Richard Katz = Paul Westerberg?

Det finns naturligtvis mycket man skulle kunna skriva om "Freedom", men just nu finns bara tid för mig att ta upp det faktum att jag alltid ser Paul Westerberg framför mig när jag läser om punkrockslarvern Richard Katz. Görs det en filmatisering är han som klippt och skuren för rollen, såvida han inte hinner bli för gammal.

Dagarnas skivor.

Tobin Sprout - Moonflower Plastic (Welcome To My Wig Wam)
Paul Westerberg - Eventually
Black Rebel Motorcycle Club - B.R.M.C
Blitzen Trapper - Destroyer Of The Void


Jag inledde veckan med smakprover från två indierocklegenders solokarriärer. Tobin Sprout är den mindre kända låtskrivarhalvan av Guided By Voices, men "Moonflower Plastic (Welcome To My Wig Wam)" är faktiskt bättre än det mesta jag hört från Robert Pollards (den andra GBV-halvan...) soloskivor - nu har jag i och för sig inte hört så många av dem, men ändå. "Moonflower Plastic..." är fylld till bredden med lysande bitterljuv pop. Paul Westerberg-skivan var inte fullt så rolig. Inte dålig, men långt ifrån topparna på "Suicaine Gratification". Jag tror jag, hur hemskt det än må låta, föredrar den ledsne och bittre Westerberg. Den glade låter så gubbrockig.

Black Rebel Motorcycle Club slog ju igenom mitt under den märkliga garagerockvågen, och har därför slarvigt klumpats ihop med en scen som de egentligen inte hade särskilt mycket att göra med. Deras musik har ju betydligt mer gemensamt med Spacemen 3 än med The Hives. Och de är därför ett mer intressant band än vad de får cred för.

Blitzen Trapper hade jag aldrig hört talas om till för någon vecka sedan. Den låg ute på Tradera för en tia och jag hade redan ropat in en hög skivor av samma säljare, så jag chansade. Vad det handlar om är habil men ganska sömnig americana. Den där typen man läser om i Uncut och Mojo, men aldrig blir riktigt intresserad av. De har onekligen lyssnat en hel del på både Wilco och Jayhawks, men når aldrig upp till sina förebilders höjder. En skiva man både kan ha och mista.

Dagens skiva #29.

Varje dag, så länge högen med olyssnade skivor finns kvar, lägger jag in en ny cd i iTunes och lyssnar igenom den.

Idag: Jay Bennett - The Beloved Enemy

Jag borde kanske inte gilla det här. Jay Bennett har en röst gör att orden låter som låter som något en gravt bakfull Bruce Springsteen skulle kunna hosta upp, och hans låtar är lite all over the place. Men det är något väldigt rörande över Jay Bennetts trasiga countryrock. Den påminner mig stundtals om Paul Westerbergs sorgligaste stunder. Loserromantik, på rätt sida av patetikens gräns. Jag är, mot bättre vetande, svag för sånt. På väg till jobbet en blygrå, snöig dag i slutet av mars är det här faktiskt en ganska drabbande skiva.