Köpte nyligen "Total Lee!", en skiva med Lee Hazlewood-covers framförda av några av min skivsamlings största favoriter. En av akterna på skivan var för mig tidigare okända The Webb Brothers, som efter lite forskning visade sig vara den store Jimmy Webbs söner. Deras bidrag stack inte ut särskilt mycket. Det var en tolkning av "Some Velvet Morning", pampigt men okänsligt orkestrerad, och har man hört Slowdives version behöver man inte höra någon annan. Ändå la jag namnet Webb Brothers på minnet, och när jag några dagar senare bläddrade förbi ett av deras album i den second handbutik jag nästan dagligen stannar till vid på vägen hem, valde jag att chansa, trots att omslaget praktiskt taget skrek åt mig att gå åt andra hållet.
Jag började fila på detta inlägg redan innan första lyssningen. Jag läste om skivan, som fått bra betyg på AllMusic, och hoppades på ett storverk, ett bortglömt mästerverk av samma typ som, säg "Magical World Of The Strands". Jag började rent av formulera textrader som; "Låt inte det anskrämliga omslaget lura er, sällan har väl ett skivomslag varit mer missvisande..."
Tyvärr skulle det visa sig att omslaget inte alls är missvisande. "Maroon" är visserligen inte en rakt igenom dålig skiva, men oerhört ospännande. Musik som genomgående låter som Oasis allra tråkigaste stunder; muskelballader där brist på bärande melodier ska döljas med vräkiga arrangemang som i längden bara blir utmattande att lyssna på. Sångaren kraxar på som en sämre Elvis Costello, cynismen i texterna känns bara som tröttsamt poserande, och slutresultatet är en lättglömd sörja där inte en enda låt vill sätta sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar