#262. Twin Shadow - Forget.

"Chillwave". Så kallar de tydligen den musik George Lewis Jr. skapar under namnet Twin Shadow. Jag har också sett den kallas "glo-fi". Och det driver mig till vansinne. Vem hittar på alla dessa störtlöjliga genrebeteckningar? För mig blir det ett svårtforcerat och totalt intetsägande filter mellan mig och musiken, och det hindrar mig från att ta till mig sånt jag annars säkerligen skulle tycka om. Ja, som Twin Shadow. Debutalbumet "Forget" som kom förra året är popmusik i elegantast tänkbara 80-talskläder, och den låter fantastisk. Som New Order frontat av en ung Edwyn Collins. Eller som mina favoriter Nicolas Makelberge, på den tiden de fortfarande hade en sångare och gjorde ledsen danspop som gick att både röra sig och gråta till. Faktum är att "Forget" är den skiva som kommit allra närmast Nicolas Makelberges "Dying In Africa" i såväl sound som attityd och stämning. Och för mig som trånat efter en uppföljare är det naturligtvis en fantastisk upptäckt.

#261. Adventureland.

Bara en snabb fråga såhär inledningsvis: hur många filmer har ni sett med Jesse Eisenberg där han inte spelar exakt samma karaktär han alltid spelar? När ni kommit fram till att svaret på frågan är "inga" kan ni fortsätta läsa. Sådär.

Med en syrlig inledning som denna är det lätt att dra slutsatsen att jag har någonting emot nämnde Eisenberg. Ingenting kunde vara mer fel. Jag har följt hans nervöst blinkande och stammande nuna från "The Squid And The Whale" till "Zombieland" och "The Social Network" och älskat varje sekund. "Adventureland" är inget undantag. Återigen spelar han en karaktär med intellektuell skärpa men socialt handikapp. Och återigen gör han det med bravur.

I "Adventureland" heter huvudpersonen James. Han är ung intellektuell i vardande som tvingas se sina storslagna planer på college och europaresa grusas sedan familjens ekonomi körts i botten. För att finansiera sina studier tar han jobb på ett sunkigt nöjesfält, där han genast förälskar sig i vackra men trasiga kollegan Em (Kristen Stewart). Em har ett struligt förhållande med snygge rocksångaren Mike (Ryan Reynolds), som dock inte ens kan uttala Lou Reeds "Satellite Of Love" korrekt.

"Adventureland" är regisserad av Greg Mottola som gjorde den briljanta "Superbad". Här har han skruvat ner humorn och upp allvaret. Det är fortfarande väldigt roligt, men mer känsligt utfört. Som om Woody Allen regisserat "Fast Times At Ridgemont High" ungefär, fast med mer svärta, och med Replacements istället för Jackson Browne som ljudspår. Framförallt finns det något väldigt oskuldsfullt, nostalgiskt och sentimentalt i "Adventureland", som gör det väldigt lätt att haka fast sina egna minnen av ungdomens vilda och svåra dagar i filmen. Svärmerierna, drömmarna, de återkommande besvikelserna och euforin när någon av dem verkligen slog in.

Om det låter som en annan film jag nyligen skrev om, "Submarine", så är det en ren slump, för särskilt lika är de egentligen inte. Det de har gemensamt är att de handlar om unga förvirrade människor på väg att finna sig själva. Coming of age, som det kallas. Jag vet inte om det säger något om mig att jag faller så hårt för just den sortens berättelser, det ska vi väl låta vara osagt. Men jag föll hårt för "Adventureland", det gjorde jag. Jag fann den oerhört rar, i ordets allra mest positiva bemärkelse.

#260. Dylan och Knopfler.

Det har varit många turer kring min eventuella närvaro på Bob Dylans & Mark Knopflers konsert i Globen nu i november. Först var det alls inte aktuellt. Jag har ingen relation till Mark Knopfler överhuvudtaget, och även om jag tycker mycket om Dylan är det inte som att jag gått och längtat efter att se honom spela. Har läst på tok för många av hans konserter sågas längs fotknölarna för att kunna uppbåda någon entusiasm. Men så hade min bror köpt biljetter till sig själv och vår pappa, och så blev pappa dålig, och jag erbjöds ta över hans biljett. Och det kunde jag väl göra, förstås.

Idag meddelade pappa att han kände sig bättre, och att han ville gå trots allt. Och det var ju skönt, på alla sätt och vis. Framförallt att pappa mår bra, förstås, men jag har tre andra konserter inbokade i november, så att "slippa" se Dylan och Knopfler kom nästan som en lättnad det också.
Sen fick jag se det här.



Och det både ser och låter ju suggestivt och storslaget, nästan lite obehagligt på ett väldigt lockande vis. En försiktig pepp börjar infinna sig, just som biljetten rycks ur handen på mig. Sånt är det ibland, livet.

#259. Bloggkoman och Tidningen Skriva.

Här är det sömnigt igen. Kanske för att jag själv varit sömnig i veckorna som varit. Inatt hade Frank dock den goda smaken att sova från halv åtta på kvällen till halv sex på morgonen utan några längre avbrott. Efter en flaska välling somnade han om och sov till tjugo över åtta. Så idag har jag ingen sömnbrist att skylla på. Jag har ingenting alls att skylla på. Jag sitter ensam i en nystädad lägenhet, inspirerande höstgråväder utanför fönstret, Biff Bang Pow!s "Love Is Forever" i högtalarna, perfekta förutsättningar, men... Allt som kommer ur mig är det här meningslösa dravlet.

Egentligen är hela denna text en ursäkt för att få berätta att jag precis tecknat en prenumeration på Tidningen Skriva. Kanske kan den få mina fingrar att röra sig lite snabbare över tangenterna framöver. Jag hoppas det. Den verkar lovande. Rubriken "Skrivande småbarnsförälder - hur funkar det?" känns bara den som ett argument för att skaffa tidningen.

#258. Misslyckade superhjältar.

Jag har lite av en soft spot för filmer om misslyckade superhjältar. Ni vet, de där filmerna som utgår från en premiss där man placerar superhjältegenren i vår verkliga värld, och låter genrens konventioner och klyschor kollidera med verklighetens fysiska lagar. Inledningsscenen i "Kick-Ass", där en ung kille i mekanisk flygdräkt dödsstörtar från en skyskrapa förklarar rätt väl vad det handlar om. Det är inte filmer som är bra i egentlig mening, men som gammal seriejunkie uppskattar jag att plocka referenspoäng, och så minns jag naturligtvis också hur jag själv, som barn, fantiserade om en tillvaro med superkrafter. Det är banalt, och jag ser bristerna, men jag har överseende med dem. Som med "Kick-Ass". Som med "Defendor" (som dock i grund och botten var en väldigt rar film). Och som med "Super".

I "Super" spelar Rainn Wilson Frank D'Arbo, en hunsad och superreligiös man med gravt socialt handikapp. Ungefär samma karaktär som Arthur, som han spelade i "Six Feet Under", med andra ord. Skilnaden är att där Arthur bara var tillbakadragen och skygg har Frank D'Arbo en mer aggressiv sida, som bubblar upp till ytan när hans hustru, tillika rehabiliterade narkoman (Liv Tyler) hamnar i klorna på en slemmig knarklangare (Kevin Bacon). Frank förvandlas till The Crimson Bolt. Vid sin sida har han snart en obligatorisk sidekick, Boltie (Ellen Page), ett smått maniskt seriebutiksbiträde som imponeras av Crimson Bolts bärsärkagång i undre världen.

"Super" är all over the place. Komedi, tårdrypande drama, feel good, splatter, action, ond bråd död, allt genom ett halvtaffligt indiefilmfilter. Den svingar sig mellan genrer utan en tanke på vad som fungerar och inte fungerar. Resultatet är en smått kaotisk film. Karaktärsutveckligen fungerar inte alls. Ellen Page går från coolt giftig hipstertjej till fullständigt bindgalen på två scener, utan förklaring, och Crimson Bolt själv förvandlas från klantarsel till livsfarlig Batman på lika kort tid. Vill man lista invändningar kan man naturligtvis göra det i evighet. Men det ändrar inte på det faktum att jag hade kolossalt roligt med "Super". Ibland mot bättre vetande, förvisso. Men ändå. Det finns så mycket underbara små detaljer att återkomma till. Michael Rookers vältajmade väsande. Poliskonstapelns pekfingervals över tangentbordet. Ellen Pages sadistiska gapskratt. Och sist men inte minst är Rainn Wilson extremt rolig.

"Shut up, crime!"

#257. Men månaden utan konsumtion då?

Det är snart 25:e igen, och månaden utan konsumtion är därmed slut. Hur har det gått då, så här långt? Tja, ganska hyfsat får jag väl lov att säga. En del undantag har gjorts, men de har oftast varit motiverade köp, och det där riktigt onödiga okynnesköpandet har jag lyckats undvika. Nu lämnar jag ju inte Högdalen så ofta, eftersom mina pappalediga dagar är väldigt inrutade. Hade jag fortfarande jobbat och dagligen passerat Stockholms mer centrala delar med alla dess lockelser och fällor hade nog utfallet blivit annorlunda. Men jag är nöjd, helt klart. Och siktar på att vara sparsam och ansvarsfull med mina finanser även i november.

#256. En helg (På drift mot Karlskoga).

Jag tog bussen till min hemstad Karlskoga i fredags, för första gången på många år. Alltså, det var inte många år sedan jag var där senast, men de senaste tillfällena har vi åkt bil. Den här gången var det bara jag och min bror. Ingen av oss har körkort, så det blev Swebus. Jag lyssnade på King Creosote & Jon Hopkins fina "Diamond Mine" på vägen till Centralen, och mindes ett annat år, en annan höst, då jag var på väg mot samma destination med "Kenny & Beth's Musakal Boat Rides" i öronen. En annan historia, som egentligen inte har någonting alls med denna att göra, utöver resmål, årstid och soundtrack. Men minnet rörde upp känslor av längtan och saknad, väckte tankar på livets förgänglighet och allt det där andra vi inte pratar om. Det låter kanske som något negativt, men det är det verkligen inte. Ibland är en lång bussresa vad som krävs för att frilägga tillräcklig tid till att verkligen vända sig inåt.

Övrigt som hanns med under de timmar det tog att fara från Stockholm till Karlskoga:

Läsa ett par sidor i David Nicholls "En Dag", och komma så pass långt in i den att en viss svärta började skina igenom. Välbehövligt. Hade börjat fått nog av de tidiga kapitlens glättiga ton och påklistrat snärtiga dialog.

I Örebro, väldigt snabbt innan bussen fortsatte, hälsa på Per, och få en kasse Stig Claesson-böcker. Trevligt av honom.
--
Den här gången var vi i Karlskoga för att hjälpa min pappa att färdigställa en carport innan vintern hotade rasera den, så hela lördag förmiddag och en stor del av eftermiddagen ägnades åt att häfta vindpapp och spika plankor som min syster sågade till. Jag har alltid sett på min tumme som om den satt mitt i handen, men så tokigt gick det faktiskt inte den här gången. Jäkligt skojigt var det också. Det kändes lite som att det här med att snickra skulle kunna vara ett behagligt sätt att tjäna sitt levebröd på. Vi gjorde korta avbrott för lunch; fiskgryta, och fika; äppelpaj på trädgårdsplockade äpplen. Det var en fin dag. Solen sken. Min pappa citerade Tomas Tranströmer: "En dag då ett kilo väger sjuhundra gram". 

Kvällen tillbringade vi med mamma och mormor, en folköl och en god middag. Jag höll ett eldigt försvarstal för Håkan Juholt, trots att jag inte ens är socialdemokrat, och så avslutade jag kvällen med att somna framför "X-Men 2" tillsammans med mina lika trötta syskon.

Söndag bjöd på samma vackra väder som lördagen. Vi tog en tidig buss hem, jag och min bror. Jag började läsa John Steinbecks "Öster Om Eden", och jag lyssnade på Midlakes "The Courage Of Others". 

Världen utanför framstod inte som så oäven genom ett bussfönster den här dagen. 

#255. Very dark today.

Pitchfork skriver idag att Dan Treacy från mitt gamla favoritband Television Personalities ligger i koma efter en hjärnoperation. Fruktansvärda nyheter. Håller naturligtvis tummarna för att det ska gå bra, men med tanke på att hans allmäntillstånd inte verkar ha varit något att hurra för ens innan vågar jag inte hysa några större förhoppningar.

#254. 2 Steg Från Håkan.

Igår kväll fick jag mitt hjärta krossat.
Jag fann mig själv gråtandes i soffan med laptopen på magen. Det var en scen i fina Håkan Hellström-dokumentären "2 Steg Från Håkan" som bara blev för mycket för mig. Den när filmens andra huvudperson, det unga sorgsna Hellström-fanset, går ut och äter lunch med sin sjuka morfar på "Curry Nam Nam". Det är så vackert filmat och ljudsatt, och sådan briljant socialrealism. Hennes historia berättas mest i korta glimtar, men de glimtarna är extremt rörande, trots att det där med idoldyrkan aldrig har intresserat mig särskilt mycket.

Hon har en sjuk syster och har därför blivit åsidosatt under hela uppväxten. Hon har en pojkvän som bli arg när hon pratar om sin idol, och skriker att "Håkan är bög". Man vill bara ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra en dag. Och så inser man det filmen försöker berätta.
Att hon inte behöver höra det där.
Hon får ju all tröst hon behöver genom Håkan Hellströms musik. En oerhört sympatisk dokumentär, helt oavsett vad man har för relation till musikern Håkan Hellström.

#253. Tranströmer.

Idag är en stor dag.
Idag är första gången en författare jag faktiskt har läst får Nobelpriset.
Det är skönt att äntligen få lite bekräftelse, eller snarare, det känns skönt att inte längre behöva känna sig som en intellektuell dvärg. Jag ser mig ju annars som en ganska beläst person. Även om jag inte har jättemycket tid till att läsa längre så har jag alltid minst en roman på gång, och tidigare har jag plöjt böcker som andra plöjer teveserier, men just Nobelpriset har alltid varit en påminnelse om hur efter jag faktiskt är. Det är lika förnedrande varje gång ett namn ropas upp, och jag inte har en aning om vem personen i fråga är. "Le Clez... va?".

Kanske är det därför jag varje år sitter där med hjärtat bultande i bröstet och stirrar på den där stängda dörren hos Svenska Akademien. Inte för att jag tycker Nobelpriset är något särskilt viktigt pris egentligen, eller för att jag bryr mig så vansinnigt mycket om den som eventuellt tar hem det, utan för min egen skull.
För bekräftelsen. Som aldrig kommer. Som äntligen kommit.

Naturligtvis har det hänt att jag känt igen namnet som ropats upp, men aldrig tidigare har jag faktiskt redan läst något som pristagaren skrivit. Men Tomas Tranströmer representeras faktiskt av en pocketsamling i en av mina bokhyllor. Och vore det inte för att just den bokhyllan som rymmer poesi står i samma rum som min sons säng (där han just nu ligger och sover) skulle jag sätta mig och läsa lite Tranströmer i afton. Det är han väl värd. Och Nobelpriset också, för all del.

#252. Fler undantag...

Vet inte hur kul ni tycker det är att läsa det här, men jag skriver ändå. För min egen skull.

Igår köpte jag fyra paket cd-plastfickor. Ni såg ju själva skivhögen i tidigare inlägg. De måste ur sina plastaskar och in i plastfickor för att få rum i skivhyllan. Jag motiverar köpet med att det handlar om hemtrivseln.

Lite svårare att motivera med gott samvete är att jag gjorde ett större skivinköp på Ginzas stora skivrea. Det finns dock förmildrande omständigheter. Häromdagen fick jag mail från CD-WOW som bekräftade vad jag länge misstänkt: den Lone Pigeon-box jag beställde för någon månad sedan är slut hos leverantören, och de kommer därför sätta tillbaka pengar till mitt konto. Pengar som sedan tidigare varit öronmärka för musik måste ju vara okej att lägga på annan musik eller hur?

