Gentlemen.

 Efter år av väntan har jag nu äntligen sett filmatiseringen av "Gentlemen".

Halva mitt liv har gått sedan jag läste boken för första, och hittills enda, gången. Den omläsning jag skrivit om tidigare blev aldrig av. När jag nu ser filmen förstår jag hur mycket boken faktiskt format och påverkat mig. När jag läste den hade jag en ganska begränsad bild av hur livet kunde se ut. Hade inga direkta drömmar, inga direkta ambitioner. Läste mest böcker om unga bondpojkar som umgicks med trollkarlar och som upptäckte att världens öde vilade på deras axlar. Försökte rent av skriva egna böcker om unga bondpojkar som umgicks med trollkarlar och som upptäckte att världens öde vilade på deras axlar.

Vi fick "Gentlemen" som läsuppgift i skolan, och den fick min värld att öppna sig som en blomma.

Det var som om jag skalade av mig ett par lager eskapism, och lät fantasyvärldens drakar och alver falla till golvet, och lät mystiska män med mörka hemligheter, sorgsna ögon och alkoholproblem virvla upp och ta deras plats.
En annan sorts eskapism.
En farligare eskapism.
Farlig, för att man trodde det var möjligt. Trodde att en vuxenvärld som Klas Östergrens och bröderna Morgans var realistisk. Nu vet jag ju att tanken på en tam drake inte är mycket mer orimlig än tanken på att leva ett kreativt liv i en stor våning på Hornsgatan, och livet har väl blivit lite mindre färgglatt med den insikten. Men "Gentlemen" har också lett vidare, till annat. Till Bear Quartet, till jazzen, till tweedkavajer, till ett nästan ohälsosamt förhållande till litteratur. Och när jag föreställer mig en plats att någon gång slutligen kalla hem, så föreställer jag mig något som ser ut som bröderna Morgans lägenhet, så som den beskrivs i romanen "Gentlemen".
Och så som den ser ut i filmen "Gentlemen". För rent scenografiskt är filmen en tämligen exakt adaptation av romanen. Som om man sugit mina bestående minnen från pojkrumsläsningen direkt ur mitt huvud och gjort bilder av dem. Och det faktum att filmens Klas Östergren (David Fukumachi Regnfors) är lite valpigare än jag tänkte mig honom vid läsningen känns, så snart jag vant mig vid det, helt perfekt. Han är lika storögd inför den värld som Henry Morgan målar upp, som jag som läsare var när jag mötte den första gången.

Att "Gentlemen" sen är en film med vissa problem, framförallt med tempot, är en annan sak. Så här ett dygn efter titten kan jag inte sluta tänka på den. Peppen inför tv-serien, där man bakat ihop "Gentlemen" med uppföljaren "Gangsters", ska vi inte ens tala om. 2016 är på tok för långt borta.