Jag brukar vara dålig på att leva i den musikaliska samtiden, något jag beklagar mig för varje gång jag ska försöka skriva något sånt här. Men i år har nästan varit ett undantag. Hela fjorton skivor från 2012 har jag samlat på mig. Det är ju mer än en (1) i månaden. Här finns ju faktiskt lite att välja på! Gott så. Då kör vi!
1. Neil Halstead - Palindrome Hunches
Nu har jag ju bara haft den här skivan någon vecka, så det kan tyckas vanskligt att lägga den på förstaplatsen på listan över årets bästa skivor, men jag är villig att ta den risken. "Palindrome Hunches" är ju så oerhört vacker. Framviskade folksånger med gitarr, cello och bas och undersköna melodier. Som att höra Nick Drake för första gången.
2. Lightships - Electric Cables
Jag känner på mig att "Electric Cables" kommer att följa med genom många år. Det är den sortens skiva. En tidlös skiva. En konsekvent skiva. En skiva med samma stämning och känsla rakt igenom, men som aldrig någonsin känns enformig eller jämntjock, bara mjuk, bomullslätt och harmoniskt melankolisk. Skivans omslag säger allt om hur musiken på den låter.
3. Anna Von Hausswolff - Ceremony
Egentligen årets starkaste skiva. Ramlar ner på tredjeplatsen mest bara för att den egentligen inte är så mycket
jag. De två skivorna här ovanför faller mig helt enkelt mer i smaken, även om jag vet att "Ceremony" är en objektivt överlägsen skiva.
4. First Aid Kit - The Lion's Roar
Den här skivan känns gammal. Av flera anledningar. Det är ju snart ett år sedan den släpptes, den låter som något som kunde ha släppts för fyrtio år sedan. I genren "unga svenskar försöker låta som gamla amerikaner" är First Aid Kit i en klass för sig. Vilka låtar!
5. Tenniscoats - Papa's Ear
Vårflodsporlande popfolkperfektion när japanska Tenniscoats kompas av stockholmska Tape. Tenniscoats har alltid varit bedårande. De har aldrig varit bättre.
Bubblare:
James Yorkston - I Was A Cat From A Book
Yorkston hade gärna fått strukit de hetsigare låtarna och hållit sig till ett tempo rakt igenom. Det var ju de stillsamma visorna som gjorde starkast intryck, som jag tar med mig in i framtiden.
Nära men ingen cigarr:
Bill Fays "Life Is People" hade ett par fantastiska låtar men lite för många drönare för att hålla hela vägen. Tvärvägens "Staring Directly Into The Sun" var soundtracket till årets finaste imaginära film. Winhill/Losehills "Swing Of Sorrow" ägde de vintrigare vårmånaderna. Den kunde dock kännas lite för lång ibland. Woods "Bend Beyond" är nog bandets jämnaste skiva hittills. Jättebra rakt igenom, men de där riktigt riktigt fantastiska ögonblicken uteblev. Jag kom aldrig riktigt in i Lambchops "Mr. M", men den hade en väldigt behaglig stämning. Musettes "Drape Me In Velvet" inledde makalöst men blev lite sömnig mot slutet. Beachwood Sparks "The Tarnished Gold" var briljant prunkande psykedelika, men Lightships gjorde liknande grejer några strån vassare. Culkin levererade utsökt 90-talssmakande indierock på "Several Sundays", men låtarna ville inte riktigt fastna i mitt huvud.
Överlag ett alldeles fantastiskt skivår!
