Twilight Sads första skiva var en uppenbarelse. Jag läste om den på internet i något sammanhang, blev nyfiken, och av en ren slump hittade jag ett promoex av skivan dagen efter på Record Hunter, köpte, och blev helt såld. Ångestrock på bred skottska, en naturlig länk mellan Arab Strap, som jag älskade då, och Glasvegas, som kom sen. "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" följde mig genom en sommar, och har spelats en hel del även sedan dess. Sen förlorade jag Twilight Sad, sådär som det blir ibland. Hörde oroväckande viskningar om metal i samband med förra skivan och rös till, men kände ingen större sorg. När ska man lyssna på alla band egentligen?
Nu är de aktuella med en ny skiva, och jag blev faktiskt nyfiken. Den fick högsta betyg hos Drowned In Sound, och även källor närmare mig har uttryckt sig positivt.
Jag har nu hunnit ge "Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave" ett par lyssningar, och emot i mig gillar det han hör. Det går inte att ta miste på vilket band det är man har att göra med, även om det låter lite mindre skramligt än jag minns dem från mitt första möte med dem. Skramlet är utbytt mot syntar, vilket gör att det då och då låter som Kent anno några år sedan, men inte så det stör. Mest av allt är det perfekt musik för säsongen. Nattsvart som utsikten från kontorsfönstret. Eller som en karg kolbit, slipad av regn och blåst och som lik förbannat förblir en karg kolbit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar