#65. Semesterläsning.

Jag har semester. Senaste dagarna har till stor del handlat om att fixa i ordning i hemmet, och att ligga utsträckt på balkongsoffan med en bok i handen. Det här är de böcker jag ämnar läsa ut under kommande tre veckorna. Kan naturligtvis bli fler, beroende på hur veckorna artar sig. Har vi tur kommer något litet omdöme om dem också, vad det lider. Kan redan nu berätta att jag tycker mycket om Jonathan Lethems "The Fortress Of Solitude". Vad gäller Plura Jonssons memoarer så är de klart läsvärda, men jag har svårt att inte i huvudet höra dem som lästa med Pluras släpiga stämma. Här och där är de lite yxigt formulerade också. Plura är nog en bättre tevekock och musiker än författare, egentingen. Men helt oävet är det förstås inte.

#64. Ett par timmar med Hell On Wheels.

Igår gick min bror och jag till Debaser för att dricka öl, snacka och lyssna på Hell On Wheels som spelade skivor. Det blev en trevlig kväll. Bandet hade bra musiksmak, något annat var inte att vänta. De spelade en låt från kommande skivan. Den lät bra, något annat var inte att vänta. Mer oväntad var den drömska versionen av Jackson Brownes "Somebody's Baby" som plötsligt ljöd i högtalarna. En favoritlåt i fenomenal tappning. Det visade sig vara Yo La Tengo som framförde den. Se där ja. Enda smolket i bägaren var att hamburgertallriken jag köpte hade fisksmak i brödet.

#63. Sommar med Slas.

Midsommar. Temperatur på kring tjugostrecket, spridda stackmoln och varierande vind. En full kopp kaffe på balkongen, markisen utvevad till hälften och Francoise Hardy på stereon. Mikaela, jag och den lille i magen firar midsommar för oss själva. God mat, några folköl till mig, kanske en film att avrunda kvällen med. Det känns lagom. Det känns perfekt. Men det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om. Jag ville ju skriva om Slas. Stig Claesson.

Jag läste min första Slas på solvarma klipphällar i Mälarhöjden för två år sedan. Det var "Efter Oss Syndafloden", en av hans skildringar av bohemlivet i Paris på femtiotalet. En oerhört mysig roman. Den passade ypperligt där och då. Jag var underbetald och överbelånad men lyckades ändå leva ett relativt gott liv. Det kändes som om Slas Paris-tillvaro och min på Klubbacken inte var så olika. Jag önskade bara att jag också kunde sitta på uteserveringar, äta ost och korv och konversera med författare och konstnärer från hela världen. Sedan dess har jag köpt varje Stig Claesson-bok jag kommit över. Jag har fortfarande många kvar att köpa, och ännu fler att läsa.

Nyligen läste jag ut Nils Claessons fadersporträtt "Blåbärsmaskinen". Den komplicerar bilden av Slas, utan att - som många tycker - svartmåla honom. Kort därefter läste jag "Sov Du Så Diskar Jag". Ingen favorit, men ett bra komplement till "Blåbärsmaskinen". Och den belyser ännu en likhet jag finner mellan mig och Slas. Den kluvna kärleken till staden och landet.

Tillåt mig att återvända till berättelsen om mitt midsommarfirande:

I förmiddags promenerade Mikaela och jag till Högdalen Centrum för att köpa den midsommarmat som saknades inför kvällen. Vi gick till Högdalens Fiskaffär, och hann dit fem minuter innan de skulle slå igen. När vi klev ut slogs jag av en sorg över att vara där vi var. Att omges av stadens brus istället för landsbygden - inte den riktiga landsbygden, utan den man drömmer om med dammiga landsvägar, böljande sädesfält, havet och skogen, handelsbodar och små krogar. En svensk landsbygd som inte existerar längre, och som i de fall den faktiskt gör det inte alls är så idyllisk som man önskar. Som Jens Lekman sjunger:

"I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind"

Det finns tusen anledningar till att jag flyttade till Stockholm. Så här års blir min längtan tillbaka ändå rätt påtaglig. Jag tror Slas kände likadant.

