spelade i Cog, återstår nu bara ett krux för att programmet ska kunna anses vara optimalt: av någon anledning vill det inte spela mina mp3:or med Folkvang. De måste vara i något udda specialformat som inte stöds av programmet, för inte kan det väl vara så att Cog har något specifikt mot svensk barrskogsrock?

Lika som bär.

Jimi Goodwin - Odludek

Ultramarine - This Time Last Year

Påskdagen

Stockholm var som ett vykort igår. Inte ett moln på himmelen, varmt som en försommardag. Frank och jag for in till stan och flanerade en stund kring Hornstull. När Frank oundvikligen somnade i vagnen (oundvikligt eftersom han vaknat redan halv sex på morgonen) passade jag på att ta mig en kaffe på en folktom uteservering och läsa lite i Javier Marías "Tidens Mörka Rygg". Jag kan utan att överdriva säga att det var den bästa halvtimmen jag upplevt på år och dar. Ack, ljuva ensamhet, ljuva ro, ljuva ynnest att få försjunka i en bok, särskilt en bok som handlar om andra böcker, om döda författare, om akademiker i Oxford, ämnen som jag romantiserar osunt mycket. Men underbart är kort, och mer än en halvtimmes barnsömn är detsamma som timmar av förlorad nattsömn, så jag väckte Frank och vi spankulerade vidare.

Vi gick över till Långholmen och tittade på båtar och andades tjära. Jag mindes hur jag för ganska exakt sex år sedan - kan det ha varit påskhelgen då också?* - promenerade hit från min fina gamla lägenhet i Mälarhöjden, utan brådska och utan annat mål än en loppis där Herr Alarik skrivit att han skulle sälja böcker. Honom såg jag aldrig till, men jag minns att jag av annan säljare köpte ett exemplar av Klas Östergrens "Fantomerna" som jag gav min vän John i födelsedagspresent, och på vägen tillbaka stannade jag till på Mickes Skivor och köpte mig Built To Spills "Perfect From Now On". Det var en bra dag, den också.

Men den här dagen fanns det inte mycket tid för skivbläddrande. Frank och jag gav oss upp på berget ovanför Långholmen, där vi hade utsikt över hela staden. Efter en kort stund blev Franks klätteriver så intensiv att jag blev nervös, och vi tog oss ner och gick tillbaka över bron in mot stan igen. Vi köpte vatten i en kiosk, och slog oss ner en stund i lekparken under Högalidskyrkan.

*Nej, det var tydligen i maj. Hittade mina dagboksanteckningar från dagen ifråga, och så här skrev jag:

"Idag har jag promenerat till Långholmen. Det var första gången jag gick hela vägen in till stan, och det var härligt. Solen gassade även idag, och hela världen var overkligt grön. Det var loppis på Långholmen, men jag kom dit ganska sent, så det var tyvärr rätt avplockat. Några böcker hittade jag ändå, och på vägen hem stannade jag till vid Mickes Skivor och köpte en Built To Spill-platta. Jag snackade lite med Micke himself också. Han spelade en tidig Kent-skiva i butiksstereon och beklagade sig över att alla band från 90-talet begravde bra låtar i en massa skramliga gitarrattacker. Jag nickade och höll med, och fann det en smula lustigt att jag samtidigt betalade för en skiva med Built To Spill, som ju är skramliga om något. Sen ändrade han sig och tyckte skivan var rätt bra ändå. En sällsynt trevlig karl, Micke."

Veckans musik, vecka 16.

Tänk, jag hade nästan glömt bort vilken perfekt söndagskvällsskiva Lloyd Coles "Plastic Wood" är. Han får gärna gör fler electronica/ambient-skivor. I övrigt en vecka utan så mycket att orda om. Svårt att se något direkt tema, det har mest blivit genomlyssningar av skivor jag nyligen digitaliserat, mest bara för att jag saknat att kunna lyssna på dem medan de varit "borta".

Någon annan jag saknar är Sasha Bell. När ska det komma något nytt från henne egentligen? Finns en Kickstarter-sida i hennes namn där hon ber om hjälp att finansiera en ny skiva, men den pengarna var insamlade för snart ett år sedan, men inte ett knyst om skivan än så länge. Får fortsätta lyssna på Finishing Schools "Destination Girl" ett tag till då. Har inte lyssnat tillräckligt på den sedan jag köpte den för ett par år sedan.

Påsken.

Skärtorsdagslunch. Ensam hemma, och inga pretentioner.

Påskafton. Före: ett truligt barn, ivrigt på att komma ut.

Efter: en skog, en värld, en lekstuga.

Vila i frid, Gabriel García Márquez.

Våren 2003. En tjej jag var förälskad i hade skrivit ut en novell åt mig på skolans skrivare. Den handlade om en by i Sydamerika där en avsvimmad jätte flöt upp på stranden. Vill jag minnas. Jag vill också minnas att det var Gabriel García Márquez som skrivit den. Hon var inne på magisk realism den här tjejen, just då. Och därför var jag också, en kort period där, inne på magisk realism. Det var en kort period. Jag har aldrig riktigt återvänt till genren. Men en av mina stora läsupplevelser var när jag, när våren 2003 övergått i sommaren 2003, läste "Hundra År Av Ensamhet" på mammas veranda i Karlskoga. En upplevelse kanske mer på grund av omständigheterna än på grund av romanen, för jag känner inget sug efter att läsa den på nytt. Men ändå.

Nu är Gabriel García Márquez död. Vila i frid.

Seabear - The Ghost That Carried Us Away.

Har du liksom jag ångest över hur sällan The Pastels släpper skivor? Lösningen kan vara att utforska Seabears diskografi. Jag började så smått i och med att jag köpte "The Ghost That Carried Us Away" förra helgen. Den är närmast overkligt fin. Och den låter väldigt mycket som Pastels fina "Slow Summits", en av förra årets finaste skivor. Skillnaden är att The Pastels har en inbyggd skevhet som Seabear saknar. Vill man vara elak kan man säga att Seabear ibland kan låta lite som indievärldens James Blunt. Känsliga på det nästan lite smöriga sättet. Men oftast är det bara vackert, bedövande vackert. Jag tycker oerhört mycket om "The Ghost That Carried Us Away" och vill höra mer. Gillar också att omslaget påminner lite om det till "Slow Summits", eller tvärtom egentligen, då "Slow Summits" kom senare.

Två bilder från helgen, bara.

Vi for till Djurgårn igen. Den här gången hela familjen, för att fika, titta på den försiktigt knoppande grönskan, samt skåda hägrar. På en brygga mötte vi den här glada gynnaren. Tyvärr var allt bjudbröd slut, så hon fick vara utan.

Det här är jag. Rätt nöjd med kavajen jag bär på den här bilden. Har varit jakt efter en sådan - grön tweed - bra länge. Hittade den till slut på second hand i Karlskoga för femtio kronor. Helt utan defekter, dock rätt fula knappar, men de är ju enkla att byta ut. Imorgon ska jag till tygaffären på Kungsgatan och köpa ett par.

Fönsterfarm.

Med tanke på att mitt intresse för mat, utöver att äta den alltså, är rätt lågt, blev jag oväntat förtjust i tidningen "Äkta Mat", som Mikaela fått en prenumeration på. Fastnade särskilt för det här uppslaget, om att odla kryddor och sallad i ett avancerat bevattningssystem i fönstret. Det är jag lite sugen på att testa. Jag har någon slags fix idé om att världen är på gång att gå åt helvete, och enda sättet att överleva på sikt kommer att vara att se till att kunna hushålla sig själv och de sina med mat. Då är lite oregano i en kruka vatten i fönstret... bättre än ingenting, antar jag.

Oh, Iceland up yours!

Stadsmissionen, en lördag i april. Någon har tröttnat på sina Isländska popskivor. Jag plockade med mig dessa, men lämnade Björk-skivorna, av den enkla anledningen att jag aldrig helt har fastnat för Björk.

Veckans musik, vecka 15.

Lite gammalt, lite nytt. Återkommer alltid till Radio Depts "Lesser Matters" så här års. Det är en skiva för vårkvällar. På samma sätt som att Neutral Milk Hotels "In The Aeroplane Over The Sea" är en skiva jag alltid återkommer till så här års, just för att jag köpte den vid den här tiden för en herrans massa år sedan. Andra verkar ha liknande relation till den; den spelades på Emmaus härom dagen. I övrigt? Jo, Swirlies-skivan som jag nämde i förbifarten i ett inlägg tidigare i veckan är då och då rätt lysande. Ibland är det bra med chansningar.

