#131. Wow, The Crookes!

Oj, det här var ju som själva definitionen av "bedårande". Ett Sheffield-band som förlyssnat sig på band som Aztec Camera, Housemartins och The Smiths (om man nu kan förlyssna sig på bra musik). I en recension i Sonic menade man på att det var ett band som sprunget ur en annan tid, och det håller jag med om. Det här är väldigt långt från chillwave, bloggelectro och häxhouse. Bara gediget låtsnickrande och indie som indie lät förr. Som åldrande indiefarbror kan jag inte annat än finna det oerhört sympatiskt.

#130. Huka er!

Den här förmiddagen bör alla invandrare, kommunister, kulturarbetare och homosexuella hålla sig inne och regla sina dörrar. Gatorna lär inte vara säkra när Sverigedemokraterna får en anledning att gå ifrån datorn ett par timmar...

#129. Joe Hill.

En scen som dröjt sig kvar, som dyker upp i tankarna vid de mest udda tillfällen, är scenen från "Joe Hill", där Joe Hill själv (spelad av Thommy Berggren) berättar för en sympatisk fängelsevakt om sin bror "Pålle". På bruten engelska (där Berggrens göteborska då och då skiner igenom, trots att den verklige Hill var från Gävle) berättar han om hur han sökt land och rike runt efter sin bror. Ropat hans namn från bergstopparna. Det är en sällsynt gripande scen. Joe Hill sitter i fängelse i väntan på avrättning. Han är dömd för dubbelmord, men är med största sannolikhet oskyldig, Hans engagemang i fackföreningsrörelsen har gjort honom obekväm, och nu ska han tystas.

Det fina i Bo Widerbergs filmatisering är att legenden om Joe Hill aldrig kommer i vägen för människan Joe Hill. Till skilnad från den knastertorra och fotnotspepprade biografi jag just nu läser, som fokuserar mer på IWW, pamfletter och strejker (vilket förvisso inte heller är ointressant) är detta en berättele om en svensk som emigrerade till USA, som arbetade i USA, som kämpade och dog i USA. Bo Widerberg förklarar inte så mycket. Hans film är inte faktaspäckad. Personer virvlar förbi, men de är sällan mer än förnamn. Vi ser världen som Joe Hill själv såg den, där och då, inte genom ett dammigt historieboksfilter. Det är det där som skiljer Bo Widerberg från andra regissörer. Samma film regisserad av, säg, Ken Loach, hade nog sett rejält annorlunda ut.

#128. Dialog Cet - Konsumera Era.

Dialog Cet - Konsumera Era

Ni vet hur det kan vara (eller så vet ni det inte alls, och då är det här bara en beskrivning av hur det kan vara att vara jag) - man slinker in på någon second hand-butik, loppis eller skivbod med ett par tjugor på fickan, hittar ett par skivor som verkar habila, köper dem mer i tristess än av genuint intresse ("läste jag inte en recension av den där skivan för sju år sen?") lyssnar ett par gånger för att sedan glömma bort. Och då och då hittar man något som kan betraktas som ett riktigt fynd, inte för att det kan betraktas som en raritet, utan för att det helt enkelt är en bit aluminium eller vinyl innehållandes riktigt bra musik. Dialog Cets "Konsumera Era" är en sådan bit aluminium.

Jag har varit så fruktansvärt arg de senaste veckorna. Arg på landet Sverige, dess regering och dess invånare. Det faktum att jag blivit far har bara gjort att det katastrofala valresultatet känts ännu mer katastrofalt. Insatsen har ju varit så mycket högre. Själv klarar jag mig alltid, men vad är det för land min son ska växa upp i? Dialog Cets musik har varit som ett ledmotiv till min frustration. Det är musik som surrar som ett uppretat bålgetingbo. Postpunkgitarrer och distad sång. När de är som bäst påminner de en del om The Bear Quartet, som de lät på första tre skivorna.

Jag vill ha mer Dialog Cet nu. Det smärtar mig att de lagt av. Mer än någonting annat behöver vi just nu musik och kultur som skränar, sticks, stör och provocerar.

#127. En låt #7.

Mamas & The Papas - Safe In My Garden

Håll för öronen, för nu ska jag svära i kyrkan: "If You Can Believe Your Eyes And Ears" är inte en jättebra skiva. Visst, "California Dreaming" kvalar nog in på listan över världshistoriens femtio bästa låtar, men sen då? Utöver den och "Monday Monday" har jag, trots idogt lyssnande, svårt att komma ihåg en enda låt från skivan. Överlag är Mamas & The Papas ett band som har ett gäng lysande singlar, men som har haft svårare att leverera högklassiga album. Nu äger jag själv ingen samlingsskiva med gruppen, men skulle jag själv komponera en tror jag den skulle bli fantastisk.

