Det här kanske är omständligt i grövsta laget, men jag läser Gunnar Brusewitz "Fyra Årstider", och jag försöker att hålla mig till ett kapitel i veckan av den anledningen att jag inte vill hamna i osynk med årstiderna. Jag vill inte läsa om sommaren när det fortfarande snöar, och jag vill inte läsa om oktober när det är försommarljummet ute. Och så vidare. Jag håller på så där ibland. Försöker liksom fåfängt optimera mina kulturella upplevelser genom att placera dem där jag tror att de ska passa bäst, drabba mig som hårdast. Naturligtvis är det dömt att misslyckas.
Boken då? Jo, den är trivsam. Jag beundrar Brusewitz för hans förmåga att ägna hela sidor åt att beskriva en stares flykt över en frusen åker, eller lärkans sång från trädtoppen. Detaljerna skapar närvarokänsla. Längtan till landet och allt det där. Ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar