När "Intervention", första singeln från Arcade Fires "Neon Bible" läckte, blev jag besviken. Den hyllades unisont för sin storslagenhet, inspelad som den var i kyrka, med dånande pampig kyrkorgel. Jag tyckte kyrkorgeln lät tam. De gjorde ju inget spännande med den. Den bara brölade på ett ganska menlöst och liksom kitschigt sätt. Jag har fortfarande svårt för "Intervention". Den är ett luftslott.
Och just det tråkiga mötet med kyrkorgeln i rockmusiken gjorde mig först lite skeptisk till Anna Von Hausswolffs "Ceremony", inspelad som den är i kyrka, med dånande pampig kyrkorgel. Men nyfikenheten tog överhanden efter alla positiva omdömen jag läste, så jag köpte den. Och "Ceremony" är verkligen något helt annat.
Hausswolff tar ut svängarna mer, släpper fram orgelns fulla potential och begränsar sig inte till att bara låta den låta "kyrklig". "Ceremony" är en oerhört dramatisk skiva, något annat kan man inte påstå, men den är dramatisk på grund av melodierna, texterna, Anna Von Hausswolffs sång, stämningarna, inte dramatisk på grund av närvaron av orgel. Orgeln får också stampa takten, spela ljust och flyktigt, fladdra som en fjäril. Det är befriande innovativt.
Jag tycker också om hur skivan känns som en helhet snarare än en samling låtar. Här finns enstaka stycken som är enkel men vacker popmusik, men också längre, instrumentella partier som glider in i och ut ur varandra. På sina ställen låter det som Kate Bush, här och där som tidiga Felt, men utan Maurice Deebanks snirkliga gitarrer. Kort sagt, en blandning av flera av de artister inom den här genren jag håller allra högst. "Ceremony" är den skiva jag lyssnat mest intensivt på hittills i höst, och den lär snurra många varv till, även kommande höstar. Det är en skiva att återkomma till.