Jag låter som en crazy person va?

#251. Undantag numero 2.

Köpte biljetter till Bill Callahans konsert på Kägelbanan i november. Köpstopp eller ej, att inte se Bill Callahan, en av mina mest spelade artister de senaste åren, det vore rent tjänstefel. Även om jag ännu inte är helt övertygad om storheten i "Apocalypse", hans senaste album.

Konserthösten 2011 ser överlag ut att bli riktigt fin. Min bror har bjudit med mig på Fleet Foxes i början av november, Callahan spelar i slutet av månaden, och så ryktas det att självaste John Cale ska komma till stan innan året är slut. Det vill man ju förstås också se och höra.

#250. Mattias Alkberg - Anarkist.

Förra veckan landade den så till sist, Mattias Alkbergs senaste skiva "Anarkist". Den har varit efterlängtad. Jag har inte köpt en Alkberg-skiva sedan "Ditt Hjärta Är En Stjärna" för fem höstar sedan. "Nerverna", hans förra skiva, hoppade jag helt felaktigt över, då jag inte gillade första singeln, ett misstag jag nu har åtgärdat. Och nu kändes det verkligen som det var dags för lite Alkberg igen, som om världsläget och den vedervärdiga samtiden kunde behöva en injektion motgift. Förhandssnacket, plus det faktum att "Anarkist" utöver skivan också är en bok, höjde mina förväntningar ytterligare. Tur då att de infrias, och det med råge. "Anarkist" är en fantastisk skiva. En skiva som berör mig mer än musik förmått beröra mig på länge.
 
Just den där förmågan att beröra är något Mattias Alkberg inte tillräckligt ofta får uppskattning för. Det är något genuint vackert i hur han blandar tjuriga knyta-näven-i-fickan-anthems med kärleksförklaringar till sina barn ("alla mina fina fem som lärde mig"), till sin partner, till vardagen med alla dess små himmelska fröjder och helveten. Han upphöjer det där fånigt vardagliga, Coop Forum, Blåvits tvål, till stor konst, på ett sätt som skulle kännas sökt om någon annan gjorde det. Att lyssna på "Anarkist" är lite av att kliva in i Mattias Alkbergs vardagsrum, snoka runt i hans bokhylla, sätta sig ner i en fåtölj, bjudas på ett glas vin - kort sagt, att kliva in i hans liv för en stund, höra vad som hänt sedan sist och hur han ser på tillvaron, såväl den lilla som den stora. Det blir aldrig plakatpolitiskt, men är alltid vardagspolitiskt, på ett sätt som man önskar att samhällsdebatten kunde vara oftare.

Musikaliskt är det en ganska nedtonad skiva, vilket är lite överraskande - där jag kommer från är ju alla anarkister jättearga punkare. Visst förekommer några skramligare nummer, men de är undantag. Överlag är det en ljudbild som påminner om vissa av Bear Quartets skivor, så som de lät mellan tidiga Dinosaur Jr.-soundet och senare årens synthmetal. Snirkliga gitarrmelodier ala Television och en smått sakral stämning. Det är mycket vackert, på ett sätt som känns nästan ofrivilligt vackert.
--
Jag hamnade på releasefesten förra onsdagen också. Det bjöds på levande musik förstås, och det var en klart bättre spelning än sist jag såg Alkberg på scen. Då, på Debaser Medis 2006, var ljudet dåligt, och jag var missnöjd med låtvalen. Det var jag inte nu. Smått fantastiskt att få höra gamla favoriter som "En Tidsinställd Bomb" och "Ragnar". Min första konsert på mycket länge, och en väldigt fin sådan.

Det må vara en dålig tid att vara människa i Sverige, men det är en fantastisk tid att vara Mattias Alkberg-fan. I januari släpps nya diktsamlingen "Era Svin".

Jag kan knappt vänta.