#63. Sommar med Slas.

Midsommar. Temperatur på kring tjugostrecket, spridda stackmoln och varierande vind. En full kopp kaffe på balkongen, markisen utvevad till hälften och Francoise Hardy på stereon. Mikaela, jag och den lille i magen firar midsommar för oss själva. God mat, några folköl till mig, kanske en film att avrunda kvällen med. Det känns lagom. Det känns perfekt. Men det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om. Jag ville ju skriva om Slas. Stig Claesson.

Jag läste min första Slas på solvarma klipphällar i Mälarhöjden för två år sedan. Det var "Efter Oss Syndafloden", en av hans skildringar av bohemlivet i Paris på femtiotalet. En oerhört mysig roman. Den passade ypperligt där och då. Jag var underbetald och överbelånad men lyckades ändå leva ett relativt gott liv. Det kändes som om Slas Paris-tillvaro och min på Klubbacken inte var så olika. Jag önskade bara att jag också kunde sitta på uteserveringar, äta ost och korv och konversera med författare och konstnärer från hela världen. Sedan dess har jag köpt varje Stig Claesson-bok jag kommit över. Jag har fortfarande många kvar att köpa, och ännu fler att läsa.

Nyligen läste jag ut Nils Claessons fadersporträtt "Blåbärsmaskinen". Den komplicerar bilden av Slas, utan att - som många tycker - svartmåla honom. Kort därefter läste jag "Sov Du Så Diskar Jag". Ingen favorit, men ett bra komplement till "Blåbärsmaskinen". Och den belyser ännu en likhet jag finner mellan mig och Slas. Den kluvna kärleken till staden och landet.

Tillåt mig att återvända till berättelsen om mitt midsommarfirande:

I förmiddags promenerade Mikaela och jag till Högdalen Centrum för att köpa den midsommarmat som saknades inför kvällen. Vi gick till Högdalens Fiskaffär, och hann dit fem minuter innan de skulle slå igen. När vi klev ut slogs jag av en sorg över att vara där vi var. Att omges av stadens brus istället för landsbygden - inte den riktiga landsbygden, utan den man drömmer om med dammiga landsvägar, böljande sädesfält, havet och skogen, handelsbodar och små krogar. En svensk landsbygd som inte existerar längre, och som i de fall den faktiskt gör det inte alls är så idyllisk som man önskar. Som Jens Lekman sjunger:

"I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind"

Det finns tusen anledningar till att jag flyttade till Stockholm. Så här års blir min längtan tillbaka ändå rätt påtaglig. Jag tror Slas kände likadant.

Trevlig midsommar!