Hamnade på Dramaten igår. Första gången. Åsa hade fått tag i billiga biljetter till "Svarta Djuret Sorg", dagen efter premiärföreställningen. Modern tysk teater, tydligen. Författaren heter Anja Hilling, regissören Tobias Theorell. Jag vet ingenting om teater utöver det jag läser mig till i Lars Noréns dagböcker, och det är lite dumt, för teater är nog den konstform som gett mig de allra starkaste upplevelserna, även i de fall föreställningarna inte varit något speciellt. Det ÄR ju oerhört effektfullt att se något framföras bara några meter ifrån sig. Drabbande och intensivt på ett sätt som film sällan blir. Det handlar om närvaron. Mer behöver jag knappast säga om det, det vet väl alla redan.
Den här pjäsen då? Jodå. Jovars. Jag behöver nog smälta den lite längre innan jag kan säga något om vad jag egentligen tyckte. Den var bra. Men inte så bra. Kanske flög den över huvudet på mig.
Ett sällskap på sex framgångsrika vuxna och en tretton månaders bäbis åker ut i skogen för att grilla, dricka vin, komma bort från staden och njuta av naturen. Det är hett och torrt men i övrigt idylliskt. Vännerna smågnabbas, en spelar gitarr, de pratar om sina jobb. Jag kommer att tänka på filmen "Katinkas Kalas" som handlar om samma sorts människor. Sen blir det natt och de går och lägger sig. En gnista från en cigarett, eller kanske från grillen, får skogen att fatta eld, och sedan ändras pjäsen riktning. Kulisserna sopas bort från scenen och i bakgrunden projiceras en enorm eld. Sedan följer långa och plågsamt detaljerade monologer om vännernas flykt från lågorna och de skador de drar på sig. Värst av allt; barnet dör, vilket skildras med en närmast sadistisk detaljrikedom. Här kände jag nästan för att lämna lokalen.
När pjäsen är slut har vi sett karaktärer dö och begravas, andra sörja och gå vidare, hantera sina trauman med nya relationer och med konst. Men vi har aldrig riktigt lärt känna dem. Och det är här jag kliar mig i huvudet.
Föreställningen ramades in av en middag på Glenn Miller och öl på Tranan. Så, bra kväll. Och bra pjäs. Om än underlig. Den sitter kvar i huvudet och skaver, och det är väl ett gott betyg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar