Helgen i bilder (och några ord).

Tittar man ut genom kontorsfönstret idag kan man inte tro att de här bilderna togs så sent som igår och i förrgår. Aprilväder redan i mars, vart är världen på väg? Vi var iallafall i skogen i lördags eftermiddag, och på Djurgårn på söndag förmiddag.

På Djurgårn tog vi lunchfika i Rosendals trädgårdar. Vi köpte smörgåsar med goudaost och picklad rödlök och rödkål. Brutalt goda, de få tuggor jag hann äta, innan Frank behövde kissa och vi tvingades lämna bordet. När vi kom tillbaka var maten helt täckt av ett tjockt lager gråsparvar och pilfinkar. Lyckligtvis lyckades jag förhandla till mig en ersättningssmörgås. Tack för det Rosendals trädgårdscafé!

Blommiga blommor och blommig vårjacka.

Veckans musik, vecka 13.

Skivorna med Joel Alme, Blonde Redhead, Skriet, Norra Kust och Mixtapes & Cellmates är nykomlingar i samlingen. Klart värda att lyssna på allesammans, med potential att växa i vissa fall (framförallt Skriet), men kanske inte så mycket att hetsa upp sig över. Mammorna och papporna i topp? Ja, den skivan råkar ha ganska många låtar...

Digitaliserade min Elvis Costello-samling i veckan. Egentligen tror jag det är på sin plats att bekänna att jag aldrig varit och aldrig kommer vara så såld på Costello som jag en gång ville vara (tror det var i samband med att jag läste Feber-boken). Men "North" är faktiskt en fin skiva. Tycker om den lite regngråa stämningen, det jazziga anslaget. Det är den och "Blood & Chocolate" jag oftast återkommer till. Och så spridda låtar från de övriga skivorna, förstås.

Tweed.

Fredag. Vi tackade av en kollega med middag och drinkar. Eftersom jag har dåligt ställt just nu nöjde jag mig med en nachostallrik till mat, men kostade i gengäld på mig en drink på Tweed, som vi gick till efteråt. Nog kändes det lite patetiskt att glida in iförd tweedkavaj på en bar som heter just Tweed, men kom över min självmedvetenhet ganska snart. Det var ett mycket trevligt ställe. Mörk inredning med smärtsamt snygga mörkröda chesterfieldsoffor. Som att ha rest i tiden. Även om vi inte fick plats i någon av chesterfieldsofforna så var det lagom gott om folk (vilket ju också kan ha berott på att det var tidigt på kvällen), inte mycket till trängsel och en väldigt behaglig ljudvolym - Astrud Gilberto sjöng dämpat från en högtalare i bakgrunden. Vårt sällskap på fyra kunde utan problem föra ett samtal utan att behöva höja rösten. Jag var sugen på något kallt och syrligt, och bad om just det i baren. Bartendern såg ut att veta vad han gjorde. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vare sig drinkar eller hantverket bakom dem tidigare, men här fick de det verkligen att framstå som en egen konstform, och slutresultatet var fantastiskt gott. Det blir Tweed fler gånger, men nästa gång bokar vi bord (läs: chesterfieldsoffa) i förväg.

Vad händer med Bloglines?

Är sidan nere för gott, eller bara just nu? Jag saknar de bloggar jag följer. Någon som har tips på en stabilare bloggportal?

Norra Kust.

Förra året, vid ungefär den här tiden, var jag väldigt nyfiken på ett band som hette Norra Kust, och deras debutskiva, lämpligt nog också döpt till just "Norra Kust". Den föll i glömska, som så mycket annat, men häromdan dök skivan upp på Tradera för någon tjuga, och jag slog till. Idag kom den, tillsammans med tre andra skivor jag förbarmade mig över. Spännande. Nu blir det nog inga fler skivor förrän 25 april, om inget oväntat händer.

Mackintosh.

Vill ha denna. En regnrock av märket Mackintosh. Köpte en liknande, från Barbour, på Stadsmissionen för något år sedan. Helt okej skick, men den var lite för stor, satt som ett tält, och det är självklart också roligare att ha originalet. En dag, kanske...

Vardag.

Mina dagar just nu: Upp klockan fem. Gap och skrik. Göra sig i ordning för jobb medan barnet gör allt för att slippa äta frukost. Tunnelbanefärden till jobbet är dagens höjdpunkt. Hörlurar med musik och en bok. En halvtimme av frid innan arbetets alla plikter och måsten. Jobba. Medla, lösa konflikter. Lunch. Promenad på stan med mängder av lockelser men inga pengar. Mera jobb. Tunnelbanefärd hem. Försöka äta middag medan barnet gör allt för att slippa äta middag. Gap och skrik. Försöka natta ett barn som gör allt för att slippa bli nattat. Gå och lägga sig så fort barnet somnat. Pur utmattning. Sova. Drömma. Vakna igen vid fem. Repetera. Hoppas på bättre tider.

En låt #31.

Gravenhurst - The Prize

Till min förvåning finner jag att jag knappt skrivit något om Gravenhurst på denna blogg. Detta trots att deras undersköna "Flashlight Seasons" är en av de skivor jag lyssnat mest på för ett par höstar sedan, och som sedan dess också funnit en återkommande plats i mina höstspellistor. Senaste skivan, "The Ghost In Daylight" är fin - och mörk - den också. Framförallt har jag fastnat för "The Prize", en låt med vackra, skärande stråkar som mot slutet dränks av åskvädersmullrande 70-talsrockgitarrer. Det borde inte vara bra, men det låter faktiskt fantastiskt.

Veckans musik, vecka 12.

Van Morrisons "Astral Weeks" figurerar på listan den här veckan, och hade jag redovisat mitt lyssnande på samma sätt förra våren hade han nog dykt upp varje vecka. Överhuvudtaget har det varit dåligt med nyheter den här veckan. Undantaget är Kevin Ayers "Joy Of A Toy" som jag varit nyfiken på länge, men först nu ger mig i kast med. Oerhört charmig skiva som jag borde hört för länge sen, och som jag skulle köpa om jag hade pengar. Vimsig, på precis rätt sätt. Och den gör mig sugen på att rota fram mina Gorky's Zygotic Mynci-skivor ur källaren.

Nya persienner.

Vi har skaffat nya persienner i vardagsrummet och köket. Montören kom imorse och monterade dem. Röda i köket och gröna i vardagsrummet. Det kostade tvåtusenfemhundra, och blev jättefint.

För tusen kronor till hade vi kunnat resa till San Fransisco i en vecka.

Kanadavarning.

"Canada" av Richard Ford har ju blivit både omskriven och hyllad, och det (vågar jag mig så här halvvägs in hävda) med all rätta. Men den borde också förses med varningstext. Den gör mig fullständigt knäckt. Boken skildrar den dysfunktionella, men till synes ganska vanliga familjen Parsons, veckorna kring deras upplösning. Mamma Neeva och pappa Bev har hamnat i ekonomiskt trångmål och rånar en bank. Fast mer av leda och frustration än av ekonomiska skäl, egentligen, kanske. De åker fast och hamnar i fängelse. Barnen blir kvar i huset, ensamma med sin förvirring, ilska och saknad. Det är inte historien i sig som är plågsam, även om den naturligtvis är det, utan framförallt hur den är berättad. Tempot. Orden. Ordningen i vilken vi lär känna karaktärerna och i vilken historien vecklas ut. Boken är skriven i korta, no-nonsense-meningar, precist och lagom detaljerat, med detaljerna utspridda så de kommer precis där de gör som mest skada. Efter var och varannan sida kommer ett nytt knivstick i hjärtat. Små, subtila redogörelser av karaktärsdrag som effektivt gör rollerna i det dramat mer levande, och därmed deras öden (som vi fått berättade för oss redan i bokens inledning) än mer sorgliga. Det gör fysiskt ont att läsa. Och ändå är det omöjligt att inte fortsätta.