Lika som bär.

 

David Bowie

 
Daryl Dixon

Lika som bär.

 Lloyd Cole

Wynona Ryder

Funderingar.

Jag har ägnat den gångna veckan åt att deppa över hur mitt liv ser ut, hur meningslösa mina dagar (främst med prefixet "arbets-") är, och funderat över hur jag skulle vilja ha det istället. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att det aldrig var min plan att ha en karriär inom vagnparksadministration. Jag blev bra på det jag gjorde, mer för att jag gjorde det länge än för att jag hade någon särskild talang för, eller eget intresse i, det. Faktum är att jag kan tänka mig få saker jag har mindre eget intresse av än just det jag arbetar med.

Häromdagen funderade jag på hur det skulle vara att ha en egen bokhandel. Den skulle kunna ligga i Hökarängen. Jag inbillar mig att det finns en del folk här som läser böcker, och som skulle kunna tänka sig att stödköpa lite böcker om det fanns en mysig boklåda i närmiljön. Jag skulle kunna ha en liten kaffebryggare och sälja kaffe också, kanske ett par backar vinylskivor till salu, två soffor. Det skulle kunna bli en mötesplats. Jag kunde arrangera små spelningar eller uppläsningar, bokcirklar... Möjligheterna är oändliga, om än inte realistiska.

Just nu funderar jag på hur livet skulle se ut om jag köpte en gård sex mil ovanför Uppsala. Jag har förmodligen pengarna till den, men har jag pengar till de renoveringar som skulle krävas? Hur skulle jag försörja mig? Hur skulle mitt liv se ut? Sex mil från Uppsala är ändå detsamma som ungefär tolv mil från Stockholm, risken för isolering är rätt stor.

Men tänk ändå...

Vardagsliv och Myrorna-fynd.

Plötsligt börjar det förkylda barnet att ge ifrån sig märkliga ljud bredvid mig i soffan. Jag vänder mig bort från tidningen jag bläddrar i och ser stora droppar blod droppa från hans näsa ner i pläden som täcker soffan. Jag skyndar att bära iväg honom till duschen där vi sköljer bort det blod som runnit ut över kroppen på honom. Han duschar sig själv en stund menar jag sanerar det slakthusområde som var vårt vardagsrum. Jag sätter ett tuss toapapper indränkt i matolja i den blödande näsborren, och blodflödet upphör. För nu. Det kan naturligtvis sätta igång precis när som helst, eller kanske inte förrän i natt.

På språng. På vakt. Dygnet runt. Sju dagar i veckan. På jobbet. Hemma. 180 kilometer i timmen. Rätt in i evigheten.

Vi kom ut ur duschen lagom till att se att snön börjat falla utanför fönstret.

--

Mina lunchraster är en tid av andrum, åtminstone. Igår gick jag till Myrorna. Köpte en samlingsvolym med Kjell Johanssons romaner om fattiglivet vid Midsommarkransen, på den tiden det var fattigkvarter. Tyckte mycket om "Huset Vid Flon" och ser fram emot att läsa de övriga historierna. En dag.

Hittade en cd med Swirlies också, som jag köpte på ren chansning. Omslaget såg sympatiskt Pavementskt ut, men musiken visade sig låta mer som My Bloody Valentine, vilket ju absolut inte är något negativt. Ser fram emot att bekanta mig mer med detta band. Den här recensionen lovar ju gott.

Platser jag bott på (ej i kronologisk ordning) #1.

Vindarnas väg, Karlskoga - hösten 2002 till våren 2003

Lägenheten högst upp på hörnet, en trea som min pappa köpt och bott i, och som jag fick ta över när han flyttade ihop med sin nuvarande fru. Lite märkligt kanske, oftast är det väl barnet som lämnar boet och inte tvärtom, men det var en bra lösning tycker jag. Nog är det väl få förunnat att få en trea som första egna boende?

Dåliga minnen. Ångest över ekonomin sedan jag fått sparken från mitt första jobb och varken hade försörjning eller ett öre på banken. Luftigt tvåkronorsbröd från Willys, nudlar och varma koppen, och ett patetiskt bläddrande i Ginzakatalogen efter skivor jag inte ha råd att köpa.

