#45. Norrlandsguld.

Kära hjärtanes, ser man på min skivkonsumtion de senaste veckorna skulle man kunna tro att min hemstad var Piteå, inte Karlskoga. Den norrländska rocken har dominerat som aldrig förr. Jag vet inte vad det säger om mig. Förmodligen inte ett dugg. Jag skyller på slumpen.

Frida Hyvönen - Silence Is Wild
Kristofer Åström & Hidden Truck - Northern Blues
David Sandström Overdrive - Go Down
Carpet People - More Bad Weather Coming Out Of The Rain

#39. Frida Hyvönen - Silence Is Wild.

Första gången jag hörde Frida Hyvönen var jag inte överdrivet imponerad. Det var i min brors källare, han hade köpt "Until Death Comes", och jag tänkte: inte ännu en singer-songwriter med piano! Jag orkade inte lyssna, orkade inte engagera mig, trots alla lovord. Det var först flera år senare, en duggregnig, lätt bakfull förmiddag på Acceleratorfestivalen jag ändrade uppfattning.


Så lät det då, och det var lika mycket teater som konsert. På ett bra sätt. Uppklädd som en stjärna i gamla tiders filmer, stylad och glittrande som Marilyn Monroe, slösaktig med slängkyssar och pillemariska leenden. Det var ömsom underhållande, ömsom gripande.

Lika mycket larger than life som Hyvönen framstod där, kände jag mig idag med "Silence Is Wild", och framförallt "London" i lurarna. Plötsligt kändes duggregnet inte längre som ett hån, utan riktigt passande. Det kändes ju som man tänker sig att det ska kännas i London, och jag längtade dit. När Hyvönen är som bäst målar hon upp små världar, världar man gärna stannar kvar i. Vill ju veta mer, ta in detaljerna, känna dofterna. Det är inlevelsen som gör det. Som i "Dirty Dancing", där små skiftningar i tonläge får en närmast Jens Lekmansk berättelse om gammal ungdomskärlek att gå från något smålustigt till blodigt allvar. Briljant.

#20. David Sandström Overdrive - Go Down!

David Sandströms resa är en ovanlig resa. Från Refuseds skrammel till storartad, episk postrock, till något som nog inte kan klassas som annat än ren gitarrindie. Det är en resa som gått i rakt motsatt riktning mot vad som är kutym. Experimentlustan brukar komma senare, när popmelodierna är avklarade. Men Sandström följer ingen förväntad, utstakad bana. Och det är jäkligt uppfriskande. För även om han aldrig gör en ny "Om Det Inte Händer Nåt Innan Imorgon Så Kommer Jag" så känns varje ny skiva överraskande. Alltid ett sjumilakliv åt något nytt håll.

På "Go Down!" är det som sagt gitarrer och popmelodier som utforskas. Det låter bekant, men aldrig så bekant att det stör eller blir förutsägbart. Ibland hörs ekon av Elvis Costello, som Elvis Costello lät när han var ung och arg. Men allra finast är de lugnare partierna på slutet, duetterna med Frida Hyvönen och Lovisa Nyström. Här påminner såväl ljudbild som attityd om The Bear Quartet anno "Everybody Else". Det är skört, uppgivet, återhållsamt ilsket och oerhört vackert.

I väntan på nästa Bear Quartet-skiva är det med "Go Down!" jag lindrar abstinensen.