Ett kapitel per vecka, en årstid per årstid.

Det här kanske är omständligt i grövsta laget, men jag läser Gunnar Brusewitz "Fyra Årstider", och jag försöker att hålla mig till ett kapitel i veckan av den anledningen att jag inte vill hamna i osynk med årstiderna. Jag vill inte läsa om sommaren när det fortfarande snöar, och jag vill inte läsa om oktober när det är försommarljummet ute. Och så vidare. Jag håller på så där ibland. Försöker liksom fåfängt optimera mina kulturella upplevelser genom att placera dem där jag tror att de ska passa bäst, drabba mig som hårdast. Naturligtvis är det dömt att misslyckas.

Boken då? Jo, den är trivsam. Jag beundrar Brusewitz för hans förmåga att ägna hela sidor åt att beskriva en stares flykt över en frusen åker, eller lärkans sång från trädtoppen. Detaljerna skapar närvarokänsla. Längtan till landet och allt det där. Ni vet.

Port Entropy.

Sällan eller aldrig har enbart ett omslag fått mig att känna ett sånt starkt begär efter en skiva.

No money blues.

Ikväll händer det intressanta grejer på Rönnells igen. Bo Anders Persson berättar om, och framför, sin musik, och skiva till försäljning ska det visst finnas också. Jag hade gärna varit där. Det kostar inte farligt mycket, men jag har ändå inte råd. Min månadsbudget har övertrasserats av sko- och persienninköp och korta ögonblick av livets goda de två senaste helgerna. Tråkigt naturligtvis, men situationen är också ganska trivsam. Stadspromenaden på lunchrasten blir lite mer rogivande när skyltfönstrens lockelser är helt och hållet uteslutna. Bokstäverna i böckerna lite mer levande när inte siffrorna från oräkneliga prislappar konkurrerar om uppmärksamheten. Men nog kommer jag sakna min traditionsenliga Myrorna-visit på fredag. Sju dagar kvar till lön.

Suburban Light ges ut på nytt.

Det här var roliga nyheter! The Clienteles ljuvliga debut (eller debut och debut, egentligen är det ju en samling av deras tidigare utgivna EP:s) "Suburban Light" ges ut på nytt, på vinyl och med medföljande cd med bonusmaterial. Jag har skivan sedan tidigare, men vill naturligtvis hade den även på LP. Nutgåvan utlovas också vara "restored from original analog tapes to sound warmer and a bit less like a batch of demos". Spännande, även om jag aldrig hade något problem med hur skivan lät från början. Och omslaget är nog snäppet snyggare på min cd.

Veckans musik, vecka 11.

Finns egentligen inte mycket att säga om det jag lyssnat på senaste veckan. Det ska till rejält långsökta tankegångar för att hitta några röda trådar utöver det redan uttjatade "våren är på väg och jag vill ha powerpop och stråkar..." Dock måste jag slänga in en kommentar om Leslies-skivan, som är betydligt bättre än jag tyckte när jag köpte den för typ fem år sedan. Då: totalt menlös gitarrindie. Nu: ett klart fungerande substitut för Eggstone, i väntan på att Eggstone-skivorna ska ta sig upp ur källardammet och in i hårddisken. Vissa låtar är rent av smått beroendeframkallande. Och svengelskt uttal har jag inget problem med längre. Jag kan rent av tycka det har ett egenvärde.

Brand new shoes but nowhere to walk to.

Fick hem mina nya skor idag. Crockett & Jones Cardiff, till ett i sammanhanget mycket förmånligt pris (de är begagnade, men inte så det stör på något sätt). Har bara provat dem inomhus än så länge, då det inte direkt varit väder för finskor ute idag, men av den lilla promenaden runt i lägenheten att döma så känns de förträffligt sköna kring foten. Snygga också, om vi blundar för de missprydande strumporna jag bär på bilden. Jag är helnöjd!

Förresten, finns det någon som tar vilken artist/band som ligger bakom den textrad som fått utgöra rubrik åt detta inlägg?

Svaret blåser i vinden.

Tänk dig följande scenario.
Du vill byta stil.
Du vill bli lite skönt bohemisk.
Kanske köper du en gitarr. Kanske odlar du skägg. Kanske skaffar du en lite snyggt sliten mockajacka. Och så köper du en fin tavla med ett citat från his Bobness himself, och hänger upp den på väggen. Du känner dig lite nöjd med dig själv. Tills du bjuder hem polarna på några öl och någon av dem plötsligt utbrister;
"Men vad fan, Bob Dyland, så heter han väl inte!?"

Gentlemen-teasern.

Den har ju två månader på nacken, tydligen, men tyckte ändå det kunde vara på sin plats att tipsa om att det finns en teaser för "Gentlemen"-filmen. Svårt att säga så mycket om den baserat på de här korta klippen. Ödesmättat och snyggt, men musiken känns lite felplacerad. Och vad gör Don Draper där i slutet?

Senaste veckornas skivköp.

Könsförrädare - Curse All Law
Au Pairs - Sense And Sensuality
Blonde Redhead - In An Expression Of The Inexpressible
Kate Bush - Hounds Of Love
Denny Doherty - Watcha Gonna Do
Ella Fitzgerald & Louis Armstrong - Ella & Louis
Aretha Franklin - Spirit In The Dark

Särskilt nöjd med Blonde Redhead och Aretha för en tjuga styck.

Kententorer.

Läser om nya Kent-singeln i Aftonbladet:

”Jag är frosten där inget växer.” ”Jag är halvåret av mörker, i landet som Gud glömde.” ”Jag är med i ravekommisionen, den främlingsfientliga politiken, jag är självmordstatistiken.” ”Jag är glesbygden, rohypnolen.” ”Jag är drevet på skolgården.” ”Jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar norrmän danskar.” ”Jag är alla vapen vi exporterat.” ”Jag röstar inte längre i valet, jag är Melodifestivalen.” ”Jag är Bibeln och Koranen.”

Och det verkar väl lovande och så. Men mer än nånting annat verkar det som om Kent lyssnat på Mattias Alkbergs "Dementorer":

Vi är rörelserna. Vi är snurrsparkarna. Vi är danska skallarna. Vi är aggressionerna. Vi är Dementorerna. Vi isar blodet i ådrorna. Vi är farbror poliserna. Vi är gatstenarna. Vi är skyltfönstrena. Vi är larmsignalerna. Vi är lasermännena. Vi är invandrarna. Vi är ungdomarna Vi är fyllskallarna. Vi är fundamentalisterna. Vi är kristdemokraterna. Vi är Jan Björklundarna. Vi är hemmakvällarna. Vi är Idol-deltagarna. Vi är karatepinnarna. Vi är raggarbilarna. Vi är dörrvakterna. Vi är föräldrarna. Vi är skitungarna. Vi är Dementorerna. Vi är Dementorerna.

Mossig radio.

Det här älskar jag! En radio som får sin strömförsörjning av fotosyntes. Kan man få en vinylspelare + förstärkare med samma försörjning vore det fantastiskt. Om det här är framtiden så vill jag vara med ett tag till. På bloggen Moss Power går det att läsa fler idéer om användningsområden för mossa. Galet, och galet inspirerande.

Veckans musik, vecka 10.

