Jag kände plötsligt ett sug efter att lyssna på Jens Lekman. Tidiga Jens Lekman (även om senaste skivan också är görfin). Det var vårsolen som väckte något, minnet av de första ljuvliga lyssningarna på "You Are The Light By Which I Travel Into This And That" i ett Motala lika ljummet som Hökarängen varit denna helg. Från Jens Lekman är det inga sjumilakliv vare sig till Jonathan Richman eller till Paul Simon. Övriga skivor har slumpen lett mig till. Med undantag för Kate Bush, vars "Wuthering Heights" tonsatte den finaste scenen i "Svarta Djuret Sorg". Det gav mersmak, kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar