Samma vår som jag flyttade till Stockholm köpte jag Felts "Me And A Monkey On The Moon". Den är fortfarande en av de skivor jag lyssnat allra mest på de senaste åren. En av mina absoluta favoriter (även om jag nog håller "Poem Of The River" som gruppens största stund). Det har blivit mycket Felt sedan dess. Och på många sätt har de blivit själva definitionen av hur jag vill att ett popband ska vara. Mystiska, lite svårgreppbara, samtidigt extremt kompromisslösa. Ena skivan pop, nästa instrumentala pianostycken. Igår kväll gjorde jag mig själv en tjänst och ropade in Felts två första skivor för en billig penning. Nu är samlingen komplett (om man bortser från singlar, samlingar och liknande, men jag bryr mig sällan om sånt). Känns inte fel alls. Återstår nu bara att börja jaga efter de Denim och Go Kart Mozart-skivor jag saknar.
2 kommentarer:
Är det inte just singlarna, EP-skivorna och samlingarna som är bäst med Felt? Det är till stora delar det jag äger med dem, så det kan ju vara därför jag är av den åsikten. I vilket fall ett härligt band.
Passar också på att sälla mig till skaran som varken har sett eller läst Stieg Larsson-böckerna. Re-spect!
Har jag fattat saken rätt så finns ju inte "Ballad Of The Band" på någon utav deras fulllängdare, och den är ju en av deras allra bästa låtar, så du kan ha en poäng där.
Skicka en kommentar