They're not like us.

Jag läste första numret av nya serien "They're Not Like Us" härom dagen. Gillade vad jag såg. En mer cynisk och väldressad version av X-Men, typ. Unga, snygga människor med speciella förmågor som isolerar sig i ett stort hus och följer sina egna lagar. Lite tidigt att säga särskilt mycket mer om seriens handling, eftersom första numret mest bara en kort presentation, men det verkar lovande. Gillar scenen nedan, till exempel.

Utopia.

Smått besatt av den briljanta brittiska tv-serien "Utopia" just nu. Som en färgsprakande dekokt på Alan Moores, Grant Morrisons och Matt Kindts mörkt skruvade serier. Jag tänker inte beskriva handlingen mer än så. Det är bättre att ni får uppleva den själva. Men värd att nämna är musiken i serien, som inte låter som något annat ljudspår jag någonsin hört. Den, tillsammans med fotot, ger serien en alldeles unik, störd, stämning.

Moon Knight.

Jag älskar när Warren Ellis tar en serietidning med ungefär noll potenial och förvandlar den till sin personliga leksakslåda. Han gjorde det med bravur i "Secret Avengers", där hans svit bestod av sex korta, avslutade historier i lika många nummer, varje historia med sin tecknare, till synes särskilt utvald att matcha tonen i den specifika berättelsen. Resultatet var som en samling perfekta popsinglar.

Ungefär samma sak gör han i "Moon Knight", nu inne på sitt fjärde nummer. "Moon Knight" har också den fördelen att den tecknas av blivande superstjärnan Declan Shalvey. Hans teckningar är verkligen något extra. Som en lite ruffigare Frank Quitely kombinerar han en enormt effektivt berättande med ypperlig känsla för design och komposition. Titta bara på den obehagliga drömscenen här ovanför, och hur Moon Knights (tänk en vitklädd Batman med grav personlighetsstörning) glider in i drömmen som ett vitt ark papper. Vansinnigt stiligt.

Från dystopi till utopi.

I senaste numret av "The Walking Dead" började så äntligen det jag väntat så länge på. Det som alltid är vad jag väntar på när jag läser eller tittar på undergångsskildringar: samhällets oundvikliga återuppbyggnad. För precis som en demolerad myrstack alltid börjar byggas upp igen så snart faran är över, försöker vi människor alltid att klättra tillbaka uppför basbehovstrappan. Föda. Skydd. Värme. Och har man överlevt en längre tid i en värld befolkad av zombies blir zombies till slut något man lär sig att leva med, ungefär som gamla tiders jägare och samlare behövde förhålla sig till vilddjur i skogen. Ett hot, absolut, men inte värre än att det går att skapa fungerande rutiner för att navigera runt det.

"Walking Dead" är en serie med glansdagarna bakom sig. De första femtio numren var välskrivna, spännande, och hade karaktärer man brydde sig om. När de dog var det chockerande. Sen har det sakta men säkert gått utför. Den känsla av trovärdighet som förr fanns skalades av lager för lager, tills det blev bara ännu en zombiestory i mängden. En vändning mot något mer positivt; samarbete och återuppbyggnad istället för ultravåld och nattsvart misär, är väl det enda som skulle kunna ge mig lite hopp om att den här serien kan vara värd att följa i framtiden. Men känner jag Robert Kirkman rätt är det nog snart tillbaka till inslagna skallar, kanibalism och barnamord igen.

Ellen Forney - Marbles.

Läser i DN att det är "inne" med psykiska sjukdomar. Jag har ställt den samtidsdiagnosen jag också, mest bara för att jag råkade läsa ut Ellen Forneys "Marbles" samma vecka som jag såg "Silver Linings Playbook" på bio. Båda skildrar psykisk sjukdom med en avdramatiserande lätthet på handen, vilket ju å ena sidan är avstigmatiserande, och därmed positivt, å andra sidan bagatelliserande, vilket riskerar att göra den psykiska diagnosen till just den kändisaccessoar (typ bebis eller chihuahua) DN beskriver den som. Och det är inte helt oproblematiskt.

Eller Forneys självbiografiska "Marbles" är en uppgörelse med Forneys egna romantiserade bild av bipolaritet. Forney får sin diagnos under en manisk period, och kan inte bry sig mindre. Hon vill inte ta några mediciner, hon mår ju fantastiskt! Behöver ingen sömn, är full av idéer, kreativitet och lust. Världen är hennes ostron. Dessutom är ju "alla" betydelsefulla konstnärer och författare manodepressiva. Vem vill inte placera sig i samma skrå som Vincent Van Gogh och Sylvia Plath? När manins eufori börjar plana ut är det inte lika roligt längre. Forney överlever en lång depression och tvingas tänka om. En lång period följer av experimenterande med olika mediciner, varvat med sjävrannsakan och research kring hur sann bilden av "det galna geniet" egentligen är.

Det är lika fascinerande som rolig läsning. Ellen Forney har en väldigt inbjudande stil, lika expressiv som tydlig, och med förklarande pilar som hjälper till när bilderna inte räcker. Tonen är lättsam men inte glättig, hon blir aldrig självömkande, utan blir snarare lite väl distanserad i vissa partier. Sen tycker jag inte direkt den ger några svar på de frågor den ställer som de galna genierna. Men det kanske är tillräckligt att ställa frågan, att denna ganska unkna stereotyp överhuvudtaget ifrågasätts? Så skickligt som Ellen Forney ställer frågan tycker jag nog det.

Nattöppna caféer.

Jag brukar grymta om den akuta bristen på kvälls/nattöppna caféer i Stockholm, men nu i helgen ramlade jag faktiskt över två stycken. Jag gick bara in på ett av dem, och inte ens på kvällstid, men ändå. Det känns tryggt att de finns. Inte för att jag särskilt ofta har kvällar över till att sitta och häcka över en kopp kaffe, men om andan skulle falla på och tiden skulle finnas. Det är ju något romantiskt över nattcaféer. Jag tänker mig dem som samlingsplatser för ofrivilliga nattsuddare, ljusskygga existenser som inte vill vistas i krogarnas och klubbarnas vimmel, men inte heller sitta hemma och kura. Jag tänker på en mycket trevlig kväll förra våren då jag och min vän Emma valde att dricka kaffe på restaurang istället för öl på pub. Jag tänker också på Jeffrey Brown som ritar sina serier under koffeinrusiga nätter på nattöppna syltor. Det skulle jag också vilja göra. Det är så mycket man vill.

Funny Misshapen Body och Little Things.

Jeffrey Browns serier är ofta ganska menlösa, men det är något så väldigt hjärtligt och inbjudande oförargligt med menlösheten att det är svårt att ogilla dem. Jag lånade "Funny Misshapen Body" och "Little Things" på biblioteket i torsdags, och har snart läst ut dem båda. "Little Things" kändes då och då menlös i överkant, på gränsen till tråkig. Lite som ett experiment i hur lite många serierutor man kan ägna åt att gestalta färg som torkar. Nu är jag elak. Men tänk er en mublecorefilm som går ut på att huvudpersonerna gör vardagliga saker och kommenterar det de gör utan vare sig särskilt mycket humor eller intresse. Lite så är "Little Things". "Funny Misshapen Body" är mer spännande. Den skildrar både sjukhusvistelser, träskomålning och konstskolestudier. Den känns överlag mer genomtänkt.

Men som sagt, även i de tråkigare stunderna är det alltid väldigt mysigt att kliva in i Jeffrey Browns vardag. Utan att jag har en aning om varför infann sig plötsligt ett sug efter hans serier. Det är ju något tryggt med dem, lite som de mest händelselösa delarna av Knausgårds "Min Kamp"-svit. Alla de där kopparna kaffe, de där minuterna som tickar förbi, väntan, längtan, saknad, undran. Det är ju också livet.

Serier!

Det går fortfarande trögt med romanläsandet. Kanske är det baksmällan efter de senaste tre veckornas trötthet som spelar spratt med min koncentration. Jag läser mening efter mening, men de tycks inte riktigt passa ihop. Jag har svårt att minnas det jag läser, och blir trött efter bara några sidor. Läge att varva med lite serier alltså. Serier brukar vara en perfekt medicin för mig när lästtröttman slår till. Dels för att det (oftast) är mer lättlästa än romaner, men också för att jag av någon anledning tycks finna fler människor som delar mina erfarenheter, tankar och värderingar bland serieskapare än bland författare i övrigt. Där en roman kan vara som ett krävande jobbsamtal som förvisso är givande, men tar så mycket energi att jag är fullständigt utmattad efteråt, kan en serie vara ett samtal med en gammal god vän som känner mig utan och innan, där samtalet flödar som ett rinnande vatten. Om ni fattar vad jag menar.

Så idag blev det en tripp till Serieteket på lunchrasten. Var egentligen mest på jakt efter något av Jeffrey Brown, som jag känt ett plötsligt sug efter, men hittade bara "Clumsy" som jag redan har. Jag kom istället hem med böckerna ovan. "Too Cool To Be Forgotten" av Alex Robinson, som jag minns från sympatiska tegelstenen "Box Office Poison". "My Brain Is Hanging Upside Down" av David Heatley, som jag velat läsa ända sedan ett utdrag publicerades i Galago för flera år sedan. "Lucky" av Gabrielle Bell, "Shenzhen" av Guy Delisle, båda för mig tidigare okända förmågor, och sist också Pelle Forsheds "De Anhöriga". Nu har jag att göra ett tag. Tack för att ni finns, Serieteket!

Dålig stämning.

Vet inte om ni märkte det, men det blev debatt om Tintin idag. DNs rubrik gormade om att Tintin skulle bort från Kulturhusets bibliotek eftersom vissa Tintin-serier ansågs rasistiska. Det blev genast storm i sociala medier, och kanske allra mest på mikrobloggen Twitter, där det är enklare än någon annanstans att skriva innan man tänker. Jag försöker vara så ödmjuk jag kan när jag skriver dessa rader, för jag tillhör skaran som varken tänkte eller läste klart innan jag rasade. Eller ja, rasade är väl att ta i en aning, tycker nog att jag höll en ganska sansad ton. Så här skrev jag:

"Att göra sig av med obekväma böcker kan aldrig någonsin vara en bra lösning. Vi bör lära av historien, inte förtränga den."

Det står jag fortfarande för. Men till saken hör ju att Kulturhuset knappast hade för avsikt att, vilket man lätt kunde tro efter en snabbläsning av pressens rubriker och ingresser, bränna alla sina Tintin-böcker på bål. Nej, de skulle helt enkelt flyttas från en avdelning på biblioteket till en annan. Från barnavdelningen till Serieteket, där ju en samling Tintin-serier inte alls är malplacerade. Detta hade framgått om jag läst hela artiklarna. Men det hinner jag sällan med under mina intensiva mornar där blöjbyte, grötkok och påklädning är av högre prioritet än omvärldsbevakning. När den mer nyanserade bilden av det hela sakta började framträda skyndade jag mig att göra avbön:

"Så har jag gått i fällan igen. Rasat utan att ta reda på alla fakta. Att jag inte lärt mig."

Jag kände mig skamsen. Därefter irriterad. Jag har läst journalistik, jag vet att både ingress och rubrik ska vara slagkrafriga, dramatiska och locka till läsning. Men i just det här fallet tycker jag de var direkt vilseledande. Jag kvittrade därför ut följande korta nödrop:

"Det är fult att låta sig bli vilseledd men ännu fulare att vilseleda."

Så, vad har vi lärt oss den här gången? Tja, läs artiklarna med ett mediekritiskt öga, läs framförallt rubriker och ingresser med ett ännu mer mediekritiskt öga, läs gärna en gång extra innan du tycker och två gånger extra innan du tycker offentligt. Det borde fler ta lärdom av.

För övrigt:

- Gestaltningen av svarta i "Tintin I Kongo" är uppenbart rasistisk.
- Hergés uppsåt behöver däremot inte nödvändigtvis vara rasistiskt, och som person var han förmodligen varken mer eller mindre rasist än någon annan på den tiden. Jämför gärna "Tintin I Kongo" med amerikansk tecknad film från samma tid - och ännu senare, där svarta framställs på än vidrigare sätt.
- Diskussion och kontextualisering (typ förordet till nyutgåvan av "Tintin I Kongo") borde alltid vara att föredra framför förbud. Även om just detta inte var aktuellt i det här fallet.

Inga revolutionerande åsikter kanske, men mina två cents.

När Knausgård träffade Norén.

Då var jag igång med andra delen av Karl Ove Knausgårds kamp då, och precis som väntat, precis som beskrivet av andra läsare, rusar jag genom den i ett rasande tempo. Hundrafyra sidor har lagts till handlingarna på bara ett par korta lästillfällen, helt enkelt för att det finns ett flyt i texten som gör den omöjlig att lägga åt sidan. Man läser den med samma iver som Knausgård skrivit den, tänker jag.

Ett roligt ögonblick är när Knausgård under en av sina promenader i Stockholm möter Lars Norén:

"... det var i Humlegården, dimman hängde över träden, och mot oss kom en hobbitlik liten man helt klädd i svart. Jag mötte hans blick, den var svart som natten, och jag fick kalla kårar, vad var det för en människa? En trollkarl?"

För ett ögonblick lättar jag från texten. Jag tänker på Lars Noréns dagbok, som väl egentligen är den enda bok jag på senare år läst med samma frenesi som denna. Men jag tänker också, med ett småleende, på gamla Marvel-serier, och hur möten mellan hjältar, liknande det mellan Norén och Knausgård, alltid leder till ett pliktskyldigt slagsmål på grund av något mer eller mindre krystat missförstånd, innan hjältarna enas av något yttre hot, någon gemensam fiende som hotar staden.

Och precis som jag lätt kan tänka mig herrarna Knausgård och Norén stånga sina egon mot varandra en stund, är jag ganska säker på att de har en del gemensamma problem att fokusera på också.

#316. IRON MAN!

Det här småfnissade jag gott åt. Fler animerade serieomslag finns här: Kerry Callen's Blog!

#314. Before Watchmen.

DC Comics annonserade igår ut att det i sommar kommer ett gäng prequels till mastodontserieklassikern "Watchmen". Samtliga huvudpersoner i Alan Moores klassiker har förärats en egen miniserie som fokuserar på deras liv före händelserna i den 25 år gamla förlagan. 

Nyheten slog ner som en bomb i serievärlden, och jag, liksom många andra, är kluven. "Watchmen" är ju på alla sätt en avslutad, färdig historia. Det behövs inga fler berättelser om huvudpersonerna. Allt som behöver sägas om deras historia och bakgrund är dessutom redan berättat i originalserien. Att tillföra något är garanterat att tillföra något överflödigt, och hur man än bär sig åt är det oundvikligt att de nya serierna kommer att kontrastera för mycket mot ramverket, i stil, i ton, i bildspråk, för att verkligen kännas som en del av berättelsen. 

Det är också uppenbart vad som är det verkliga drivkraften bakom projektet. Pengar. För precis som alla andra branscher är seriebranschen i djup kris. När amerikanerna får sämre ställt är serieprenumerationerna det första som ryker, och återväxten på serieläsare är låg. 
 Nya "Watchmen"-serier är helt enkelt en av de få potentiella guldkalvar seriebranschen har kvar. Ett projekt som detta lär locka både gamla och nya läsare, särskilt som DC också har lyckats knyta förstklassiga författare och tecknare till projektet, den sortens tecknare och författare som kan sälja serier på sitt namn enbart. J. Michael Straczynski, Darwyn Cooke, Amanda Conner, Joe och Andy Kubert, för att nämna några.
 
Det ska bli spännande att se och läsa de färdiga resultaten. Även om åtminstone jag kommer att välja att se det här som ren fan fiction, något helt och hållet fristående från "Watchmen".

Vad Alan Moore tycker? Han är inte överförtjust.

#311. Lite kultur värd att nämna.

The Last Days Of Disco

Ah, Whit Stillman. Att du är aktuell med ny film ("Damsels In Distress"*) för första gången sedan 1998 känns tryggt. Varje gång jag tappat hoppet om filmmediets förmåga att ge mig något har någon av dina filmer kommit till min räddning. Lustigt att jag sett dem i kronologisk ordning. "The Last Days Of Disco" var verkligen inget undantag. Knivskarp dialog, långt ifrån naturalistisk, men sådär dumsmart som jag önskar jag själv var när jag pratade (och ibland, med lite rödvin innanför västen, faktiskt kan vara) och karaktärer lika underbara och vidriga som bara riktiga människor kan vara. Jag har ingen närmare relation till discon, men jag älskade den här filmen. En kort stund efteråt kände jag mig rent av ung och nyfiken på livet igen.

*Men minuspoäng för avsaknaden av Chris Eigeman i rolllistan!

X-Statix

Pete Milligans löst X-Men-relaterade seriesatir över kändisskap, idoldyrkan, kapitalism och superhjältar, briljant popartillustrerad av Mike Allred. En serie som lyckas slänga sig mellan ultravåld, svart humor, genuin spänning, trams och patos utan att det känns krystat. Finns nu i jättetung, inbunden och svindyr omnibus för den som är intresserad. En bortglömd pärla från en tid då Marvel fortfarande vågade ta risker med sin största franchise.

Det Grymma Svärdet #9-10

Främst för Pontus Lundkvists långa berättelse om sommarens sammandrabbning med Per Gudmundson och besvikelsen över en lismande opportunistisk mediavänster. Drabbande läsning.

#286. Årets läsning.

De enda två romaner jag läst som faktiskt har getts ut 2011 har råkat vara serieromaner. Länge såg det ut som om Mats Jonssons "Mats Kamp" skulle vara ohotad etta på listan över det bästa jag läst i år, men så läste jag ut Craig Thompsons "Habibi" för bara någon vecka sedan, och den kändes genast självklar på prispallens guldplats. Berättelsen om två förrymda slavar och deras öden i ett fiktivt mellanösternland var vackrare, mer spännande, engagerande och genialt berättat än det mesta jag läst de senare åren. Jag gillade "Blankets", Thompsons förra serieroman, men tyckte den kunde bli lite för gullig och innerlig ibland. "Habibi" är också gullig då och då, men är lika ofta gripande, sorglig, brutal, hemsk och våldsam. Ramberättelsen omges också av små bihistorier om arabisk kaligrafi och berättelser ur Koranen. Se där, allmänbildning på köpet. Ordet "episk" uppfanns för romaner som denna.

#275. Adrian Tomine - Summer Blonde.

Det kom ett brev. Eller rättare sagt, ett paket. Det vägde 8,2 kg, och fick precis plats under barnvagnen. Tur det, annars hade det varit svårt att transportera hem från paketutlämningsstället. Vad det innehöll hade jag ingen aning om, förrän jag öppnade det. Jag fruktade att finna ett avsågat människohuvud stirrande på mig, istället fann jag seriealbum i mängder som en vänlig själ valt att skicka mig som tröstpris i en tävling jag deltagit i. Mycket rart!

Bland mycket annat fanns här två album av Adrian Tomine, en för mig ny bekantskap. Även om jag stött på hans namn här och var, är det första gången jag läser något han skrivit. Jag känner mig hemma direkt. I såväl stil som ton påminner det otroligt mycket om svenske serietecknaren Daniel Ahlgren, bara aningen skarpare. Det är tydligt och realistiskt tecknat, precis som hos Ahlgren, även om Daniel Clowes förmodligen är Tomines inspirationskälla. Och serierna skildrar samma sorts ensamma, vilsna och patetiska existenser som dessa författare skildrat med kärlek och empati. Det är ingen upplyftande läsning, men det är väldigt bra. Som moderna noveller av Richard Yates, i serieform. Ser redan fram emot att läsa det där andra Tomine-albumet. 

#242. Grant Morrison-bonanza!

Grant Morrison är en märklig filur. Jag ska inte påstå att han är min favoritserieförfattare, men han är definitivt en av de mer fascinerande jag känner till. Han kan växla från episka och mindfuckande resor i tid och rum och universum till små hjärtslitande karaktärsstudier, vidare till ren slapstick och metaexperiment inom loppet av ett par seriesidor. Låter det spretigt? Det är det. Att läsa en Morrison-serie är ofta en minst sagt förvirrande upplevelse. Enligt min mening gör han det ibland lite väl svårt för sig själv, men orkar man med hans tics blir man oftast rikligt belönad.

Morrison är också, som få andra, rätt mycket av en seriefigur själv. Och det menar jag både bokstavligt (King Mob från "The Invisibles", porträtterad här intill*, är baserad på Morrison själv) som bildligt (det är nog bara hans nemesis Alan Moore som besitter en liknande rockstjärnestatus).

För den som fascineras av Grant Morrison finns det just nu mycket, utöver hans serier, att frossa i. Det tidigare så gåtfulle författaren har förärats en dokumentärfilm; "Talking With Gods", och har faktiskt skrivit något som kan liknas vid en självbiografi i "Supergods: Our World In The Age Of The Superhero". Filmen har jag sett. Boken står på min önskelista. Även om kritiken varit varierad verkar den, liksom allt annat Morrison rör vid, fascinerande.

"Talking With Gods" gjorde mig sugen på att läsa om "The Invisibles", som jag måste erkänna att jag inte orkade läsa till slutet. Den fick mig mest att känna mig korkad, för jag fattade ytterst lite av den. Nu, efter dokumentären och någon sorts insyn i Morrisons skruvade hjärna och fascinerande sätt att arbeta (han är nog den enda serieförfattare som faktiskt blir sina karaktärer för att få uppslag till sina historier - seriernas och fiktionens svar på gonzojournalistiken) känns det som om jag fått ett par nycklar och nya ingångar.

*för övrigt den enda seriefigur vars klädstil jag någonsin velat kopiera.

#239. Mats Jonsson - Mats Kamp.

När jag läste "Hey Princess" för första gången var jag precis på gång att bryta mig ut från en hopplös småstadstillvaro som höll på att kväva mig. Det var 2002, och det var först året därpå jag skulle flytta från Karlskoga, visserligen inte för Stockholm, men för korridorliv, folkhögskola, tetravin, nya vänner, nya fiender. Livet skulle precis till att börja, och i "Hey Princess" fanns en serie för varje dråplig situation jag snart skulle finna mig själv i. Jag kom att återkomma till den många gånger, före, under, och efter studietiden. För underhållning, för förberedelse, för tröst och igenkänning.

Även om Mats Jonsson tecknat två seriealbum efter "Hey Princess" är det först nu den verkliga "uppföljaren" kommer. "Mats Kamp" tar kronologiskt vid precis där vi sist lämnade honom, i ett nytt förhållande som gror och utvecklas, i gränsen mellan 90 och 00-tal. Mats är i tidiga 30-årsåldern, livet lunkar på ungefär som i föregångaren, men i takt med att tiden går och relationen fördjupas blir frågan om barn allt mer aktuell. Och så (spoiler alert!) blir ett barn till. Och så är vi plötsligt i fas igen. 

Hade jag läst det här under mina förlorade korridorår hade jag nog gäspat och suckat: "You're losing your edge!" Men i dagarna fyllde min son ett år, och jag läser "Mats Kamp" på samma sätt som när jag läste föregångaren. Jag nickar, rodnar och känner igen mig, och knyter näven i samförstånd när det ilsknar till. För ilsknar till gör det. Lika mycket som "Mats Kamp" handlar om kärleken till ett barn handlar den om det jävliga i att försöka få familjetillvaron att gå ihop utan att fullständigt gå i småbitar. Titeln må referera till Karl Ove Knausgård, men där Knausgårds kamp främst är mot hans egna dämoner, fäktar Mats först och främst mot samhället som det ser ut idag, oavsett det tar sig formen av en räntesänkning direkt efter att bolånet bundits, eller medelklasshelvetet i ett föräldrakooperativ. 

Det är oftast rolig läsning, ofta också plågsam, och vid vissa tillfällen så fint att tårarna inte är långt borta. Utan att för den sakens skull vara för sentimentalt. Möjligtvis kan den kännas lite splittrad, som om boken vill vara lite för mycket på en gång: en fortsättning på hans pågående självbiografi (roligt för övrigt att den seriens antagonist Marcus Gerdin får  gästspela!), en berättelse om livet i Stockholm på 00-talet, en skildring av faderskapet, såväl före som under och efter förlossningen. Men det är egentligen bara ett problem för den som förväntar sig att "Mats Kamp" ska välja någon av dessa inriktningar. Livet är också spretigt. Med det i åtanke är "Mats Kamp" höstens mest nödvändiga läsning.

#237. Loppis i Aspudden.

Jag var i Aspudden idag. Det var loppis. En stor sådan. Den sträckte sig från Liljeholmens bortre gräns i norr till Örnsbergs tunnelbanestation i söder. Den var inte bara stor, det var en episk loppis. Inte så tät på fynd (även om en så pass omfångsrik loppis naturligtvis gömde ett par guldklimpar - därav fotot här intill) men desto tätare på människor. Lyckligtvis reste jag själv, och hade ingen barnvagn med mig. Jag tyckte synd om de barnfamiljer som försökte manövrera sig fram genom vimlet. Det var svårt nog att armbåga sig fram ensam. Eller ja, helt ensam var jag ju inte. Min vän John slöt upp efter en stund, men då hade jag redan fyndat mig hela vägen till Örnsberg och började känna mig ganska färdig med alltsammans. Jag rörde mig tillbaka mot Liljeholmen, där jag stressade i mig pasta innan Mikaela och Frank hämtade upp mig för en liten tripp till Coop. Vad vi där handlade lär inte intressera någon annan än de närmast sörjande, men mina loppisfynd finns förevigade här ovanför, och tydligare specade här under.

• Två Ben Sherman-skjortor.
• Fem cd-skivor (Proclaimers, Pluxus, Laakso, Kajsa Grytt, Niccokick)
• Fem vinylskivor (två Cat Stevens, Mamas & The Papas, Eldkvarn, Laurie Styvers
• Fyra böcker (två Harry Martinson, "Allt För Konsten 2", Hanif Kureishi

Helt okej faktiskt.

#215. Warren Ellis - Fell.

Att, som jag, läsa "Fell" i albumformat är inte alls någon dum upplevelse, men det är samtidigt att ta bort en del av storheten i serien. Warren Ellis mörka kriminaldrama om Richard Fell, polis i Snowtown, ett fiktivt ghetto som får alla verkliga diton att likna Knivsöder i jämförelse, fungerar naturligtvis i vilket format som helst. Det är en smått fantastisk liten serie. Men det riktigt briljanta med "Fell" är hur den ursprungligen gavs ut.

Ett lösnummer av "Fell" är blott 16 sidor långt, men innehåller alltid en avslutad historia. I en tid där det i seriebranschen är kutym att dra ut på en story i oändlighet är det oerhört uppfriskande. Tidningen är också 1 dollar billigare än vanliga serietidningar. Warren Ellis tanke har varit en återgång till serietidningen som ett snabbt och enkelt medium, ett kliv bort från evighetslånga subplots som aldrig leder någonstans. "Fell" kan konsumeras läsas och slängas över axeln, men tål definitivt att läsas om och om igen. Varje nummer är en intensiv kriminalnovell, snyggt illustrerad av Ben Templesmith (mest känd för vampyrklassikern "30 Days Of Night"). De inledande åtta delarna (som är de hittills enda utkomna) finns samlade i albumet "Fell: Feral City". Köp det, eller låna mitt exemplar.

#197. The Walking Dead #83.

Spoilervarning! Läs inte vidare om du inte vill sabba "upplevelsen" av en av de mest vedervärdigt deprimerande serietidningarna i mannaminne.

"The Walking Dead" har länge varit en guilty pleasure för mig. Nu vet jag inte om jag kan kalla det för en "pleasure" längre. Inte känner jag mig särskilt "guilty" heller. Senaste numret fick mig mest att känna mig smutsig och eländig till mods. Numret slutar med att en av seriens allra viktigaste karaktärer - en åttaårig pojke - träffas av ett vådaskott och förlorar ena ögat och halva huvudet. Det är oklart om han överlever, men det ser onekligen mörkt ut, mörkare än på länge. Och där har jag ingen lust att läsa mer. Då har jag ändå läst Garth Ennis "Crossed", som innehöll minst lika brutala scener (om än med ett starkare narrativ än vad Robert Kirkman är kapabel till, dessutom med en tydlig början och ett tydligt slut). Men det är inte enbart känslighet som får mig att reagera starkt på utvecklingen i senaste numret av "Walking Dead", även om det naturligtvis också spelar in (jag hade faktiskt svårt att somna efter läsningen, och tycker fortfarande bilden på den lille pojken med ett hål i huvudet är genuint skärrande att titta på.)

Nej, framförallt har jag svårt att se hur serien ska kunna fortsätta kännas engagerande att följa. En serie som handlar om överlevnad under extrema omständigheter känns helt enkelt inte så intressant med en huvudperson som tagits ifrån alla incitament till att hålla sig vid liv. Det blir lite som Cormac McCarthys "The Road" om sonen dött i början och pappan bara irrat runt planlöst och grinat sig genom historien. Det är ju också en berättelse, men kanske inte en berättelse som säger särskilt mycket, och att bli deprimerad bara för sakens skull är inget jag eftersträvar längre.

Men jag kommer härda ut ett litet tag till. Jag tänker inte engagera mig mer i Rick Grimes och hans vänners vidare öden, men jag är nyfiken på hur Kirkman ska reda ut det här. Det känns som om han målat in sig i ett hörn, och jag vill veta om han klarar att måla sig ut igen.