Domedagsångesten.

Den hänger över mig hela tiden, tycks det. En vag känsla av att allt kommer gå åt helvete. På ett eller annat sätt. Häromkvällen låg jag på soffan och läste för Frank, en bok om naturen, en text som handlade om igelkotten som kryper in i en lövhög för att hålla värmen under vintern. Av någon anledning seglade mina tankar iväg, och jag kom på mig själv med att tänka: "Om en komet slår ner på jorden och vi får en ny istid, då räcker det inte med en lövhög för att hålla värmen". Jag vet inte var tanken kom ifrån, men bara någon minut senare tittade Mikaela ut genom fönstret och ropade "Titta!", och redan innan jag tittade förstod jag direkt vad det var.

Självklart.

En meteorit. Såklart. På väg in i atmosfären. Vi såg den en kort stund, sedan var den borta. Uppbrunnen, förmodligen.

I gamla tider kallades de stjärnfall, och man fick önska sig något när man sett dem. Jag önskade att jag och min familj aldrig behöver uppleva undergången.