Jag kände plötsligt ett sug efter att lyssna på Jens Lekman. Tidiga Jens Lekman (även om senaste skivan också är görfin). Det var vårsolen som väckte något, minnet av de första ljuvliga lyssningarna på "You Are The Light By Which I Travel Into This And That" i ett Motala lika ljummet som Hökarängen varit denna helg. Från Jens Lekman är det inga sjumilakliv vare sig till Jonathan Richman eller till Paul Simon. Övriga skivor har slumpen lett mig till. Med undantag för Kate Bush, vars "Wuthering Heights" tonsatte den finaste scenen i "Svarta Djuret Sorg". Det gav mersmak, kan man säga.

Svarta Djuret Sorg.

Hamnade på Dramaten igår. Första gången. Åsa hade fått tag i billiga biljetter till "Svarta Djuret Sorg", dagen efter premiärföreställningen. Modern tysk teater, tydligen. Författaren heter Anja Hilling, regissören Tobias Theorell. Jag vet ingenting om teater utöver det jag läser mig till i Lars Noréns dagböcker, och det är lite dumt, för teater är nog den konstform som gett mig de allra starkaste upplevelserna, även i de fall föreställningarna inte varit något speciellt. Det ÄR ju oerhört effektfullt att se något framföras bara några meter ifrån sig. Drabbande och intensivt på ett sätt som film sällan blir. Det handlar om närvaron. Mer behöver jag knappast säga om det, det vet väl alla redan.

Den här pjäsen då? Jodå. Jovars. Jag behöver nog smälta den lite längre innan jag kan säga något om vad jag egentligen tyckte. Den var bra. Men inte så bra. Kanske flög den över huvudet på mig.

Ett sällskap på sex framgångsrika vuxna och en tretton månaders bäbis åker ut i skogen för att grilla, dricka vin, komma bort från staden och njuta av naturen. Det är hett och torrt men i övrigt idylliskt. Vännerna smågnabbas, en spelar gitarr, de pratar om sina jobb. Jag kommer att tänka på filmen "Katinkas Kalas" som handlar om samma sorts människor. Sen blir det natt och de går och lägger sig. En gnista från en cigarett, eller kanske från grillen, får skogen att fatta eld, och sedan ändras pjäsen riktning. Kulisserna sopas bort från scenen och i bakgrunden projiceras en enorm eld. Sedan följer långa och plågsamt detaljerade monologer om vännernas flykt från lågorna och de skador de drar på sig. Värst av allt; barnet dör, vilket skildras med en närmast sadistisk detaljrikedom. Här kände jag nästan för att lämna lokalen.

När pjäsen är slut har vi sett karaktärer dö och begravas, andra sörja och gå vidare, hantera sina trauman med nya relationer och med konst. Men vi har aldrig riktigt lärt känna dem. Och det är här jag kliar mig i huvudet.

Föreställningen ramades in av en middag på Glenn Miller och öl på Tranan. Så, bra kväll. Och bra pjäs. Om än underlig. Den sitter kvar i huvudet och skaver, och det är väl ett gott betyg?

En låt #30.

Jonathan Richman - Parties In The USA

Jag har aldrig tänkt på hur ledsen Jonathan Richman kan låta, framförallt kanske för att jag mest av allt förknippar hans röst med glädje. Men så köpte jag "I, Jonathan" för några dagar sedan, och i inledande "Parties In The USA" (som jag förvisso redan hört närmast till leda, men det fanns uppenbarligen mer att upptäcka i den) slås jag av hur besviken han låter när han sjunger om vännerna vars fest blev förstörd av polisen.

"They said 'Go home, go home, go home...'" 

Lyssna på hur han fraserar "Go home". Så fraserar en mästare. Man kan riktigt se skälvningen på underläppen och hundvalpsögonen. Hjärtskärande. Och de som bara drack kaffe och pratade...

Bikupa för inomhusbruk.

I de allra flesta fall hyser jag en sund (skulle jag säga, surmagad skulle andra säkert säga) skepsis till ny teknik, och särskilt till den naiva tron på den nya tekniken som framtidens räddning. Men det här skulle jag faktiskt vilja ha hemma: en inomhusbikupa!

