Tunnelbanans röda linje, mellan Slussen och Liljeholmen, klockan 12 på förmiddagen. Ett gäng barn kastar sig in i vagnen. Jag tror det är en syskonskara. Den yngsta kanske åtta år, den äldsta tolv. De skriker och stojar. En flicka skrattar och ljudet skär som en Vuvuzela genom huvudet. Jag reser mig upp och sätter mig på behörigt avstånd. Jag kan fortfarande höra dem genom iPodens hörlurar, men musiken dränker det värsta av oljudet. Lugnet varar ungefär lika lång stund som det tar för tåget att röra sig från Mariatorget till Zinkensdamm. För där flyttar sig barnskaran närmare. De börjar klättra och göra akrobatiska konster från handtagen i tunnelbanevagnens tak. De skriker och tjoar som aldrig förr. Deras skor dunkar mot golvet. Men plötsligt tystnar de. Jag pausar musiken. Någon har börjat skälla ut dem. Jag ser inte vem det är, men jag hör rösten. Låter som en man i trettiofemårsåldern.
”Är ni inte lite för gamla för att hålla på sådär?”
Det äldsta barnet, pojken i tolvårsåldern, replikerar, inte otrevligt eller kaxigt, utan lugnt och sansat:
”Nej, det tycker jag inte. Men om vi stör så kan du ju bara säga det.”
”Har ni inga föräldrar som ser efter er?”
”Jo, vi har föräldrar. Men jag tycker det är lite dålig stil av dig att sätta igång sådär otrevligt. Om vi stör räcker det att du säger det.”
Och så lommar barnen iväg. Deras roliga är slut. Och mina sympatier har växlat.
Vem är men helst, en ilsken surgubbe eller ett retoriskt barn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar