På kryss med bluesen.

Mannen i kavaj är jag, han som ser ut som Olle Ljungström är min bror. Bilden har min syster tagit.

I helgen var jag på kryssning. Det var bluestema på den. Min far samlade familjen och bjöd, som tack för att vi hjälpt till att ordna med huset inför försäljning. Nu är ju inte blues riktigt min genre - även om uppmärksamma läsare kanske noterat att jag spelar såväl Elmore James som Leadbelly och Howlin' Wolf då och då - men det var trevligt på många sätt, och en upplevelse på ännu fler sätt. Tyvärr blev jag rejält illamående under andra dagen, efter en ångestfylld natt i hytten på nedersta däck. Varje gång jag vände mig om vaknade jag och alla Estonia-historier jag läst nu i samband med 20-årsdagen spelades upp i huvudet. Var tvungen att förvissa mig om att golvet var torrt och väggarna åt rätt håll, innan jag kunde somna igen.

På morgonen var det hård sjögång, och båten krängde hit och dit. Morgonkaffet kom upp, och själv kröp jag ner i sängen och stannade där i stort sett hela resten av vistelsen. Kanske lika bra, eftersom småstadsgubbarna i skinnväst då vaknat och spred sin bakfyllesvettlukt i hela båten.

Dock, måste tilläggas, hann jag med att göra ett par skivfynd på båten också. Jodå, det såldes skivor, och inte bara blues. Lou Reed & John Cale - Songs For Drella, Bonnie Dobson - Bonnie Dobson, Mink DeVille - Le Chat Bleu och David Bowie - Lodger.

Lika som bär.

 

David Bowie

 
Daryl Dixon

Skivorna och jag.

De senaste två månaderna har jag minskat mitt skivköpande med säkert 95 % jämfört med tidigare månader. Jag har helt slutat köpa cd, och skurit ner rejält på internethetsköpandet även när det gäller vinyler. När jag kunnat fynda har jag fyndat, i övrigt har jag legat lågt. Den här månaden blir enda kommande skivköpet - om inget drastiskt skulle hända, typ att någon skänker mig en Triss-lott med miljonvinst, eller någon skivbutik konkar och slumpar bort hela sortimentet - Håkan Hellströms kommande. Det känns både sorgligt och helt okej, på samma gång. Det finns mängder av skivor jag vill ha, som alltid. Men jag har tänt av. Det där olustiga suget, febern, är borta. Jag kan vänta. Jag kan finna ett lugn i att lyssna på de skivor jag redan har och finna nya ingångar och bottnar i dem. Härligt!

Här nedan ett urval av den gångna månadens skivköp. Det har blivit mycket komplettering, i form av skivor jag redan har på cd, men nu skaffat mig på vinyl. Men också lite annat smått och gott.

A Heavy Feather - You're The Lotion On Darkness Hands As It Punches Light In The Face.

Oj, vilken titel. Den är ju inte jättesubtil om man säger så. Lite löjlig, skulle jag kunna vara fräck och säga. Tur att skivan är jättebra då, för det är den. Jag tycker överlag väldigt bra om David Sandström, och det här är nog det bästa han gjort sedan "Om Det Inte Händer Något Innan Imorgon Så Kommer Jag". För att det är ett kliv i en ny riktning. För att det är väldigt bra låtar och ett spännande sound. Till försiktigt sprakande elektronik sjunger han starkt men lite ödesmättat avmätt, lite som David Bowie i hans allra bästa stunder. Faktum är att även soundet ibland för mina tankar till just David Bowies "Low", och eftersom det är en av mina favoritskivor är det naturligtvis ett gott betyg. Då och då ramas allt in av plötsliga utbrott av techno. Och som vanligt när det gäller David Sandström finns massor att upptäcka även utanför själva musiken. Texterna och titlarna är fulla av referenser. Jag blir nyfiken och vill veta mer. Jag gillar sånt.

#267. John Cale live på Strand.

Okej, du var med och grundade ett av världens kanske viktigaste band, The Velvet Underground. Du har jobbat med legender som Nick Drake, Patti Smith och Jonathan Richman, för att bara nämna några. Du har en imponerande samling soloskivor bakom dig, där du kastat dig vilt mellan konst och pop på ett sätt som annars bara David Bowie och Brian Eno lyckats med. Nu står du två meter framför mig, på scenen på Strand, du håller i en gitarr och du ser nästan oförskämt vital och välbehållen ut. Och så börjar du spela.

Och jag undrar hur du tänkte egentligen, hur snacket gick Kanske bläddrade du förstrött i din bakkatalog och sa till dina bandkamrater:
"Nu hörrni, nu spelar vi på en liten svettig rockklubb, nästan som i mina glansdagar, då tycker vi ser till att rocka loss ordentligt!"
Och kanske nickade dina unga, hippa bandkamrater gillande. Absolut, lira lite rock är ju aldrig fel.
Och kanske slog du då ihop händerna och sa: "Just det, nu ska vi rocka loss som om det var 1985!"

Du skulle ha kunnat spela låtar som "The Endless Plain Of Fortune", "My Maria" och "Taking Your Life In Your Hands", odödliga, ödesmättade mästerverk från några av dina bästa skivor. Din röst är uppenbarligen välbevarad. Din inlevelse är det uppenbarligen inget fel på. Synten du står parkerad bakom under större delen av konserten kan säkert, med rätt programmering, imitera en flygel. Det skulle kunna bli så bra. Och istället blir det så här. Så här som det blev när The Zombies spelade på Debaser Medis för några år sedan. Skorrande syntar, "tunga" gitarrer, musikskoleslap-bas. Som ett destillat av 80-talets allra värsta musikaliska brott mot mänskligheten.

Varför, John?

#115. Pepp?

Idag släpps The Clienteles minialbum "Minotaur". Jag har inte hört det, och kan således inte säga så mycket om det. Men det är säkert en fin samling låtar, och Clienteles musik kommer säkert fungera lika fint som ljudspår till den här hösten som till den förra. Och omslaget, det ser lite Charles Burns ("Black Hole") ut, eller hur?

På lördag spelar Jeremy Jay på Debaser Medis. Jag kommer inte att vara där, men låt för allt i världen inte det stoppa er. Jeremy Jay är egentligen för bra för att missas. En perfekt och småqueer blandning av David Bowie, Joy Division och tidiga Go-Betweens.

#14. Två telefonsamtal.

Sjukaste dagen på länge.
På vägen hem från jobbet ringer en kvinna:
"Är du den Niklas som bott på ...... (gata i söderort)".
"Nej, där har jag aldrig bott."
"Aha, för din faktura från Bredbandsbolaget har kommit hit".
"Då måste det vara någon annan, jag har inte haft Bredbandsbolaget på många år."
"Okej, hej då".
En timme senare ringer telefonen igen. Hon skriker den här gången:
"DU LJUGER! DU ÄR DEN NIKLAS SOM BOTT PÅ (gatans namn)! Och om du inte hämtar dina grejer så kommer bostadsrättsföreningen fakturera dig 5000 kronor!"
Jag: "Eh, vänta nu, jag har ALDRIG bott på den gatan! Vem är du?"
"Mitt förråd är fyllt av dina saker! Fakturor, videofilmer, lampor, mattor! Ditt namn står på grejerna! Du har bott i Karlskoga och i Bagarmossen, jag vet att det är du! Och ditt telefonnummer står på en faktura från ComHem!"

Jag flippade ur rejält och skällde ut henne efter noter. Hur vågade hon ringa och anklaga mig för att ljuga, och för att ha bott på en adress där jag aldrig satt min fot? Samtidigt var jag helt kall inombords. Hur kunde hon veta allt det här om mig? Hur hade min post hamnat där?

Visade sig att en kartong med mina gamla grejer hade glömts kvar i ett annat förråd i en lägenhet i en helt annan del av stan, som jag hyrt i andra hand, och att den lådan sedan flyttat med till detta förråd. Fakturorna hade legat i botten på lådan. Så det ordnade upp sig. Väntar fortfarande på att den galna människan som anklagade mig ska ringa och be om ursäkt.

Har inte blivit så arg på många år. Jävla galning. Nu ska jag lugna nerverna med en kopp kaffe, David Bowie och lite disk.