I höst...

...ska jag läsa den här. Rövarhistorier om Stockholm, av Per Anders Fogelström, med illustrationer av Stig Claesson.

Funderar också på att ha som pågående projekt att leta upp motiven för Stig Claessons illustrationer och fotografera dem, ur samma vinkel som de är avtecknade ur. De flesta borde jag kunna leta upp under mina lunchraster. Vi får se vad orken räcker till. Men det var synnerligen vältajmat att jag hittade den här boken i veckan. Min kärlek till Stockholm kan behöva lite bränsle.

Sommarens Slas.

 

Den traditionsenliga Stig Claesson-romanen är nu utläst. Den här sommaren blev det "En Vandring I Solen". Det gick ännu fortare än vanligt, dels eftersom den (inbillar jag mig, men kan vara ute och cykla) är en av de kortare Slas-böckerna, men framförallt för att de senaste dagarna fullständigt regnat bort, och det har därför funnits gott om tid till läsning. Och det är en fin liten bok. En av hans finaste kanske. Däruppe med "Vem Älskar Yngve Frej", men kanske inte riktigt i toppen med hans Paris-skildringar "Rosine" och "Efter Oss Syndafloden", som är de Slas-böcker jag verkligen vill flytta in i.

Temat i "En Vandring I Solen" känns igen från "Dagarna Före Lunch" (som egentligen kom senare än "En Vandring...", men jag läste "Dagarna..." först).
En semesterö på randen till väpnad konflikt. En kufisk man som inte riktigt passar in i solskensidyllen. En försiktigt spirande romans. Massor av alkohol. Och så katastrofen. Bearbetade Slas något eget semesterrelaterat trauma med de här böckerna? Kanske, kanske inte. Det är ändå värt att notera att motivet återkommit.

Det finns ju en filmatisering också, med en oerhört stilig Gösta Ekman (i hipsterutstyrsel!) i huvudrollen. Den planerar jag att ha sett innan semestern är slut.

Hot in herre.

Årets varmaste dag? Inte omöjligt. Tror det varit 23 grader, och vi är inte ens halvvägs in i maj. Otroligt skönt, men det får gärna hålla sig kring den temperaturen. Jag tycker om värme, men jag tycker om lagom värme. Man ska kunna andas, man ska kunna vara påklädd, man ska kunna sova. Men jag har inget att klaga på väderleksmässigt, inga klagomål.

Vi åkte till Bromma idag, Frank och jag, och hälsade på min vän Åsa och hennes son. Lekte i parken, åt hembakad pizza och kakor, drack kaffe, pratade. Frank vägrade sova, vilket inte gjorde något, eftersom han höll sig på gott humör ändå. Så fortsatte det resten av dagen, trots att han vaknat redan vid fem. Nu sover han, utan det sedvanliga gnället och skrikandet, och klockan är knappt halv åtta. Otroligt skönt, det också. Hoppas han skippar sin nya vana att vakna i svinottan, det vore skönt att få sova ut imorgon.

Jag fick med mig lite utgallrade biblioteksböcker från Åsa också. Per Gunnar Evander, Carl Johan De Geer, Stig Claesson. Jag började läsa den sistnämndas "Dagarna Före Lunch" i eftermiddag. Årstiden krävde sin Slas-bok. Är det förresten från den Erik De Vahl tagit titeln till fina "The Days Before Lunch"? Ett av livets och konstens små mysterier...

Mitt liv har blivit mer drägligt sedan jag fick ny tjänst på jobbet i början av veckan. Jag kan nu (nästan) titulera mig specialist, vilket innebär att jag slipper telefonens konstanta tjutande och kan koncentrera mig på specialärenden och administrativa uppgifter. Gott.

Neil Halstead var mycket fin och bra, förresten. Han lät närmast exakt som på senaste skivan, på gott och ont. Gott, för att senaste skivan är hans bästa sedan Slowdive la ner, ont för att man hade kunnat önska sig någon enstaka avvikelse här och där. Men jag ska inte klaga. Halstead var i bra form, lurvig och avväpnande rolig. Han glömde bort en och annan textrad då och då, men räddade situationen med lustiga anekdoter. Överlag var han betydligt mer lättsam i verkligheten än han framstår på skiva. Att han spelade Slowdives "Alison" som extranummer var också stort.

Jag är ett avsnitt in i tv-versionen av "Fanny Och Alexander". Sist i världen att se den. Fantastisk så här långt. Spoila ingenting.

#256. En helg (På drift mot Karlskoga).

Jag tog bussen till min hemstad Karlskoga i fredags, för första gången på många år. Alltså, det var inte många år sedan jag var där senast, men de senaste tillfällena har vi åkt bil. Den här gången var det bara jag och min bror. Ingen av oss har körkort, så det blev Swebus. Jag lyssnade på King Creosote & Jon Hopkins fina "Diamond Mine" på vägen till Centralen, och mindes ett annat år, en annan höst, då jag var på väg mot samma destination med "Kenny & Beth's Musakal Boat Rides" i öronen. En annan historia, som egentligen inte har någonting alls med denna att göra, utöver resmål, årstid och soundtrack. Men minnet rörde upp känslor av längtan och saknad, väckte tankar på livets förgänglighet och allt det där andra vi inte pratar om. Det låter kanske som något negativt, men det är det verkligen inte. Ibland är en lång bussresa vad som krävs för att frilägga tillräcklig tid till att verkligen vända sig inåt.

Övrigt som hanns med under de timmar det tog att fara från Stockholm till Karlskoga:

Läsa ett par sidor i David Nicholls "En Dag", och komma så pass långt in i den att en viss svärta började skina igenom. Välbehövligt. Hade börjat fått nog av de tidiga kapitlens glättiga ton och påklistrat snärtiga dialog.

I Örebro, väldigt snabbt innan bussen fortsatte, hälsa på Per, och få en kasse Stig Claesson-böcker. Trevligt av honom.
--
Den här gången var vi i Karlskoga för att hjälpa min pappa att färdigställa en carport innan vintern hotade rasera den, så hela lördag förmiddag och en stor del av eftermiddagen ägnades åt att häfta vindpapp och spika plankor som min syster sågade till. Jag har alltid sett på min tumme som om den satt mitt i handen, men så tokigt gick det faktiskt inte den här gången. Jäkligt skojigt var det också. Det kändes lite som att det här med att snickra skulle kunna vara ett behagligt sätt att tjäna sitt levebröd på. Vi gjorde korta avbrott för lunch; fiskgryta, och fika; äppelpaj på trädgårdsplockade äpplen. Det var en fin dag. Solen sken. Min pappa citerade Tomas Tranströmer: "En dag då ett kilo väger sjuhundra gram". 

Kvällen tillbringade vi med mamma och mormor, en folköl och en god middag. Jag höll ett eldigt försvarstal för Håkan Juholt, trots att jag inte ens är socialdemokrat, och så avslutade jag kvällen med att somna framför "X-Men 2" tillsammans med mina lika trötta syskon.

Söndag bjöd på samma vackra väder som lördagen. Vi tog en tidig buss hem, jag och min bror. Jag började läsa John Steinbecks "Öster Om Eden", och jag lyssnade på Midlakes "The Courage Of Others". 

Världen utanför framstod inte som så oäven genom ett bussfönster den här dagen. 

#244. Fyra tavlor Slas.

Var på stan med min vän Fredrik förra veckan, och under en visit på ett av mina standardstopp, hittade han de här fyra Stig Claesson-tavlorna för en tia styck. Själv ville han inte ha dem, så jag köpte dem istället.

Nu är det ju inga original det handlar om, och de är varken numrerade eller signerade. Jag har ingen koll på konstvärlden och vet inte riktigt vad man kallar det här. Litografier?

Exakt samma bilder finns att köpa på Tradera till blygsamma utropspriser. Men för min del spelar det ingen större roll. Jag gillar ju motiven, framförallt då de två nedre. I nuläget har vi nog inte plats för dem på våra väggar, men i framtiden kanske.

#224. Slas och rutinerna.

Jag köpte Niklas Rådströms Stig Claesson-porträtt "Stig." igår. Den är kort, så jag har inte många sidor kvar. Kort och fin. Rådströms ord springer över sidorna. Det är en annorlunda Slas som målas upp, jämfört med den i Nils Claessons "Blåbärsmaskinen". Annorlunda, utan att egentligen vara olik. Mer sympatisk, vilket inte är någon överraskning. I vänskap finns lägre förväntningar och krav än i relationen mellan förälder och barn. Färre besvikelser som färgar porträttet. Förmodligen finns den verklige Stig någonstans mittemellan "Stig" och "Blåbärsmaskinen". Och i hans eget författarskap, förstås.

Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan om hans otroliga rutinbundenhet. Det är, så här långt, det jag bär med mig från den här boken. Hans flit och hans arbetsmoral. Den kan göra mig så väldigt avundsjuk. Slas arbetsdag var slut efter lunch. Då hade han jobbat ihärdigt hela morgonen och förmiddagen. Jag tänkte på det när jag i morse, på grund av en ovanligt tidig och snabb buss, hade tid att promenera från Liljeholmen mot Stora Essingen. Orkar man ta sig upp och hålla sig uppe är morgonen en fantastisk tid att vara vaken. Lugn, fridfull, fri från allt det som distraherar och pockar på uppmärksamhet under mitten av dagen. Inga öppna butiker att glida in i, ingen trängsel. Det finns tid att se detaljer i vardagen som annars missas, och att finna skönhet i dem. Måsar som slåss om matrester kring papperskorgarna. Regnvåta skator som sover uppburrade på lyktstolpar.

För ett par år sedan, en tid då mitt liv var fattigt på arbete och pengar, men rikt på dekadens, smidde jag planer på en tillvaro som skulle likna Stig Claessons. Den skulle vara inrutad och förutbestämd in på minsta halvtimme. Inte en minut skulle vara outnyttjad. Jag skulle skapa, jag skulle röra på mig, jag skulle läsa och se på film. Jag skulle bilda mig. Tid för vila fanns visserligen, men den var också tidsbestämd. Det blev aldrig något av det där livsschemat. Verkligheten kom ständigt i vägen, och vänner och bekanta övertygade mig om att det var en dum idé.

När jag läser "Stig." framstår den inte längre som så dum.

#221. Adjö City...

Läste precis att tidningen City lägger ner. Sorgligt. Den enda gratistidningen värd att läsa. Att det samtidigt uppenbarligen finns en marknad för Metro är som ett dåligt skämt. Metro är en samling notiser klippta från MSNs startsida, typ. City har duktiga skribenter, egna vinklar och uppslag, vågar vara obekväma och vågar skriva om sånt som händer och hänt utanför innerstan och tullarna. . City är enda gratistidningen som vågar ägna ett uppslag åt något så smalt som tidningen Kris, eller idag, Stig Claesson. (Att de i en faktaruta placerad precis intill ett foto av nämnde Stig, taget 2001, hävdar att han dog 1998, det får man ha överseende med).

Andra skäl att sakna City:

1. De är en viktig del i mina morgonrutiner på måndagar och torsdagar. Aldrig bussen från Högdalen utan en City i näven.

2. Lina Neidestams serie "Zelda".

2. I och med deras sistasida med 22 frågor till någorlunda kända och aktuella svenskar, har jag hittat ett bergsäker metod till att klargöra om någon är värd att tas på allvar eller inte. Alla som inte ger samma svar på frågan "Kvaliteer du uppskattas hos män" som på "Kvaliteer du uppskattar hos kvinnor" går bort. Direkt.

#203. Hemingway och pojkdrömmen.

Hemingway i DN Kultur idag. Eller Hemingways Paris, om vi ska vara helt korrekta. Jag la mig på sängen och läste. Jag vet inte vad jag tycker om Hemingway som författare. Jag har egentligen bara läst en roman av honom som jag verkligen tyckt om* (och då har jag ändå, av någon anledning, läst de flesta av hans romaner). Men jag tycker om romantiken kring honom, utan att på något sätt idealisera det liv han levde. Jag tycker tjurfäktning är barbariskt, och jag har inga drömmar om att jaga antiloper på savannen eller dra upp foreller ur djupa bäckfåror. Men jag tycker ändå det är ganska trevligt att tänka på det. Jag tycker om att tänka på den tid då antilopjakt och forellfiske var något folk drömde om, istället för att, säg, spela World Of Warcraft. Det är inte eskapism, det är inte en pojkdröm**, det är snarare eskapism i två led. En pojkdröm om att tillhöra en generation där Hemingway-livet var pojkdrömmen.

*Den Hemingway-roman jag tyckt om, ja, faktiskt älskat, är "Klockan Klämtar För Dig". En brutalt spännande och intensiv krigsroman. Boken skildrar amerikanen Robert Jordan som under ett par dygn samarbetar med spanska motståndsmän för att spränga en för fascisterna strategiskt viktig bro. De är vansinnigt underbemannade, och uppdraget är ett veritabelt självmordsuppdrag. Dödsångest, vinsäckar, kärlek, allvarliga män och kvinnor runt lägereldar, kamratskap, filosoferande kring krigets vansinne, och så ännu mer dödsångest. Rekommenderas å det varmaste.

**Jag kan däremot pojkdrömma om bohemlivet i Paris, men där föredrar jag faktiskt att läsa om det i Stig Claessons och Pär Rådströms skildringar.

#63. Sommar med Slas.

Midsommar. Temperatur på kring tjugostrecket, spridda stackmoln och varierande vind. En full kopp kaffe på balkongen, markisen utvevad till hälften och Francoise Hardy på stereon. Mikaela, jag och den lille i magen firar midsommar för oss själva. God mat, några folköl till mig, kanske en film att avrunda kvällen med. Det känns lagom. Det känns perfekt. Men det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om. Jag ville ju skriva om Slas. Stig Claesson.

Jag läste min första Slas på solvarma klipphällar i Mälarhöjden för två år sedan. Det var "Efter Oss Syndafloden", en av hans skildringar av bohemlivet i Paris på femtiotalet. En oerhört mysig roman. Den passade ypperligt där och då. Jag var underbetald och överbelånad men lyckades ändå leva ett relativt gott liv. Det kändes som om Slas Paris-tillvaro och min på Klubbacken inte var så olika. Jag önskade bara att jag också kunde sitta på uteserveringar, äta ost och korv och konversera med författare och konstnärer från hela världen. Sedan dess har jag köpt varje Stig Claesson-bok jag kommit över. Jag har fortfarande många kvar att köpa, och ännu fler att läsa.

Nyligen läste jag ut Nils Claessons fadersporträtt "Blåbärsmaskinen". Den komplicerar bilden av Slas, utan att - som många tycker - svartmåla honom. Kort därefter läste jag "Sov Du Så Diskar Jag". Ingen favorit, men ett bra komplement till "Blåbärsmaskinen". Och den belyser ännu en likhet jag finner mellan mig och Slas. Den kluvna kärleken till staden och landet.

Tillåt mig att återvända till berättelsen om mitt midsommarfirande:

I förmiddags promenerade Mikaela och jag till Högdalen Centrum för att köpa den midsommarmat som saknades inför kvällen. Vi gick till Högdalens Fiskaffär, och hann dit fem minuter innan de skulle slå igen. När vi klev ut slogs jag av en sorg över att vara där vi var. Att omges av stadens brus istället för landsbygden - inte den riktiga landsbygden, utan den man drömmer om med dammiga landsvägar, böljande sädesfält, havet och skogen, handelsbodar och små krogar. En svensk landsbygd som inte existerar längre, och som i de fall den faktiskt gör det inte alls är så idyllisk som man önskar. Som Jens Lekman sjunger:

"I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind"

Det finns tusen anledningar till att jag flyttade till Stockholm. Så här års blir min längtan tillbaka ändå rätt påtaglig. Jag tror Slas kände likadant.

Trevlig midsommar!