Virginia Astley och Georg Riedel.

Frank fick titta på "Alla Vi Barn I Bullerbyn" när vi var i Karlskoga, Lasse Hallströms version från tidigt åttiotal. Frank älskade det, och jag höll på att röras till tårar av Georg Riedels fantastiska signaturmelodi, och, ja, av resten av musiken också. Det är dels nostalgi, eftersom jag själv tittade på "Bullerbyn" som barn, men det är också stämningen i musiken i kombination med den oskuldsfulla idyll som målas upp. Sammantaget får det mig att tänka på Virginia Astleys musikaliska målningar av ett lantligt England på "From Gardens Where We Feel Secure", en skiva jag lyssnat mycket på senaste året.

Slutsats: jag behöver mig ett par Georg Riedel-skivor att möta våren med. Och gärna också "From Gardens Where We Feel Secure" i ett mer romantiskt format än mp3-filer.

Grumpy cat has nothing on Algot.

 Algot, som min pappa tagit över efter min bror, är inte världens mest lättflörtade katt. Inte värst barnkär heller.

Mötte mars i Karlskoga.

Jag och Frank tog en tur till Karlskoga över helgen. Det var med viss tvekan efter förra resans trauma (magsjuka), men den här gången var det inte värre än att vi båda var förkylda, och så var det grått och blött som en helg i november. Men trots allt trevligt. Skämdes bort med mängder av god mat och åtminstone tre timmar barnledigt, då jag passade på att sova. Ett par loppisrundor blev det också, men de är inte vad de brukade vara. Det är inte så mycket utbudet som mina köpvanor som ändrats. En tweedkavaj och en brödkniv fick räcka.

Veckans musik, vecka 9.

Mycket Morrissey och The Smiths denna vecka, vilket beror på att jag intensivläst "Autobiography" (närmar mig slutet - mer om det annorstädes, kanske). Det brukar bli så, att jag återvänder till artister när de blir aktuella i något nytt sammanhang. Det var ju annars ett par år sedan jag senast verkligen lyssnade på Morrissey, annat än spridda låtar här och där.

Har provlyssnat på ett par nya skivor också. Korta omdömen: Beck: egentligen i stort sett helt ointresserad av hans musik, men några positiva omdömen från otippade håll gjorde mig nyfiken. Och skivan har potential att växa. Det finns något slags skimmer där i musiken som jag är svag för. Nya Real Estate verkade tyvärr, efter en lyssning, vara ett riktigt sömnpiller. Låter exakt likadant hela tiden, och melodierna är inte tillräckligt starka för att jag ska känna mig sugen på en omlyssning. The War On Drugs har jag inte hört tidigare, men det låter trevligt, om än lite svulstigt och dyrt. Och en hel del som Waterboys anno "A Pagan Place".

#Blogg100 igen.

Funderade på #Blogg100 för några veckor sedan. Jag såg min egen blogg förfalla (den där årsbästalistan som jag drog igång i slutet av förra året är ju exempelvis inte färdigställd, bara en sån sak) och kände att det skulle behövas någon form av vitamininjektion. Förra årets #Blogg100 minns jag som smått krävande, men väldigt roligt. Det må låta fånigt, men det fick en positiv effekt på hela min tillvaro. Jag tvingades hitta på saker för att ha något att blogga om, tvingades ta till mig saker och ting med vakna sinnen för att förmå mig formulera något någorlunda läsvärt om det jag sett, hört, upplevt. Det skakade liv i mig för ett par månader. Jag har saknat det. Och nu, som av en händelse, är det dags igen. Hundra inlägg, hundra dagar, från och med idag. Högt och lågt, stort och smått, ungefär samma ämnen som vanligt (men kanske lite mer mode än sist, då det upptagit mina tankar rätt mycket senaste månaderna). Den som lever får, som vanligt, se.