Nytt med James Yorkston!

18 augusti är väl egentligen inget datum att se fram emot, då slutar nämligen min semester. Men datumet blev plötsligt ändå något att markera i kalendern. Då släpps också nya James Yorkston-skivan.  Har lyssnat en hel del på förra, och konserten på Södra Teatern förra julen var lysande. En ny skiva är goda nyheter. "The Cellardyke Recording And Wassailing Society" lyder titeln.

Gårdagens skivfynd.

King Creosote, James Yorkston och en hel radda andra kända och okända artister i folkgenren tolkar halvobskyra legenden Lal Waterson. Sämre kan man ha det. Nu vill jag grotta ner mig i Lal Watersons egna skivor, och The Watersons samlade diskografi, och gärna se filmen "Travelling For A Living". Fint omslag också.

James Yorkston live på Södra Teatern.

Eftersom jag vet att höga förväntningar ofta är en garanti för besvikelse försökte jag inte bygga upp några alls. Men det var svårt. Första advent. Snö. Middag på restaurang. Konsert med James Yorkston, den nu levande artist som jag, vid sidan om Richard Hawley, allra helst skulle vilja höra en julskiva med. Så många sammanfallande goda ingredienser att det bara var tvunget att bli bra.

Och bra blev det. Väldigt bra. Jag älskar att gå ut på söndagar. Lugnet. Stillheten. Flanörerna på de glesbefolkade gatorna. De stänga butikernas dunkla skyltfönster, det varma ljuset från restaurangerna och barerna. Sorlet i lokalerna, de lediga borden, de sömniga servitriserna. Vi gick till Bara Bistro Bar först, drack glögg och åt middag. Inget anmärkningsvärt, men gott och trevligt. Vägen upp till Mosebacke var hal och brant, stämningen på Södra Teatern lugn, betydligt lugnare än sist jag var där.

Så klev James Yorkston ut på scenen, inledde a'cappella med något jag tror var en gammal sea shantie, och följde upp med ett medley. Nya och gamla Yorkston-låtar med det där karaktäristiska Yorkston-soundet som till en början kan låta precis likadant hela tiden, men som man efter ett par lyssningar lär sig tycka om med tiden älska. Därefter följde ett långt mellansnack om hans nyligen bortgångne vän som egentligen skulle ha stått bredvid honom på scenen. Det var både gripande och roligt, Yorkston är en utmärkt berättare, och spelningen fortsatte, med liknande avbrott för anekdoter, ibland till synes poänglösa, men alltid medryckande, roliga eller direkt drabbande. Som när han berättade om sin dotter, fyra år och tillfrisknande från leukemi. "This is a sad song, it's hard for me to sing", sa han, och började sjunga "The Fire & The Flames" från senaste skivan, och nu, med facit i hand, är den naturligtvis så mycket mer än den Elliott Smithska bagatell jag först tagit den för. När jag vet vad den handlar om blir den direkt outhärdlig. Hjärtat brister.

"The needle is a sin
that I cannot forgive.
But all I want
is for you to be well
my love, my love.

The arrow to the hip
and the look on your eyes
that says:
'Why do you let them
hurt me so?'
My love, my love"

Därefter, helt kort: "It's cheaper than therapy", en kort snärtig replik, och publiken som just svalt sina mest högljudda hulkningar skrattade artigt, och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det nu kan bli på en så fullständigt perfekt konsert, en sån ovanligt fin kväll.

James Yorkston - I Was A Cat From A Book.

Sova till musik är mysigt, men också en svår konst. Det är lätt att tro att det fungerar bäst till något lugnt, försiktigt, smeksamt, något viskande, något i vaggvisetempo. Det är fel. Åtminstone är det fel för mig. Jag börjar lyssna koncentrerat, vill höra varje ord, varje nyans. Att somna till lugn musik är uteslutet. Jag behöver något högljutt, men gitarrer och dist, något som sakta men säkert kan övergå från musik till oljud till brus och slutligen slummer och sömn.

Men James Yorkstons "I Was A Cat From A Book" somnade jag till. Jag var vansinnigt trött efter sömnlös natt, visserligen, men det brukar inte spela någon roll annars. Kanske handlade det om att jag var hemma hos min pappa, kanske var det just det, i kombination med James Yorkstons just så hemtrevliga musik som fick mig precis så avslappnad att jag kunde njuta av musiken utan att koncentrera mig på den, vilket var vad som behövdes för att somna.

För det är en hemtrevlig skiva. Trygg. Inte tråkig, bortsett från några minuter av dödtid framåt slutet. Varm och inbjudande, och den låter ungefär som om Yorkston och vänner befann sig i ditt vardagsrum och spelade. På ett av spåren medverkar Kathryn Williams, och det gör ju förstås det spåret lite extra fantastiskt.

Efter en stunds slummer vaknade jag med ett ryck. Då hade James börjar hamra på sin gitarr på det där intensiva sättet som den där Jamie T brukade göra. Han gör det på två låtar, "The Border Song" och "I Can Take All This", och det är säkert nödvändiga avbrott i det långsamma och mysiga, men även om det inte är dåliga låtar hade jag klarat mig utan dem. Jag hade gärna sovit en stund till.

#83. Hallam Foe.

Jag gillade verkligen "Hallam Foe". Det trodde jag inte efter tio minuter. Den börjar som tusen andra filmer av den här sorten; Hallam (Jamie Bell, känd som Billy Elliot i "Billy Elliot") är quirky och utanför och beter sig allmänt märkligt. Till största delen beror det förstås på taskiga familjeförhållanden. Hans mamma har nyligen dött, och Hallam misstänker pappans nya fru för att ha mördat henne. Han rymmer till Edinburgh, där han springer på en kvinna (Sophia Myles som spelade love interest i underskattade "Art School Confidential") närmast på pricken lik hans mamma. Och här tar filmen fart på allvar. Dels blir handlingen befriande oförutsägbar. Dels är den lika gripande som den är rolig. Att den aldrig någonsin är särskilt trovärdig spelar ingen roll. Det är inte den sortens film. Tänk magisk realism, men utan magi, och med lika delar feel good som feel bad. Tänk romantisk komedi med bleka skottar och runda ord. Dessutom ett soundtrack med skottepop av finaste märke; U.N.P.O.C, James Yorkston och King Creosote, för att nämna några. Inte en dålig film att spendera en och en halv timme tillsammans med.