Gruppens allra mest underskattade låt heter "Safe In My Garden". En melankolisk och ganska dramatisk - utan att någonsin bli annat än bomullsmjuk - liten låt i vaggvisetempo, som paradoxalt nog också är bland det mest politiska de spelat in. Det är det här jag hade velat höra mer av hos The Mamas & The Papas. Harmoni, mjukhet, skönhet och böljande melodier.

En rolig parantes: Thorleifs har spelat in en svensk cover på den. "En Dag I Juni" heter den. Finns på Spotify. Överraskande fin. Förmodligen är detta enda gången Thorleifs nämns på denna blogg.

#126. My Effortless Brilliance.

Två snubbar som sitter och snackar i en stuga i skogen - låter mer som en gammal Åsa Nisse-film än som något värt att låna ut en och en halv timme åt sitt liv åt, eller hur? Men "My Effortless Brilliance" är en kolossalt underhållande film.

Eric och Dylan är vänner från skoltiden. Eric är hyllad och hyfsat framgångsrik författare. Han är också extremt självupptagen. Så full av sig själv att Dylan en dag ber honom dra åt helvete. Två år senare är Eric på promotionturné i Washington. Han bestämmer sig för att ta en omväg och hälsa på sin gamle vän, som bosatt sig i en stuga i skogen. Dylan är inte överlycklig över att se honom, men inte helt fientlig heller. De tillbringar ett dygn i sällskap med varandra och ett gäng groggar. Så mycket mer händer egentligen inte. De pratar strunt, pinsam tystnad uppstår, små ögonblick av sentimentalitet och sorg, oftast är det riktigt riktigt roligt, ibland försiktigt gripande. När eftertexterna börjat rulla har regissören Lynn Shelton återigen visat vilken expert hon är på en alldeles särskild sorts manlig vänskap (fina "Humpday" var en enda orgie i manliga vänskapsmekanismer). Jag längtar efter att få se mer av henne. I väntan på att Noah Baumbach ska göra en ny "Highball" är hon ett ypperligt substitut. Och mer än så, naturligtvis.

#125. Skivhösten.

Skivhösten ser ut att bli makalös. Flera av de artister jag älskar mest innerligt och intensivt (och som fortfarande är aktuella) släpper nya album. Håkan Hellström, Belle & Sebastian, Lloyd Cole, Bear Quartet. Jag har fortfarande inte lyssnat på senaste Arcade Fire-skivan, som det östs lovord över från pålitliga källor. Och även om det var länge sen jag älskade Sufjan Stevens senast, så känner jag viss nyfikenhet inför hans kommande. Det kommer bli kostsamt för plånboken, men förhoppningsvis trivsamt för öronen.

#124. Pressens förräderi.

Lars Linder i DN idag:

"...men överlag har de stora tidningarnas redaktioner visat ett större intresse för dem som beställer Ruts tjänster än för Ruts arbetsvillkor. Och de verkar anta att fastighetsskatten för höginkomsttagare är en angelägnare fråga för deras läsare än hyresnivåerna".

Lars Linder oroar sig för att tidningarna håller på att bli en "allt blekare angelägenhet för en självupptagen medelklass". Jag vill mena att det är allvarligare än så, men han sätter ändå ord på något jag gått och retat mig på hela hösten.

När jag pluggade journalistik (och till viss del också arbetade som journalist) fick jag lära mig att människan alltid måste komma först. Föreslår en politiker ett motorvägsbygge så låter man inte politikern oemotsagd få sjunga motorvägens lovsång. Man berättar om familjen som måste flytta eftersom motorvägen ska dras över deras tomt. Fattar man ett beslut som rycker bort sjukpenningen för tusentals sjukskrivna så skriver man inte om hur många procent man fått fått ner "utanförskapet" med (särskilt som det bara handlar om att transferera människor från ett utanförskap till ett ännu värre), man skriver om den ensamstående mamman som fått söka sig till Socialen, tvingats låna pengar av vänner och bekanta, rent av gå till kyrkan för att få hjälp, sedan något som tidigare var hennes rättighet helt plötsligt har tagits ifrån henne.

Nu har man valt att göra precis tvärtom. När politikerna pratar siffror, då skriver man om siffror. Här har pressen förrått folket. Det är ett större problem än Lars Linder får det att verka som, även om jag är tacksam att han berör ämnet.

#123. This past week #7.

