Kevin Morby på Lilla Hotellbaren.

Hade inga planer alls på att se Kevin Morby på Lilla Hotellbaren, för jag hade ingen aning om vem karln var. Men så läste jag en notis i DN, där det framgick att han ju till vardags spelar i Woods, och då väcktes min  nyfikenhet. Älskar ju Woods, och konserten på Debaser härom året hör till 10-talets konserthöjdpunkter.

Jag var trött efter en dag som börjat med barnabråk och fortsatt med jobbkaos, så motståndet mot att släpa sig iväg till stan var stort, men jag är glad att jag övervann det. Det var nämligen en lysande konsert. En ung Bob Dylan (han har både Dylans ögon och fraseringar - som jag inbillar mig att han övat in framför spegeln) ackompanjerad av vitt oljud (det är något med trummisens uttråkade uppsyn som får mig att tänka på Velvet Underground).

Kevin Morbys musik är kanske inte så originell, men han kompenserar för det genom att vara en riktigt bra låtskrivare, och ha karisma så det både räcker och blir över. Flera gånger under spelningen kommer jag på mig själv med att flina åt knyckiga rockposer som jag borde vara alldeles för gammal för, men som jag ändå blir märkligt lycklig av. Ser fram emot att bekanta mig med skivan, "Harlem River", som jag köpte på vägen ut.

En låt #38.

Looper - Quiet & Small

Grävandet i skivlådorna gör att gamla gömda juveler kommer upp i solljuset. Idag återupptäckte jag till exempel den här fina Velvet Underground-anno-1969-pastischen från underskattade skivan "Up A Tree" av Belle And Sebastian avknoppningen Looper. Upptäck den ni också.

#267. John Cale live på Strand.

Okej, du var med och grundade ett av världens kanske viktigaste band, The Velvet Underground. Du har jobbat med legender som Nick Drake, Patti Smith och Jonathan Richman, för att bara nämna några. Du har en imponerande samling soloskivor bakom dig, där du kastat dig vilt mellan konst och pop på ett sätt som annars bara David Bowie och Brian Eno lyckats med. Nu står du två meter framför mig, på scenen på Strand, du håller i en gitarr och du ser nästan oförskämt vital och välbehållen ut. Och så börjar du spela.

Och jag undrar hur du tänkte egentligen, hur snacket gick Kanske bläddrade du förstrött i din bakkatalog och sa till dina bandkamrater:
"Nu hörrni, nu spelar vi på en liten svettig rockklubb, nästan som i mina glansdagar, då tycker vi ser till att rocka loss ordentligt!"
Och kanske nickade dina unga, hippa bandkamrater gillande. Absolut, lira lite rock är ju aldrig fel.
Och kanske slog du då ihop händerna och sa: "Just det, nu ska vi rocka loss som om det var 1985!"

Du skulle ha kunnat spela låtar som "The Endless Plain Of Fortune", "My Maria" och "Taking Your Life In Your Hands", odödliga, ödesmättade mästerverk från några av dina bästa skivor. Din röst är uppenbarligen välbevarad. Din inlevelse är det uppenbarligen inget fel på. Synten du står parkerad bakom under större delen av konserten kan säkert, med rätt programmering, imitera en flygel. Det skulle kunna bli så bra. Och istället blir det så här. Så här som det blev när The Zombies spelade på Debaser Medis för några år sedan. Skorrande syntar, "tunga" gitarrer, musikskoleslap-bas. Som ett destillat av 80-talets allra värsta musikaliska brott mot mänskligheten.

Varför, John?

#177. Naiv.

Har varit nere senaste veckorna. Sjuk i kroppen och avdomnad inombords. Inte orkat med någonting, och ändå varit tvungen att orka. Sakta men säkert tar jag mig tillbaka till livet. Idag sken solen, och jag påmindes om hur jag för många år sedan, i en liknande situationen, såg den första vårsolen efter en lång tid av mörker, och skyndade mig hem för att dricka kopiösa mängder kaffe och lyssna på The Velvet Undergrounds "Beginning To See The Light" flera gånger på raken. Fortfarande, efter den dagen, en av världens allra bästa låtar.

Idag är det annat som håller mig på benen. Små, naiva fragment av inspiration. Ett citat av Lars Norén och en låt av Neil Young. Citatet, i all dess gymnasiala banalitet, lyder som följer:

"En viss del av min dag går åt till att inte läsa de böcker som alla läser, se filmerna som alla ser, äta den mat som alla äter och tidningarna som alla läser och framförallt till att tänka andra tankar än de som de flesta tänker, se sammanhang som inte nämns".

Det påminner mig om att det inte är något fel på mig för att jag vägrar att skratta med den övre medelklassen i "Solsidan". Att det tvärtemot är något väldigt sunt i att välja sin egen väg, även om det gör en svårare att umgås med i lunchrummet på jobbet.

Att kocketera med mitt utanförskap, verkligt eller inbillat, känns ibland som det enda som hindrar mig från att bli fullständigt sinnessjuk.

Och så kan jag, som sagt, vila mig i en låt av Neil Young. "Here We Are In The Years". Jag tycker så mycket om den. Melodin, ljudbilden, och inte minst den, återigen, väldigt naiva texten. Särskilt då passagen:

"Here we are in the years
Where the showman shifts the gears
Lives become careers
Children cry in fear
Let us out of here!"

Någonstans där i raderna om liv som blev karriärer finns nog nyckeln till varför jag mått som jag mått.