Kententorer.

Läser om nya Kent-singeln i Aftonbladet:

”Jag är frosten där inget växer.” ”Jag är halvåret av mörker, i landet som Gud glömde.” ”Jag är med i ravekommisionen, den främlingsfientliga politiken, jag är självmordstatistiken.” ”Jag är glesbygden, rohypnolen.” ”Jag är drevet på skolgården.” ”Jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar norrmän danskar.” ”Jag är alla vapen vi exporterat.” ”Jag röstar inte längre i valet, jag är Melodifestivalen.” ”Jag är Bibeln och Koranen.”

Och det verkar väl lovande och så. Men mer än nånting annat verkar det som om Kent lyssnat på Mattias Alkbergs "Dementorer":

Vi är rörelserna. Vi är snurrsparkarna. Vi är danska skallarna. Vi är aggressionerna. Vi är Dementorerna. Vi isar blodet i ådrorna. Vi är farbror poliserna. Vi är gatstenarna. Vi är skyltfönstrena. Vi är larmsignalerna. Vi är lasermännena. Vi är invandrarna. Vi är ungdomarna Vi är fyllskallarna. Vi är fundamentalisterna. Vi är kristdemokraterna. Vi är Jan Björklundarna. Vi är hemmakvällarna. Vi är Idol-deltagarna. Vi är karatepinnarna. Vi är raggarbilarna. Vi är dörrvakterna. Vi är föräldrarna. Vi är skitungarna. Vi är Dementorerna. Vi är Dementorerna.