Vecka 36 i Facebook-statusar! Riv ur och spara!

http://www.youtube.com/watch?v=YDThMGSfOq4
23 hours ago

Hur mycket kan en 1 vecka gammal bebis vara vaken egentligen? Senaste två timmarna har Frank legat och iakttagit sin omgivning med sina små pepparkornsögon.
Yesterday at 7:25pm
--
Äntligen, äntligen, äntligen hemma! Så ofattbart skönt! Nu börjar det verkliga jobbet, och stödhjulen är borttagna. Och det känns så sjukt spännande.
Saturday at 4:23pm

Pressbyrån idag. En gräslig upplevelse. Sahlins femton år gamla skandaler granskas i Expressen, Reinfeldts självgoda tryne flinade på både Kings och Cafés framsidor. Samtidigt vill Alliansen strypa presstödet till kulturtidskrifter vars innehåll inte är just kultur. På så vis tystar man debatten. Snart är Alliansens sanning den enda sanningen. Saturday at 11:12am
--
Alltså... sjukhusmat. Det är bra att den serveras, såklart. Men ibland funderar man på hur man har tänkt. Kalvsylta, rödbetssallad och kall potatis. Känns som om de förväxlat "ljuvlig mat" med "julig mat". Höhö.
Friday at 5:10pm
--
Har tagit en promenad utanför SÖS med bebisen i bärsjal. Funkade riktigt bra, men jag blev ofattbart trött.
September 9 at 5:15pm

Spelar skivor i taskiga laptop-högtalare medan Mikaela ammar och höstsolen skiner utanför BB-fönstren. Lätt sakral stämning.
September 9 at 10:58am
--
Klockan 07:05 i måndags morse kom vår lille son till världen. Vi är kvar på BB, mår bra men är lite trötta och medtagna. Bilder kommer upp i afton. Tack alla som hört av sig och grattat!
September 8 at 9:32am

#122. This past week #6.

Vecka 35 i Facebook-statusar! Riv ur och spara! (Denna vecka är en aning försenad. Skyll det på min son.)

Chicken tikka balti till kvällsmat. Har nog aldrig varit så mätt i hela mitt liv. Eller så snorig.
September 4 at 10:41pm

Kryper till kojs och kollar på "Black Dynamite".
September 4 at 4:52pm
--
Whisky on the rocks och Tindersticks. I medicinskt syfte. Whiskyn alltså. Inte Tindersticks. Tindersticks är för stämningen.
September 3 at 7:38pm

Dricker en massa varm dryck för att kurera halsen. Har ingen direkt effekt på halsen. Däremot måste jag springa på toa rätt ofta.
September 3 at 3:59pm

http://www.aftonbladet.se/debatt/article7716994.ab
September 3 at 12:40pm
--
Ska titta på när Reiniz blir grillad i SVT *fnizz* Hoppas de inte är taskiga mot han ^.^
September 2 at 8:55pm

Är det faktum att jag har ont i halsen ett tillräckligt gott skäl för Facebook att införa en unlike-knapp?
September 2 at 5:09pm

http://www.youtube.com/watch?v=yg46DWI_fCE&feature=player_embedded
September 2 at 12:03pm
--
Wow! Dialog Cet - Konsumera Era låter ju nästan exakt som tidiga Bear Quartet! Riktigt riktigt bra!
September 1 at 7:22p

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/dansk-kritik-valcensur-i-sverige_5222981.svd
Har Danmark en lag mot hets mot folkgrupp?
September 1 at 12:11pm

http://copyriot.se/2010/09/01/sag-hej-till-justitieministerns-son/
September 1 at 10:54am
--
Malcolm Middleton - Into The Woods, den här lyssnade jag mycket på första hösten i Stockholm.
August 31 at 8:48pm

Men fan vad man ska sitta och reta upp sig då... Den här valrörelsen tar knäcken på mig. Någon som har något tips på ett land att emigrera till? Eller; kom ut nu lilla barn så jag får något annat att tänka på.
August 31 at 5:13pm

http://matsjonssonbloggen.blogspot.com/2010/08/en-paminnelse-om-hur-mycket-pengar.html
August 31 at 10:56am
--
Idag i City står det om vad som händer när man säljer ut allmännyttan till oseriösa spekulanter med tjocka plånböcker.
August 30 at 11:56am

#121. Lloyd Cole på El Mundo.

Började ana att Lloydan skulle dyka upp på El Mundo när någon googlat sig in på min blogg på just sökorden "Lloyd Cole + El Mundo". Att det skulle vara redan natten till idag var ju lite trist. Ni som läst mitt tidigare inlägg vet varför. Jaja, det är väl bara att njuta av klippet här nedanför. Och acceptera att konserthösten 2010 inte blir fullt så livlig som andra konserthöstar.

