Musiken 2014.

Det här är de trehundra skivor jag lyssnat mest på under 2014. Flest enskilda spår lyssnade alltså, vilket innebär att samlingsskivor, som ju ofta har väldigt många låtar, blir överrepresenterade. Och lyssningar på vinyl registreras förstås inte. Observera att det heller inte bör ses som en lista över de skivor jag tyckte bäst om 2014, en del skivor har många lyssningar eftersom jag velat bekanta mig med dem, men när jag väl lärt känna skivan i fråga har den visat sig vara en besvikelse (hej Becks "Morning Phase"!)

Någon form av årssammanfattning, del 2.

Maj

Kort efter hjärtinfarkten for jag till Karlskoga, umgicks med min pappa lite och hjälpte till med att städa ur hans hus inför stundande flytt till lägenhet. Sov gott, skrattade mycket, åkte hem, och hemma snöade det. Läste Jonathan Franzens "Frihet", Javier Marias, Mare Kandre. Lyssnade på Ryley Walker. Tog ut pappadagar och umgicks med Frank. Ivar Los park. Postmuseet. På dagis räddade vi ett gäng nykläckta knipor som låsts in i ett uthus. En mysig upplevelse. Växterna flyttade ut på balkongen. En duva bajsade på mitt huvud.

Juni

Blåmesungar dominerade fågelbordet utanför vardagsrumsfönstret. Två veckors semester som regnade bort, grannens dunkande bas som förstörde midsommarafton. Carl Johan De Geer-utställning med Per på Färgfabriken, Djurgården med Åsa, och fastnade i en Tv4-enkät på vägen tillbaka genom stan. Läste Slas och lyssnade på Jonathan Richman, som vanligt om sommaren, men också Sharon Van Etten. Fick ny tillfällig tjänst på jobbet, vilket var välkommet.

Juli - Augusti

Köpte mig ett fint paraply, men fick ingen användning för det. Varmaste månaden på år och dar, och halva mellansverige tycktes stå i lågor. Röklukt på balkongen, från såväl grannars cigaretter som från skogs- och soptippsbrand. Mellan husen flög tornseglarna som attackplan, och vi tittade på "Utopia" i ett kvalmigt vardagsrum.

Men också ledighet och två veckor semester, igen. Vi tog bilen till Ytterjärna, där vi tittade på mycket speciell arkitektur, njöt av grönskan och bunkrade upp med ekologiska havregryn. Tog också båten ut i skärgården med destination Ingmarsö, där vi tittade på en stuga som jag ville ha men inte fick lån till. Så här i efterhand känns det inte längre som en förlust. Tittade också på sommarhus utanför Örebro, och hängde överlag mycket på Hemnet denna sommar. Svor min tunga svart över min cykel, som behövde servas mellan varje tillfälle jag suttit på den. Hade en bra familjedag på Skansen. Plockade blåbär. Skämdes bort med god mat, drinkar och swimmingpool i Sund. Besteg Högdalstoppen ett par gånger i veckan och lyssnade på King Creosote och Morrissey.

I lägenheten hade vi besök av både mesar, sparvar och spettar.

Musiken vecka 52.

Så här såg årets sista veckas lyssning ut.

They're not like us.

Jag läste första numret av nya serien "They're Not Like Us" härom dagen. Gillade vad jag såg. En mer cynisk och väldressad version av X-Men, typ. Unga, snygga människor med speciella förmågor som isolerar sig i ett stort hus och följer sina egna lagar. Lite tidigt att säga särskilt mycket mer om seriens handling, eftersom första numret mest bara en kort presentation, men det verkar lovande. Gillar scenen nedan, till exempel.

En säck böcker.

Efter lunch idag släpade jag med mig Frank ut i snön för att möta upp hans farfar, som skulle komma till Hökarängen med tunnelbanan vid tvåtiden. Han skulle ringa när han satt sig på tåget vid Slussen, men fastän han ännu inte ringt gav vi oss ut. Ville gärna fånga lite solsken medan det varade, och vi behövde båda frisk luft. När vi kommit till tunnelbanestationen och det ännu inte kommit något samtal, knallade vi ner till Hökarängen centrum. För att få tiden att gå bara. Plötsligt ropade en man åt mig.

"Vill du ha böcker?" frågade han, och kom gående mot mig. Han bar en stor IKEA-kasse i handen, den var märkbart tung, för hela mannen lutade i kassens riktning. När han kom närmare märkte jag att han luktade svagt av sprit, men jag försökte att inte vara fördomsfull.
"De är typ hundra år gamla", sa han, och jag såg att det stämde. Ryggarna såg ut som sådant man skulle kunna hitta i en förmögen människas bokhylla, i ett sånt där hem där man inte nödvändigtvis läser särskilt mycket, men gärna vill ge ett intellektuellt intryck. Bruna ryggar. Läder.
"Jag samlar, men har dubbletter av de här", sade mannen. "Jag har inte plats för dem längre, men vill inte slänga dem, vill du ha dem?"
"Ja, visst", sa jag. Tänkte att vad som helst kunde ju dölja sig däri. Tidiga Hjalmar Söderberg-utgåvor. Strindberg. Gammal rekvisita från Bröderna Morgans lägenhet på Hornsgatan. Bara fantasin satte gränser.

Så jag tog emot påsen och släpade den med mycket möda och stort besvär hela vägen tillbaka till lägenheten. Det var fruktansvärt tungt. Hela tiden uppmuntrade Frank mig genom att högljutt begära att jag skulle bära på honom istället.
"Ser det ut som att jag kan göra det just nu?" fräste jag. Var tionde meter var jag tvungen att ställa ner påsen och ta en paus.
"Alltid ska du stanna", sa Frank peppande. "Jag är orolig att det ska hinna bli mörkt innan vi kommer hem."
Men hem kom vi, Frank trött i benen, jag trött i hela kroppen och med illröda handflator. Böckerna var förstås total smörja. Uppslagsverk med fakta om gamla kungaporträtt, i flera volymer. Jag lämnade säcken i grovsoprummet, men sparade en gammal kokbok. Mest för att behålla som minne, om ärren i mina handflator inte skulle vara tillräckligt.

Någon form av årssammanfattning, del 1.

2014 har på många sätt varit ett väldigt bra år, och på vissa sätt ett väldigt dåligt år. Så är det väl allt som oftast, men i kontrast mot förra året, som mest var en stor katastrof, känns det som en stor lättnad att kunna sätta en ändå så här pass positiv stämpel på 2014 innan det läggs till handlingarna. Istället för en trött årsbästalista tänkte jag försöka sammanfatta mitt år i en lite längre text.

Januari

Redan i förra årets mellandagar inleddes det som nog måste klassas som årets viktigaste förändring: flytten till ny lägenhet. Hej då gamla grannar som förstörde ett och ett halvt år av våra liv, hej nya grannar som visserligen spelar tv-spel på nätterna, röker på balkongen, och ibland spelar Gyllene Tider på väldigt hög volym, men som på det stora hela varit helt okej att ha omkring sig. Att ha ett boende där man, åtminstone för det mesta, kan känna frid och harmoni, istället för att drivas till vansinne av ett evigt oväsen, spottande och svärande, drogaffärer, nattligt ommöblerande, etc, från våningen ovanför, är en stor anledning till att det här året i backspegeln känns så pass bra som det faktiskt gör.

Januari bestod till väldigt stor del bara av utforskning av det nya närområdet, jobb och uppackning av kartonger. Och den sedvanliga längtan efter ljusare tider.

Annat jag minns av januari: min hårddisk, som jag under de senaste åren fyllt upp med digitala versioner av i stort sett samtliga mina cd- och vinylskivor, föll i golvet och gick sönder. I samband med detta började också min gamla MacBook säcka ihop. Jag köpte därmed också en ny.

Vad jag läste? Morrisseys självbiografi. Vad jag lyssnade på? Bibio, vill jag minnas.

Februari

Jag lyssnade på Boots Browns luftiga frijazz och Sun Kil Moons fina men på många sätt överskattade "Benji". Kollade på True Detective. Promenerade i skogen med Naturskyddsföreningen, vilket gav mersmak, men ändå blev det inte mer än ett tillfälle det här året. Vi fick upp vägghyllorna i lägenheten, och därmed också böckerna. Fikade en del på Lokalrätten, ett kulturcafé ett stenkast från vårt nya hem. På gatan utanför vår gamla lägenhet blev någon knivhuggen. Februari var också idel tidiga, gnälliga småbarnsmornar, och ute var det slask. Ingen anmärkningsvärd månad på något sätt. Februari är sällan det.

Mars

En något mer händelserik månad. For till Karlskoga, hängde där några dagar. I Stockholm drack jag drinkar på Tweed och såg "Svarta Djuret Sorg" på Dramaten och köpte mig ett par svarta Crockett & Jones-brogues. Det låter ju som rena stekarmånaden, men egentligen hade jag ont om pengar. Drinkarna var i själva verket en (1) drink, teatern blev jag bjuden på och skorna var begagnade. När jag unnade Frank och mig svindyra lunchmackor på Rosendals trädgårdscafé blev de uppätna av gråsparvar. Jag läste "Canada" av Richard Ford och lyssnade på Könsförrädare.

April

...var på många sätt bra. Solig om inte annat. På Record Store Day köpte jag skivor med Woods och Det Stora Monstret, som utgjorde månadens soundtrack tillsammans med en gammal Seabear-skiva jag köpt på Stadsmissionen. I fönstret grodde små plantor i väntan på att möta den riktiga vårvärmen på balkongen, och jag köpte mig en ny kamera på Tradera. Tillvaron såg ljus ut. Så mitt i en dagishämtning fick jag besked om att min pappa fått en hjärtinfarkt. Nu gick det lyckligtvis bra, han var snart på benen igen och utom omedelbar fara. Men ändå. Världen skälvde.

Något för stämningen.

Lustigt, jag har aldrig tidigare reflekterat över Tomtens existentiella bryderier i Viktor Rydbergs klassiska dikt. Ger den onekligen ännu en dimension. Filmen här ovan tycker jag helt perfekt förmedlar den där högtidliga och lite kusliga stämningen som alltid fanns i bakgrunden av julfirandet när jag var liten.

Musiken vecka 51.

Strumpor.

De här strumporna fick jag på min 33-årsdag nu för några dagar sedan. Hemstickade, jättefina, och jättesköna. Ibland är det gott att fylla år.

Musiken vecka 50.

Senast läst.

Nu var det ett tag sedan jag senast berättade vad jag läser, och jag förstår att ni alla är sprickfärdiga av nyfikenhet. En del riktigt bra läsning, och en del helt okej sådan har passerat.

Jag hade inte läst "Vikbodagbok" eller ens hört talas om Ola Klippvik (vilket säkert beror på att jag oftast inte läser liberala tidningars kultursidor  - inget ont om dessa kultursidor specifikt men jag läser sällan eller aldrig liberala tidningar överhuvudtaget) men jag chansade ändå och lånade hem "Vikbodagbok II" från biblioteket, dels eftersom jag tycker om dagboksformatet, dels för att jag gärna ville läsa om livet i en del av landet som inte är Stockholm. Döm min förvåning när det visar sig att Klippvik är lärare på min gamla folkhögskola Bona, vilket innebär att gamla personligheter från mitt förgångna plötsligt dyker upp här och var i texten. Trevligt, och inte oäven läsning i övrigt heller. Kanske söker jag upp övriga delarna i Vikboserien också. Vad det lider.

Magnus Dahlströms "Fyr + Papperskorg" är en kortroman och novellsamling i en och samma volym. Det första jag läser av Dahlström, men absolut inte det sista. Stämningen i såväl "Fyr" som i novellerna är bland det otäckaste jag läst. Novellen om den unge studenten som så sakteliga förlorar förståndet under författandet av en avhandling är otroligt skickligt skriven. Trots att vi sett den här sortens historier så många gånger tidigare (hej "The Shining"!) så känns det aldrig gjort, och aldrig annat än gastkramande trovärdigt. Men inget för folk med svaga nerver.

Klas Östergrens "Under I September" var den sista olästa delen i Östergrens trilogi om vindpinade alkoholiserade män på Österlen och de stackars kvinnor som ska bli deras frälsning. Precis som de övriga böckerna i serien, "Ankare" och "Handelsmän Och Partisaner" så har den väl sina höjdpunkter, men precis som de övriga böckerna i serien känns den lite väl ofta som en ganska skicklig övningsuppgift i tiopoängskursen "Att skriva som Malcolm Lowry".

När jag första gången läste Gustaf Rune Eriks blev jag helt tagen. Inte fullt lika begeistrad över "Lindansarens Väg" tyvärr. Inget fel på den, men inte samma överraskning, och lite för många noveller som passerar relativt obemärkt förbi. Men många fina och stämningsfulla miljöbeskrivningar. Dom var han bra på.

Två biografier har jag tagit mig igenom också, Quincey Troupes och Miles Davis Miles Davis-biografi "Miles" (ja, meningen är medvetet lång och fånig, om ni undrar), samt Klas Gustafsons "Farbrorn Som Inte Vill Va' Stor" om Gösta Ekman. Båda klart läsvärda. åtminstone om man råkar vara intresserad av dessa herrar och deras liv. Och det är man ju.

Och just nu är jag mitt inne i de avslutande sidorna av John Steinbecks "Missnöjets Vinter" som jag, måste jag erkänna, mest läser för att få lägga till handlingarna. Den är inte dålig, men berättelsen om det strävsamma kassabiträdet Ethan Hawley engagerar inte riktigt, inte som Tom Joad och hans än mer strävsamma familj i "Vredens Druvor". Men det kan man ju inte gärna begära heller. Hade ändå hoppats på mer.

Nu är ju den stora frågan vad jag ska läsa härnäst?

Gentlemen.

 Efter år av väntan har jag nu äntligen sett filmatiseringen av "Gentlemen".

Halva mitt liv har gått sedan jag läste boken för första, och hittills enda, gången. Den omläsning jag skrivit om tidigare blev aldrig av. När jag nu ser filmen förstår jag hur mycket boken faktiskt format och påverkat mig. När jag läste den hade jag en ganska begränsad bild av hur livet kunde se ut. Hade inga direkta drömmar, inga direkta ambitioner. Läste mest böcker om unga bondpojkar som umgicks med trollkarlar och som upptäckte att världens öde vilade på deras axlar. Försökte rent av skriva egna böcker om unga bondpojkar som umgicks med trollkarlar och som upptäckte att världens öde vilade på deras axlar.

Vi fick "Gentlemen" som läsuppgift i skolan, och den fick min värld att öppna sig som en blomma.

Det var som om jag skalade av mig ett par lager eskapism, och lät fantasyvärldens drakar och alver falla till golvet, och lät mystiska män med mörka hemligheter, sorgsna ögon och alkoholproblem virvla upp och ta deras plats.
En annan sorts eskapism.
En farligare eskapism.
Farlig, för att man trodde det var möjligt. Trodde att en vuxenvärld som Klas Östergrens och bröderna Morgans var realistisk. Nu vet jag ju att tanken på en tam drake inte är mycket mer orimlig än tanken på att leva ett kreativt liv i en stor våning på Hornsgatan, och livet har väl blivit lite mindre färgglatt med den insikten. Men "Gentlemen" har också lett vidare, till annat. Till Bear Quartet, till jazzen, till tweedkavajer, till ett nästan ohälsosamt förhållande till litteratur. Och när jag föreställer mig en plats att någon gång slutligen kalla hem, så föreställer jag mig något som ser ut som bröderna Morgans lägenhet, så som den beskrivs i romanen "Gentlemen".
Och så som den ser ut i filmen "Gentlemen". För rent scenografiskt är filmen en tämligen exakt adaptation av romanen. Som om man sugit mina bestående minnen från pojkrumsläsningen direkt ur mitt huvud och gjort bilder av dem. Och det faktum att filmens Klas Östergren (David Fukumachi Regnfors) är lite valpigare än jag tänkte mig honom vid läsningen känns, så snart jag vant mig vid det, helt perfekt. Han är lika storögd inför den värld som Henry Morgan målar upp, som jag som läsare var när jag mötte den första gången.

Att "Gentlemen" sen är en film med vissa problem, framförallt med tempot, är en annan sak. Så här ett dygn efter titten kan jag inte sluta tänka på den. Peppen inför tv-serien, där man bakat ihop "Gentlemen" med uppföljaren "Gangsters", ska vi inte ens tala om. 2016 är på tok för långt borta.

Musiken vecka 49.

Gravenhursts Nick Talbot död.

Sorgliga nyheter. Gravenhursts sångare och låtskrivare Nick Talbot är död, 37 år ung. Orsaken är inte känd ännu, och jag vill inte spekulera kring det. Bara konstaterar att det är på tok för tidigt. Ikväll lyssnar jag på dystra "Flashlight Seasons", som sedan några år tillbaka har en permanent plats på min november-december-playlist. Vila i frid.

300 skivor, sedan sist.

De tre senaste månadernas trehundra mest spelade skivor. Hur många har du hört?

Musiken vecka 48.

Snart har helgen vecka 48 tagit slut, och jodå, jag har lyssnat på Bob Hund-låten med samma namn hela två gånger, men det finns annat som jag lyssnat mer på. Nykomlingar är Aina Myrstener Cello och Kings Of Convenience.

Dagens fynd på Martinskolans julbasar.

Ser fram emot att läsa dessa. Kenzaburo Oe har jag läst en roman av tidigare, "Mardrömmen". David Foster Wallaces "The Pale King" står som pocket i hyllan och pockar på uppmärksamhet.

Roy Anderssonsk morgon.

Hej, det är jag!

Det är ganska tyst här just nu. Jag har redan varit inne på varför. Inspirationen att skriva, att överhuvudtaget göra något kreativt, lyser med sin frånvaro. Den mesta tiden och tankeverksamheten går åt till jobb just nu, faktiskt. Helt ofrivilligt. Jag vill stänga av, men det är svårt. För mycket ovisshet, för mycket frustration. Jag längtar efter julledigt, efter att få vila ut. Och jag tänker mycket, fortfarande, på hur ett annat liv skulle kunna se ut. Ett liv utan stora omkostnader, utan krav på stora inkomster. En dag kanske.

En glädjande nyhet är att jag ramlade över Alice Coltranes "Journey In Satchidananda" på Myrorna i förra veckan. Har varit nyfiken på henne ett tag, men inte kommit mig för att vare sig köpa eller provlyssna. Nu stod den där i skivhyllan, i det osexiga formatet cd förvisso, men för blott någon tjuga, och då kunde jag inte låta bli. Helt overkligt bra skiva.

Musiken vecka 47.

November #2.

Så här ser det ut när jag går till jobbet på morgonen. Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

November.

Det är bara tisdag, och veckan har redan hunnit bjuda på både det blodiga borttagandet av en leverfläck, och inledningen på månadens andra VAB-session. Peppen är enorm! Det verkar inte finnas någon ände på de oväntade twisterna och spännande upplösningarna just nu. Som en färggrann julkalender där något nytt fascinerande väntar bakom varje lucka. Imorgon vankas till exempel övertidsjobb. Inspiration har jag inte till särskilt mycket mer än att hålla näsan ovanför vattenytan, och allra minst till att blogga.

Det är november i mitt liv.

Passande nog läser jag just nu Magnus Dahlström obehagligt suggestiva "Fyr". Den utspelar sig på en vindpinad ö på ett höststormigt hav, där en butter ingenjör leder ett motgångsdrabbat bygge. Jaktstugor ska slås upp, harar ska planteras ut som småvilt. Ön ska vara obebodd, men snart börjar det visa sig att det finns folk där, mystiska människor som inte tillhör den firma som håller i bygget, och som tycks fientligt inställda. Det var länge sedan jag läste något som hade en sådan sugande effekt på mig. Jag dras in i den obehagliga stämningen i boken, och novembermörkret gör onekligen sitt till.

Musiken vecka 46.

Har varit hemma och inomhus hela helgen, så många skivor har hunnit passerat genom högtalarna. De med Seabear och Ákos Rózmann är nya sedan i fredags.

To be young, gifted and depressed.

Jag läser Klas Gustafsons mysiga Gösta Ekman-biografi "Farbrorn Som Inte Vill Va' Stor" och slås av fyra saker:

Jag vill ha en tidsmaskin.

Gösta Ekman var en riktigt duktig tecknare. Skulle verkligen inte ha något emot en inramad replika av bilden ovan på väggen.

Han är bra på att berätta om tragiska händelser på ett lustigt sätt:

"Vad gör en omtänksam familj med en livstrött ung människa som just lämnat sjukhuset efter ett självmordsförsök? 'Det absurda är att min släkt, med farmor i spetsen, kom på att jag skulle skickas till Vålådalen', säger Gösta, ännu förvånad."

Jag måste se några klassiska Gösta Ekman-filmer.

Idag...

... har jag sonderat terrängen bland second hand-butikerna på Östermalm. De goda nyheterna: här finns fantastiskt fina kläder! De dåliga nyheterna: de är inte märkbart mycket billigare än vad de är i en "vanlig" klädbutik.

Ändå något av en upplevelse. Höll till exempel i en helt perfekt Harris Tweed-kavaj som jag ska ta mig en funderare på. Har köpt många tweed-kavajer senaste året, men en Harris Tweed saknar jag fortfarande.

Musiken vecka 45.

Tavlan.

Köpte den här idag. Visste att jag måste ha den så fort jag såg den. Sextio kronor på Stadsmissionen. En matta slank ner också, och en bok som jag redan har i annan utgåva, men nu ska ge bort i present. Nöjd plaskade jag hem genom snömoset.

A promenade in brown.

 

Musiken vecka 44.

Intensiv musikvecka igen. Många skivor har förflyttats från källaren till iTunes-biblioteket (är framförallt glad att återse mina Bonnie 'Prince' Billy-skivor), två skivor (med Oddjob och Joanna Newsom) har inhandlats till rimlig peng, och en del annat har utforskats genom andra kanaler. Nästan lite utbränd på musik nu.

Någon sorts bilddagbok.

Torsdag. Slutade tidigare och mötte upp min pappa och min son vid Slussen. Vi klättrade upp till Ivar Los park och tittade på utsikten. Jag provade panoramafunktionen i min halvnya jobbtelefon. Den funkade okej. Vi åt hallongrottor och drack kaffe på ett café i närheten.

När vi gick hade det börjat skymma.

Frank utforskade ihåligt träd.

Feedag. Det såldes pumpor vid Hötorget.

Frank är som sagt väldigt intresserad av svampar just nu. Det har gått så långt att jag rent av råkat kalla honom för Svamp vid något tillfälle, till hans stora förtjusning. På fredagskvällen hade vi barnledigt, och Mikaela passade på att sätta upp några torkade trädsvampar på hans vägg.

Har läst ut två böcker nu i dagarna. Båda var bra på sina sätt, men i slutet av bägge böckerna önskade jag att den snart skulle vara slut så jag fick börja läsa något annat.

Annat som hänt i veckan:

Jag har sökt ett nytt jobb!

Jag har köpt en ny rock!

Jag har ätit middag på Glenn Miller Café med min far och min bror, och lyssnat på ett jazzband!

Men veckan har ändå dominerats av den värsta förkylningen sedan 2010. Hostar lungorna ur mig och ingen ljusning i sikte. Be för mig.

Sun On Drugs.

Alltså. Det här. http://sunkilmoon.com/agblues/

Kan någon se till att Mark Kozelek börjar ta sina mediciner igen? Så här beter sig inte en frisk människa.

För övrigt roligt att samme Tommy som jag köpt skivor av och snackat musik med otaliga gånger, ligger bakom intervjun som genererat de senaste skottsalvorna i kriget mellan Sun Kil Moon och War On Drugs. Jag kände honom innan han blev känd!

Svamp.

 

Vad är nu detta, undrar vän av ordning. En svulst på huden? Nej, det är faktiskt en gelétaggsvamp som ligger på vårt köksbord. Den mest bisarra svampen jag sett i hela mitt liv. Frank hittade den i skogen förra veckan. Den har ingen lukt och liknar mest en blandning mellan en manet och ett tuggummi. Enligt en svampsida på nätet brukade man tydligen, förr i tiden, äta gelétaggsvamparna med lite socker, och det skulle då smaka som ett geléhallon. Det vet jag inte om jag tror på, och jag vågar mig inte på att testa heller. Skogen är nog så full av andra, mer aptitliga svampar. Fortfarande.

Foto: Mikaela Haglund

The Twilight Sad - Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave.

Twilight Sads första skiva var en uppenbarelse. Jag läste om den på internet i något sammanhang, blev nyfiken, och av en ren slump hittade jag ett promoex av skivan dagen efter på Record Hunter, köpte, och blev helt såld. Ångestrock på bred skottska, en naturlig länk mellan Arab Strap, som jag älskade då, och Glasvegas, som kom sen. "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" följde mig genom en sommar, och har spelats en hel del även sedan dess. Sen förlorade jag Twilight Sad, sådär som det blir ibland. Hörde oroväckande viskningar om metal i samband med förra skivan och rös till, men kände ingen större sorg. När ska man lyssna på alla band egentligen?

Nu är de aktuella med en ny skiva, och jag blev faktiskt nyfiken. Den fick högsta betyg hos Drowned In Sound, och även källor närmare mig har uttryckt sig positivt.

Jag har nu hunnit ge "Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave" ett par lyssningar, och emot i mig gillar det han hör. Det går inte att ta miste på vilket band det är man har att göra med, även om det låter lite mindre skramligt än jag minns dem från mitt första möte med dem. Skramlet är utbytt mot syntar, vilket gör att det då och då låter som Kent anno några år sedan, men inte så det stör. Mest av allt är det perfekt musik för säsongen. Nattsvart som utsikten från kontorsfönstret. Eller som en karg kolbit, slipad av regn och blåst och som lik förbannat förblir en karg kolbit.

Musiken vecka 43.

Stickat.

I vintras köpte jag så mycket stickat att ullen höll på att tränga ut ur garderoberna. Hur många av alla de plaggen jag faktiskt använder vågar jag knappt tänka på. Förmodligen knappt en tredjedel. Ändå går jag och tänker på stickat igen. Kanske för att det varit svinkallt ute de senaste två dagarna. Vintern kommer.

Private Jack White V.C (ingen relation till White Stripes-sångaren...)

Howlin' By Morrison. Fin! Men Mikaela kan förmodligen sticka mig en precis lika fin.

De här beställde jag faktiskt precis.

Domedagsångesten.

Den hänger över mig hela tiden, tycks det. En vag känsla av att allt kommer gå åt helvete. På ett eller annat sätt. Häromkvällen låg jag på soffan och läste för Frank, en bok om naturen, en text som handlade om igelkotten som kryper in i en lövhög för att hålla värmen under vintern. Av någon anledning seglade mina tankar iväg, och jag kom på mig själv med att tänka: "Om en komet slår ner på jorden och vi får en ny istid, då räcker det inte med en lövhög för att hålla värmen". Jag vet inte var tanken kom ifrån, men bara någon minut senare tittade Mikaela ut genom fönstret och ropade "Titta!", och redan innan jag tittade förstod jag direkt vad det var.

Självklart.

En meteorit. Såklart. På väg in i atmosfären. Vi såg den en kort stund, sedan var den borta. Uppbrunnen, förmodligen.

I gamla tider kallades de stjärnfall, och man fick önska sig något när man sett dem. Jag önskade att jag och min familj aldrig behöver uppleva undergången.

Mackaper.

Orgelorgie ikväll, i sjukt ocharmiga Göta Källare. Trevligt ändå.

En låt #39.

Bonnie Dobson - Rainy Windows

"Chicago seen through rainy windows
You know why I had to leave"

Texten till "Rainy Windows" är så enkel, och rymmer ändå så mycket, som en perfekt novell om förlorad kärlek och förlorad ungdom,  och om den där sortens minnen som är som sår det inte går att låta bli att klia på. Fin låt också, även om Bonnie Dobsons sångröst tyvärr låter ungefär som alla andras. 

...

Ubåtsjakt i Östersjön som om det kalla kriget var ett faktum igen, nya ebolavarningar varje dag, och på jobbet säger gamla kollegor upp sig en masse. Inte utan att det börjar kännas lockande att packa ner "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" i Bug Out Bagen, och sedan vandra rakt ut i vildmarken, någonstans där ingen kan hitta en.

På kryss med bluesen.

Mannen i kavaj är jag, han som ser ut som Olle Ljungström är min bror. Bilden har min syster tagit.

I helgen var jag på kryssning. Det var bluestema på den. Min far samlade familjen och bjöd, som tack för att vi hjälpt till att ordna med huset inför försäljning. Nu är ju inte blues riktigt min genre - även om uppmärksamma läsare kanske noterat att jag spelar såväl Elmore James som Leadbelly och Howlin' Wolf då och då - men det var trevligt på många sätt, och en upplevelse på ännu fler sätt. Tyvärr blev jag rejält illamående under andra dagen, efter en ångestfylld natt i hytten på nedersta däck. Varje gång jag vände mig om vaknade jag och alla Estonia-historier jag läst nu i samband med 20-årsdagen spelades upp i huvudet. Var tvungen att förvissa mig om att golvet var torrt och väggarna åt rätt håll, innan jag kunde somna igen.

På morgonen var det hård sjögång, och båten krängde hit och dit. Morgonkaffet kom upp, och själv kröp jag ner i sängen och stannade där i stort sett hela resten av vistelsen. Kanske lika bra, eftersom småstadsgubbarna i skinnväst då vaknat och spred sin bakfyllesvettlukt i hela båten.

Dock, måste tilläggas, hann jag med att göra ett par skivfynd på båten också. Jodå, det såldes skivor, och inte bara blues. Lou Reed & John Cale - Songs For Drella, Bonnie Dobson - Bonnie Dobson, Mink DeVille - Le Chat Bleu och David Bowie - Lodger.

Musiken vecka 42.

Det ska vara en Russell i höst.

Arthur Russell må vara död, men han gör comeback ungefär var femte år, tycks det. Nu i höst är det dags igen. I hela två DN-recensioner (av nya skivor med Caribou och Kindness, som båda fick femmor, till och med) droppades hans namn som referens. Och så har vi ju nya José González-låten:

Backwoods.