Sharon Van Etten - Are We There.

Förra våren ropade jag in tre vinyler billigt på Tradera. En av dem var Sharon Van Ettens "Because I Was In Love". Jag hade ingen koll på vem Sharon Van Etten var, köpte den mest för att den var billig och för att jag redan ropat in andra skivor av samma säljare. Lyssnade sedan några gånger, men fann skivan lite enahanda och tråkig. Andra skivor jag köpt vid samma tillfälle lockade mer. Lyssnade några gånger till. Skivan smög sig liksom på, pockade på uppmärksamhet. Det fanns ju något där, ett subtilt, likväl bråddjupt svart mörker i vinylens skåror. Skivan lät mer personlig än det mesta. Jag tänkte tidiga Cat Power, jag tänkte Elliott Smith och Julie Doiron. Och samtidigt var det här helt eget. Egentligen kände jag hennes musik hade ett närmare släktskap med någon obskyr bluesmusiker jag aldrig hört talas om, men vars musik ändå fanns i mitt medvetande på något sätt.

Sedan förra våren har en del hänt. "Because I Was In Love" har snurrat en hel del varv, både på skivtalriken och i hörlurarna. Och Sharon Van Ettens namn har dykt upp både här och var, flimrat förbi i Twitter- och Facebook-flödet, i bakgrunden i "The Walking Dead", på folks läppar. Självklart blev jag nyfiken på nya skivan, "Are We There". Och uppmärksamheten är välförtjänt. För nog har det hänt ett och annat sedan "Because I Was In Love". Starkare material, absolut, mer minnesvärda melodier, och en mer intrikat produktion, storslagen och bombastisk. Men det mest anmärkningsvärda är rösten. Det är inte så att hon gått från att viska till att skrika, men nog har hon höjt volumen ett par snäpp. Det låter inte lika introvert längre, snarare utlevande och passionerat, med ett imponerande vibrato som ibland, som i avslutande "Everytime The Sun Comes Up" övergår i något hest, nästan grungigt. Lite påminns jag om Martha Wainwrights genombrottsskiva (som jag har färsk i minnet eftersom jag av någon anledning lyssnade rätt intensivt på den i vintras).

I vissa stunder blir det lite för mycket känslor. Det blir lätt utmattande att lyssna på. Därför är det skönt att skivan avslutas med skratt och ett studiomisstag. Avväpnande och betryggande att höra att det finns helt vardagliga känslor där tillsammans med all högtidlig världssmärta.

James Yorkston live på Södra Teatern.

Eftersom jag vet att höga förväntningar ofta är en garanti för besvikelse försökte jag inte bygga upp några alls. Men det var svårt. Första advent. Snö. Middag på restaurang. Konsert med James Yorkston, den nu levande artist som jag, vid sidan om Richard Hawley, allra helst skulle vilja höra en julskiva med. Så många sammanfallande goda ingredienser att det bara var tvunget att bli bra.

Och bra blev det. Väldigt bra. Jag älskar att gå ut på söndagar. Lugnet. Stillheten. Flanörerna på de glesbefolkade gatorna. De stänga butikernas dunkla skyltfönster, det varma ljuset från restaurangerna och barerna. Sorlet i lokalerna, de lediga borden, de sömniga servitriserna. Vi gick till Bara Bistro Bar först, drack glögg och åt middag. Inget anmärkningsvärt, men gott och trevligt. Vägen upp till Mosebacke var hal och brant, stämningen på Södra Teatern lugn, betydligt lugnare än sist jag var där.

Så klev James Yorkston ut på scenen, inledde a'cappella med något jag tror var en gammal sea shantie, och följde upp med ett medley. Nya och gamla Yorkston-låtar med det där karaktäristiska Yorkston-soundet som till en början kan låta precis likadant hela tiden, men som man efter ett par lyssningar lär sig tycka om med tiden älska. Därefter följde ett långt mellansnack om hans nyligen bortgångne vän som egentligen skulle ha stått bredvid honom på scenen. Det var både gripande och roligt, Yorkston är en utmärkt berättare, och spelningen fortsatte, med liknande avbrott för anekdoter, ibland till synes poänglösa, men alltid medryckande, roliga eller direkt drabbande. Som när han berättade om sin dotter, fyra år och tillfrisknande från leukemi. "This is a sad song, it's hard for me to sing", sa han, och började sjunga "The Fire & The Flames" från senaste skivan, och nu, med facit i hand, är den naturligtvis så mycket mer än den Elliott Smithska bagatell jag först tagit den för. När jag vet vad den handlar om blir den direkt outhärdlig. Hjärtat brister.

"The needle is a sin
that I cannot forgive.
But all I want
is for you to be well
my love, my love.

The arrow to the hip
and the look on your eyes
that says:
'Why do you let them
hurt me so?'
My love, my love"

Därefter, helt kort: "It's cheaper than therapy", en kort snärtig replik, och publiken som just svalt sina mest högljudda hulkningar skrattade artigt, och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det nu kan bli på en så fullständigt perfekt konsert, en sån ovanligt fin kväll.

Ett gäng skivor.

The Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Wild Beasts - Smother
Ballboy - A Guide For The Daylight Hours
Bryan Ferry - These Foolish Things
The Grand Opening - This Is Nowhere To Be Found
The Grand Opening - In The Midst Of Your Drama
Emmylou Harris - Hard Bargain
Liz Phair - Exile In Guyville
Early Day Miners - All Harm Ends Here
Nick Lowe - Jesus Of Cool
Rufus Wainwright - All Days Are Nights: Songs For Lulu
Elliott Smith - New Moon


Ja, det här är de nya skivor jag har lyssnat på de senaste veckorna. Eller lyssnat och lyssnat, rätt mycket har passerat genom högtalarna/hörlurarna, vidare genom öronen och huvudet, utan att lämna något bestående intryck. Inte för att det är dålig musik (åtminstone inte i majoriteten av fallen) utan för att jag helt enkelt haft lite för fullt upp, koncentrerat mig för lite, i många fall inte ens lyssnat igenom hela skivan. Ska man se det från den mörka sidan så är det här en oroande i trend i mitt musiklyssnande, vilket trogna läsare läst både en och två gånger. Ska man se det från den ljusa sidan har jag en väldig massa fina skivor att lära känna bättre i framtiden.

Dagens skiva #35.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Sparklehorse - Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain

Ett av de, för mig, mer drabbande artistbortfallen de senaste åren är Mark Linkous, som tog sitt liv i mars för två år sedan. Jag håller Sparklehorse samlade produktion minst lika högt som Elliott Smiths, om man nu ska jämföra med någon som verkat i samma genre (och haft ett liknande livsöde). Bortsett från samarbeten med Fennesz, fina "In The Fishtank 15" och med Danger Mouse; "Dark Night Of The Soul", som jag ännu inte hört, är "Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain" Sparklehorse sista skiva. Och det är en värdig avskedskiva, värdig utan att vara anmärkningavärd. Som gammal vän av Sparklehorse känner man igen sig. Det är samma spröda, samtidigt överdådiga produktion, samma framviskade vaggvisor parat med fräsande punkattacker. Ingen större skillnad mot tidigare skivor, på gott och ont. Mest gott, förstås. Man tyckte ju om Mark Linkous som han var. Jag hade önskat mig minst fyra skivor till, exakt som denna.

Dagens skiva #11.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Elliott Smith - Roman Candle

Elliott Smiths första soloskiva blev också den sista av de han fick ur sig under sin livstid att hamna i min skivhylla ("From A Basement On The Hill" och "New Moon" återstår att köpa, men de släpptes ju postumt).

Och frågan är om jag inte, så här ett par lyssningar in, tycker de här sångerna är de starkaste han spelat in. Kanske handlar det om att jag lyssnat igenom hans övriga skivor slarvigt, eller så är det min fabless för lo-fi-knaster och den intimitet - eller illusion av intimitet - det för med sig. Jag vet inte. Men att lyssna på "Roman Candle" känns lite som att trycka örat mot väggen och höra en sorgsen granne som sjunger sidor ur sin dagbok. Med en röst som, trots lager av burkighet och knaster, uttrycker en bräcklig hoppfullhet, som om sångerna vore små besvärjelser han tror ska kunna ställa allt till rätta igen.