Fina minnen. Att blicka ut över grannskapet från balkongen under ödsliga vårkvällar med "Lesser Matters" i högtalarna. Festerna, vardagsrumsgolvet som dansgolv, Comet Gain, allsång till Burt Bacharach i sovrummet, på Jannis portabla vinylspelare som jag annekterat. Bokhyllan som växte och blev vuxen (inom citationstecken), fantasyböckerna försvann och luckorna fylldes upp med Hjalmar Söderberg och Hemingway. Men garderobsutrymmet i sovrummet togs fortfarande upp mer av Marvelserier än av kläder.

Februarimornarna då jag pluggade på distans och stod i fönstret i morgonrock, med en tekopp i handen, och tittade på de blöta och frusna som väntade på bussen där nedanför.

Mitt första egna hem. Jag bodde här tio månader. Tio månader som innehöll både hopp och förtvivlan, och som nog egentligen var inledningen på det mesta av det som är mitt liv idag.

Skorna.

Köpte ju de här skorna för några veckor sedan också. Churchs Custom Grade. Knappt använda, fria från repor, fria från veck, tyvärr också fria från lädersula, vilket innebär att jag inte vågar använda dem innan jag haft råd att skaffa just sådana. Och inte ett steg i dem innan jag har ett par schysta skoblock att lägga i dem efter varje promenad.

Veckans musik, vecka 14.

Inga kommentarer den här gången. Inte mycket att säga, och på tok för trött dessutom.

Jag är synsk.

Nu blir det lite läskigt.

Härom natten drömde jag att jag befann mig i en skivaffär. Det är en återkommande dröm jag har, ganska ofta är den relativt ångestladdat, till exempel kan den handla om att jag hittat en hel hög fantastiska skivor, men när jag ska betala hittar jag dem inte. Så var det inte i den här drömmen. Jag stod och bläddrade i ett skivställ som såg ut exakt som det på väggen. Det satt fastmonterat på väggen, en vägg som var vit. Jag letade efter skivor med Oddjob. Jag fann det hela lite pinsamt eftersom Goran Kajfeš stod och bläddrade skivor precis brevid mig. Jag funderade på om jag skulle säga något till honom om det lustiga sammanträffandet, men jag var för blyg, så jag lät bli. Och ja, det var väl i princip hela drömmen.

Det läskiga hände när jag samma kväll surfade in på en länk med bilder på "de vackraste skivbutikerna i världen". Jag var väl måttligt imponerad. Det såg ut som skivbutiker gör mest. Men bilden här ovan fick mig att haja till. Det var ju skivbutiken från drömmen! In i nästan minsta detalj. I drömmen fanns kassan till höger om skivorna, och någon trappa fanns inte. Men ändå!

Lyktan.

Hittade den här raringen på Stadsmissionen i Hökarängen. Åttio kronor ville de har för den, vilket jag tyckte var överkomligt. Trevlig patina på den, och jag antar att den ger ett mysigt sken. Tycker också om att den påminner om en gammal gatlykta. Och skulle den inte fungera och inte gå att laga går det väl alltid att förvandla den till ljuslykta.

Det var väl på tiden!

15 april är Woods tillbaka. Jag började just undra var de tog vägen. Ett års uppehåll är en lång tid för ett band som annars släpper ur sig skivor som andra... nej, jag hittar ingen bra liknelse just nu. Men de släpper skivor ofta, vanligtvis. En intervju med bandet kan läsas här, och låtar kan också provlyssnas. Det låter, som väntat, lovande.

Gustin.

Det här tyckte jag var intressant. Gustin, världens första - tja, vad ska man kalla det? - print on demand-tjänst, fast för kläder. Riktigt fina kläder också, som det ser ut. I och med att företaget enbart syr upp så många plagg som faktiskt beställs behöver de inga lager och kan hålla nere kostnaderna till nästan chockerande rimliga nivåer. Frågan är bara om lönerna är lika rimliga för de som syr upp kläderna? Någonstans brukar det ju alltid finnas en hake.

Bortsett från det så är jag sugen på något av de mörkare paren denimjeans, och någon av de mönstrade oxfordskjortorna. När nästa lön kommit kanske jag vågar mig på en beställning.

Slowdive till Way Out West.

Är det något som skulle kunna få mig till Göteborg så är det detta.