(Varning utfärdas för att klippet kan utlösa gråtattacker hos nyblivna, hormonella mödrar. "Den är fin", och "Han ser ut som en snäll farbror" är kommentarer som kan förekomma).

#120. Tillfälligt avbrott.

Eftersom livet kommit emellan ett tag.

#119. Några rader om valet.

Det stundande valet och den valrörelse vi just nu befinner oss mitt i påminner mig en hel del om Killinggängets sketch här nedan. Och då är det inte enbart Sverigedemokraterna jag syftar på.

#118. Första recensionen av "Norweigan Wood".

The Hollywood Reporter har recenserat filmatiseringen av Haruki Murakamis "Norweigan Wood", och den verkar lovande. Jag är nyfiken, om än en smula skeptisk. Tvivlar inte för ett ögonblick på att det är sevärd film, och jag har självklart ingenting emot att boken filmatiseras. Men vad jag minns av "Norweigan Wood" är inte så mycket berättelsen i sig, utan hur den berättades, Murakamis språk. Jag tvivlar på att den melankoliska känslan som ligger som ett filter över Murakamis text går att förmedla på film. Men jag är glad om mina farhågor är ogrundade.

#117. Scarlet.

"Scarlet" är Brian Michael Bendis och Alex Maleevs nya serie, och faktiskt det mest lovande jag plockat upp sedan Jason Aarons "Scalped". Precis som "Scalped" är den skitig, blodig och elak, men ganska mycket enklare och rakare. Där "Scalped" är en komplex serie med många karaktärer, har "Scarlet", så här långt, bara en huvudperson, Scarlet själv. Serien börjar med att hon skjuts i huvudet efter att hon och hennes pojkvän konfronterats av en korrumperad polis. Hon vaknar senare upp efter en tid i koma. Hennes pojkvän har klarat sig sämre, han är död och har dessutom getts skulden för incidenten. Scarlet försöker förklara honom oskyldig, men ingen tror henne. Hon skaffar en pistol och bestämmer sig för att skipa rättvisa på egen hand.

Bendis är en sån där författare som man verkar älska eller hata. Själv känner jag mig ganska neutralt inställd. Tycker han är kompetent, men han berör sällan. Han har en, för seriemediet, egen stil, uppenbart (och erkänt) influerad av filmvärldens David Mamet. Det är en stil som känns rätt malplacerad i superhjältegenren, där Bendis främst härjat runt de senare åren. Här kommer den mer till sin rätt. "Scarlet" är en hårdkokt serie, hjältinnan cool som en Tarantino-skapelse, utan att för den sakens skull kännas ansträngd. Att hon ibland vänder sig bort från handlingen, bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren är ett grepp som förvisso inte är nytt, men som jag gillar. Det ger en ökad känsla av delaktighet och gör mig mer engagerad än jag annars skulle bli. Och Alex Maleevs teckningar är utsökta.

#116. PM Nilsson och barnomsorgen.

Ett uppslag i dagens City fick mig att sätta mitt imaginära kaffe i vrångstrupen. Kajsa Ekis Ekman och PM Nilsson hade fått varsin kolumn där de fick framföra sina åsikter om barnomsorgen. Med tanke på vilket parti som får min röst i valet är det kanske inte överraskande att jag fann Kajsa Ekis Ekmans kolumn enormt läsvärd - alla borde läsa. Mer förvånande var den enorma arrogansen från PM Nilssons sida. Hans text var också läsvärd, då den känns rätt talande för hur Alliansens politik fungerar. Vilka som prioriteras och vilka som bortprioriteras. Sånt som man aldrig talar om i den här valrörelsen. Han förlorar mig redan i första meningen.

"Om man vill ha sina 45 000 i månadslön, en hyggligt utvecklande karriär och bo med barn i eller nära Stockholm så får man ligga i".

Ursäkta, men vem har 45 000 i månadslön? Medelinkomsten i Sverige är ca 21 500 enligt Statistiska centralbyrån. PM Nilsson fortsätter i sin krönika att tala för att stanna hemma så mycket som möjligt med barnen. Gott så. Det är jag helt för. Men med en månadslön på 45 000 är detta naturligtvis enklare än med en på 21 500. Och då handlar det om att göra större uppoffringar än han så finurligt beskriver det; att avstå från att äta hummer på Gondolen. PM Nilsson, har du lust att diskutera detta över en matlåda i min personalmatsal?

PM avslutar sin text med raden: "Stockholmarna borde älska sina barn mer och gnälla mindre".

Stay classy PM Nilsson, Stay classy.