Ikväll lyssnar jag på "Cherry Kicks". Det var många år sedan jag sist lyssnade på den. När den kom spelade jag den dagligen. Gång på gång på gång. Det var tio år sedan. Och det är rätt ofattbart. Lika upprymd som jag blev av att lyssna på den då, lika melankolisk blir jag av den idag. För det är ju ljudet av flyende ungdom de har fångat. En samling odödliga popmelodier med texter om allt och ingenting. Den sortens texter som inte säger en något idag. Som är lika hopplöst felplacerade i ens tillvaro som Donovan är på tunnelbanan mellan Högdalen och Globen. Och är det bara jag som fattat att "Punkrocker" är en rakt igenom ironisk låt? Har aldrig varit någon punkrockare, har aldrig velat vara. Men jag har heller aldrig varit längre ifrån att vara en än jag är nu.
2 kommentarer:
De har en läskig förmåga att få en att minnas svunna tiders okonstlade glädje.
Jag kan fortfarande komma ihåg den gemensamma lycka som jag och ett par av mina äldsta kompisar förenades i när From the Bughouse plötsligt strömmade ut ur bilhögtalarna en sommar för några år sedan. Allt kiv om att få basa över musiken var som bortblåst och mitt i all skönsång och allt lufttrummande var vi, ovetandes om det, helt plötsligt 17 år igen.
Det får inte ske för ofta, men några doser då och då gör en fan bara gott.
Ja, man måste unna sig de där stunderna ibland. Även om euforin kan få en melankolisk klang när man påminns om hur länge sen det var man verkligen var 17 år.
Lyssnar på Alf - Augustibrev nu. Liknande känslor. Och märkligt hur bra svensk indie funkar om våren.
Skicka en kommentar