#245. Skräcken.

Jag drömde inatt att jag hade Andres Lokko på besök, och att han sa att jag var en lysande skribent. Vet naturligtvis mycket lite om kvaliteten på mitt drömjags texter, men hade det varit verklighet hade Lokko varit en lögnare.

En gång i tiden var jag nog rätt skicklig. Läser ibland gamla texter jag knåpat ihop, meningar jag formulerat, och tycker då om vad jag ser. Nu för tiden tycker jag bara det blir dravel. Jag skriver för skrivandets skull, för att jag vill vara en person som skriver saker, som tycker saker, som delar med mig. För att jag inte vill existera i ett tomrum.
Förr skrev jag av lust, för att jag älskade det.
Ett tag trodde jag det skulle bli mitt yrke. Det drömmer jag fortfarande om då och då. Sen hinner verkligheten ikapp.

I verkligheten är det inte själva skrivandet som är det största problemet. Jag må ha blivit långsammare och slarvigare, men fick jag viga hela arbetsdagar åt tangentbordet skulle jag nog fortfarande kunna slänga ihop något snärtigt. Nej, det stora problemet är allt det andra. Och främst då intervjusituationerna. Jag är helt enkelt inte bra på dem. Framförallt undrar jag om den nervositet som ibland kan fullständigt lamslå mig inför en intervju skulle gå över med tiden eller ej. För skulle jag bära den bördan varje arbetsdag, då vore det inte värt det, oavsett hur glamouröst mitt jobb skulle vara i övrigt.

I mina mardrömmar ser varje intervju jag gör ut som Niklas Källners med Lou Reed.

.