Trevlig midsommar!

#62. Tillskott i Felt-samlingen.

Samma vår som jag flyttade till Stockholm köpte jag Felts "Me And A Monkey On The Moon". Den är fortfarande en av de skivor jag lyssnat allra mest på de senaste åren. En av mina absoluta favoriter (även om jag nog håller "Poem Of The River" som gruppens största stund). Det har blivit mycket Felt sedan dess. Och på många sätt har de blivit själva definitionen av hur jag vill att ett popband ska vara. Mystiska, lite svårgreppbara, samtidigt extremt kompromisslösa. Ena skivan pop, nästa instrumentala pianostycken. Igår kväll gjorde jag mig själv en tjänst och ropade in Felts två första skivor för en billig penning. Nu är samlingen komplett (om man bortser från singlar, samlingar och liknande, men jag bryr mig sällan om sånt). Känns inte fel alls. Återstår nu bara att börja jaga efter de Denim och Go Kart Mozart-skivor jag saknar.

#61. Lustmord på Stieg Larsson.

Jag har inte läst Stieg Larssons Millenium-trilogi, och kommer nog inte göra det heller. Men jag har sett första filmen. Jag tyckte inte om den. Är det nånting jag har riktigt svårt för så är det thrillers som utger sig för att vara någorlunda verklighetsförankrade, men som inte känns mer trovärdiga än, säg ”Star Wars Episode 1: The Phantom Menace”.

Läser man tidningar kan man lätt få för sig att man är ensam i världen om att inte älska Stieg Larssons mästerverk förbehållslöst. I staterna är han ju tydligen geniförklarad. Därför fann jag denna recension på The Factual Opinion oerhört underhållande. Jag är vanligtvis inget fan av svaveldrypande lustmord, men Tucker Stone formulerar dem som få andra.

#60. Lyxproblemet.

Ni vet det där lilla kollaget med mina femtio mest lyssnade skivor som brukade finnas nere i högra hörnet på min blogg? Det är borta nu. Det gjorde mig bara irriterad. I början tyckte jag om det. En sammanställning av mina femtio mest spelade skivor kändes bra. Som en sammanfattning av vem jag är och vem jag varit. Eftersom den ständigt uppdaterades var den ständigt aktuell. Skulle jag, säg, byta musiksmak och börja spisa metal, skulle det märkas. Inte på en gång, men över tid. Ett litet fönster in i min musiklyssnande själ, ungefär. Men senaste tiden har applikationen försämrats avsevärt. Skivor har börjat falla bort. The Magnetic Fields "69 Love Songs", som toppat min lista de senaste åren är till exempel helt försvunnen. Likaså "Geogaddi" av Boards Of Canada. Det låter inte som något stort problem, och det är det inte heller. Men det är ett problem. Så nu ryker den. Adjö.

#59. The Third Man.

De senaste veckorna har min flickvän och jag betat av filmklassiker efter filmklassiker, allt enligt devisen "ju svartvitare desto bättre". Det vilar ett romantiskt skimmer över svartvit film. Det är lite som att spela en vinylskiva istället för en mp3-fil. En liten resa i tiden, en känsla av gamla tider. Sen är ju inte alla filmer nödvändigtvis bättre bara för att de är äldre. Precis som med allt annat handlar det om hantverkskonst, och det fanns klåpare i Hollywood även på femtiotalet. Alla kunde ju inte vara Billy Wilder. "The Wild One", till exempel, var ju direkt pinsam. Marlon Brando kan pluta hur trumpet han vill med munnen; när hans MC-gäng "Black Rebel Motorcycle Club" visar sig vara ett gäng lallande byfånar faller filmen platt. "The Third Man", som vi såg ikväll, var inte heller någon höjdare. Tråkigt, för den hade massor av potential. Ingen skugga över Joseph Cotten, Alida Valli och Orson Welles, exempelvis. De skötte skådespeleriet med bravur.

En film behöver inte ha någon jätteengagerande historia för att vara sevärd, man kommer rätt långt på att bara förmedla någon sorts stämning. "The Third Man" har en ganska stentrist historia, förutsägbar till tusen. Jag slumrade faktiskt till någonstans mitt i. Detta räddas av att den har ett väldigt snyggt foto, med för sin tid innovativa kameravinklar, bildlösningar, ljus-, rök- och skuggeffekter. Tyvärr dras detta helt och håller ned av det mest malplacerade soundtrack jag någonsin haft missnöjet att behöva utsätta mina öron för. Tänk er följande: En man i hatt och trenchcoat smyger genom en mörk, regnvåt gränd. Rök slingrar sig långsamt upp ur en kloakbrunn. Mot väggen kastas djupa skuggor. Plötsligt tänds ljuset. En jovialisk grekisk bouzoukispelare kliver in på scenen, Leif "Loket" Olsson och Lasse Berghagen klappar händerna i takt, muntert svajande fram och tillbaka. Precis så fungerar soundtracket till "The Third Man". Det är oerhört irriterande, och jag har svårt att förstå att en film med så stilmedvetet foto kan ljudsättas så fel. Filmmusikhistoriens största klavertramp?

#58. Löp.

Jag är ibland en person som lovar saker i affekt för att sedan hålla tunt. Ta därför eventuella löften om bojkott av DN med en nypa salt. Men ändå, hur kom de undan med det här? http://twitpic.com/1x8nay

#57. Stockholm i mitt hjärta.

Tunnelbanans röda linje, mellan Slussen och Liljeholmen, klockan 12 på förmiddagen. Ett gäng barn kastar sig in i vagnen. Jag tror det är en syskonskara. Den yngsta kanske åtta år, den äldsta tolv. De skriker och stojar. En flicka skrattar och ljudet skär som en Vuvuzela genom huvudet. Jag reser mig upp och sätter mig på behörigt avstånd. Jag kan fortfarande höra dem genom iPodens hörlurar, men musiken dränker det värsta av oljudet. Lugnet varar ungefär lika lång stund som det tar för tåget att röra sig från Mariatorget till Zinkensdamm. För där flyttar sig barnskaran närmare. De börjar klättra och göra akrobatiska konster från handtagen i tunnelbanevagnens tak. De skriker och tjoar som aldrig förr. Deras skor dunkar mot golvet. Men plötsligt tystnar de. Jag pausar musiken. Någon har börjat skälla ut dem. Jag ser inte vem det är, men jag hör rösten. Låter som en man i trettiofemårsåldern.
”Är ni inte lite för gamla för att hålla på sådär?”
Det äldsta barnet, pojken i tolvårsåldern, replikerar, inte otrevligt eller kaxigt, utan lugnt och sansat:
”Nej, det tycker jag inte. Men om vi stör så kan du ju bara säga det.”
”Har ni inga föräldrar som ser efter er?”
”Jo, vi har föräldrar. Men jag tycker det är lite dålig stil av dig att sätta igång sådär otrevligt. Om vi stör räcker det att du säger det.”
Och så lommar barnen iväg. Deras roliga är slut. Och mina sympatier har växlat.
Vem är men helst, en ilsken surgubbe eller ett retoriskt barn?

#56. En låt #2.

Baltimora - Tarzan Boy

File under: Guilty pleasure.

Min syster och jag hade en period då vi lyssnade osansat mycket på den här låten. Jag tror det började med att radion spelade Tomas Ledins "Hon Gör Allt För Att Göra Mig Lycklig", och vi skrattade rått åt hans enfaldiga "Oauhaoauhaaaaaooooaaah"-refräng. Sen fick vi för oss att vi ville höra fler låtar med "Oauhaoauhaaaaaooooaaah"-partier. Jag kom genast att tänka på "Tarzan Boy". Det är en sån låt som få känner till titeln på, men som alla har hört. Jag hade ingen aning om vad den hette eller ens vem som gjort den, men en googling på "Oauhaoauhaaaaaooooaaah" ledde in mig på rätt spår.

"Tarzan Boy" är en fantastisk medryckande och rolig låt. Dels för att den är så fånig, men också för att den, på något plan, är lite bra på riktigt. Kan en melodi stanna i folks medvetande så länge måste den ju ha någon sorts kvalitet.

För några år sedan befann jag och min syster oss på en klubb på Sjöhästen. Plötsligt ljöd ett bekant "Oauhaoauhaaaaaooooaaah" i högtalarna. Vi kunde knappt tro det var sant. Och dansgolvet fylldes på nolltid.

1995 dog Baltimora i AIDS. Inte lika roligt.

#55. Det blåser på månen.

Lunarstorm ska läggas ner. Inte en nyhet som borde väcka några direkta känslor hos mig, jag är på tok för gammal för att hänga där, och har inte loggat in på många herrans år. Men (det finns ju alltid ett men), nyheten gör mig stressad. På den tiden (runt år 2000) jag regelbundet använde Lunarstorm, skrev jag ganska frekvent dagbok på siten. Ibland korta, ibland längre texter, ofta väldigt gnälliga. Texter som jag inte sparade någon annanstans. Texter som jag visserligen läser med viss rodnad idag, men som jag ändå absolut inte vill förlora. Det är ju trots allt flera år av mitt liv det handlar om. Någon gång kring 2002 gick jag över till Helgon.net, vars dagboksfunktion var betydligt smidigare. Där kunde man med en enkel knapptryckning konvertera sina samlade anteckningar till en behänding textfil. En sådan funktion lyser på Lunarstorm med sin frånvaro. Återstår bara att med blossande kinder bläddra från inlägg till inlägg, klippa och klistra, och hoppas bli klar innan sajten slår igen för gått om några månader. Tur att jag inte har några planer för semestern...

#54. Ace In The Hole.

Tonen slås an redan i inledningsscenen. En fullständigt avskyvärt cocky Chuck Tatum (Kirk Douglas) glider in på en tidningsredaktion och snackar sig till ett jobb. Han är skrupelfri journalist som fått kicken från alla sina tidigare arbeten på grund av sina tvivelaktiga metoder, men nu får han en chans till. Karriären ser till en början ut att likna Bill Murrays i "Groundhog Day", tills han på vägen till ännu ett meningslöst jobb snubblar över en story som kan knuffa hans karriär i rätt riktning. En gruva har rasat ihop och en man, Leo Minosa, sitter fastklämd långt under marken. Tatum ser direkt potential till en stor story som kan få honom på fötter igen. Han ljuger, manipulerar och mutar i sin iver att mjölka mesta möjliga ur händelsen. Det är ett högt spel med Minosas liv som insats, och självklart går det hela fullständigt överstyr.

"Ace In The Hole" är en jäkligt elak film. Film noir klassas den som här och var, och även om den saknar många av de på ytan klassiska elementen (här finns exempelvis ingen kriminalhistoria) så är det ingen dum beskrivning. Här finns inte många karaktärer som förtjänar våra sympatier. Det är cyniskt, svart och väldigt smart. Ganska jäkla roligt också. Dialogen är, som alltid i Billy Wilders filmer, av högsta klass. Rapp, vass, fylld av minnesvärda citat. "Ace In The Hole" är för övrigt den tredje Wilder-filmen jag ser, och även om den inte riktigt når upp till samma höjder som "The Lost Weekend" och "Sunset Blvd." (främst för att de filmerna i princip är helt utan brister) så är den ett absolut måste. Framförallt är den aktuell. Läs gärna Dan Josefssons "Välkommen Till Dramafabriken" om ni inte tror mig. Eller senaste Aftonbladet. Finns i en välsorterad tidningskiosk, nära dig.

#53. Hotmail, we have a problem.

#52. Och så veddret.

Jag har börjat ägna orimligt mycket tid åt att kolla väderprognoserna på SMHI. Det innebär naturligtvis en del glåpord från min omgivning, för kan man tänka sig något gubbigare? Det är lätt att se det som ett ålderstecken, men jag tror snarare att det handlar om att jag traumatiserats av de senaste två somrarna. Somrarna som aldrig riktigt blev av. Somrarna som aldrig höll vad vårarna lovade. Jag häckar helt enkelt på SMHI i ren skräck. Inte en gång till! Inte fler oinfriade förväntningar på balkonghäng och öl på uteserveringar! Tyvärr verkar historien upprepas, igen. När jag igår kollade prognosen inför lördagen spådde man solsken och tjugotvå grader varmt. Idag visar man regnskurar och tolv grader. Väder värdigt månaden mars. Jag förtvivlar.

#51. En kommentar.

Uh-oh, 42 år, 04 jun kl. 14:36
Jag tycker det är hur bra som helst när såna här tröttsamma fruntimmer blir gravida. Nu kommer man i bästa fall att slippa se och höra henne under lång tid framöver.

Kommentar till artikel i Aftonbladet om Cardigans-Ninas graviditet. Verklighetens folk har talat!

#50. En bild till.

För ett tag sedan skrev jag om en bild av Donovan som var precis som jag önskade att livet ville vara. Den här bilden på Beth Orton fungerar likadant.

#49. Förbannad.

Ibland när jag blir arg leker jag med tanken på att brista ut i en vansinnesmonolog av det här slaget. Gärna i något bagatellartat sammanhang då ilskan är långt ifrån befogad. Episkt.



"Blood and destruction shall be so in use
And dreadful objects so familiar
That mothers shall but smile when they behold
Their infants quarter'd with the hands of war;
All pity choked with custom of fell deeds:
And Caesar's spirit, ranging for revenge,
With Ate by his side come hot from hell,
Shall in these confines with a monarch's voice
Cry 'Havoc,' and let slip the dogs of war;
That this foul deed shall smell above the earth
With carrion men, groaning for burial."

#48. Vinylrippandet kan börja.

För två somrar sedan köpte jag mig en vinylspelare med USB-utgång. Jag har använt den som en helt vanlig vinylspelare, tills nu. Jag använde en tråkig sjukdag till att rota fram alla kablar och all mjukvara som behövdes, och satte sedan igång att rippa skivor för glatta livet. Eller ja, en skiva har det blivit. Hur det låter? I ärlighetens namn, inget vidare. Lyssna gärna på exemplet nedan, och kom gärna med tips om vad jag kan göra för att få det att låta bättre.

Dion & The Belmonts - My Girl The Month Of May (Vinylrip)

#47. A Single Man.

Modeskaparen Tom Fords regidebut är ett estetiskt underverk i "Mad Men" genren. Det är tidigt sextiotal, alla har fantastiska kläder, inredningar och frisyrer, men collegeläraren George Falconer (Colin Firth) är ändå inte glad. Jim, hans livspartner sedan sexton år tillbaka, har omkommit i en bilolycka, och George planerar nu sitt självmord. En morgon packar han ner en revolver i väskan innan han går till jobbet. Filmen följer honom under denna - förmodade - sista dag i livet.

Allt är, som sagt, rasande snyggt, men ofta ganska tomt, och tyvärr lite inkonsekvent utfört. Det är inga stora problem egentligen. Georges öde är tillräckligt engagerande för att man ska vilja se hur det går, främst för att Colin Firth gestaltar honom riktigt bra. Dessutom är scenografin och fotot visuell poesi. Jag vill ha George Falconers kläder, glasögon och inredning. Det vill du också.

#46. A Colt Is My Passport.

Stenhård titel, stenhård huvudroll, stenhård slutscen, däremellan en hel massa dödtid. Så kan man sammanfatta "A Colt Is My Passport". För även om det på många sätt är en imponerande film (den känns väldigt modern för att vara inspelad 1967) så engagerar den bara korta stunder. Däremellan är det mycket snack och rätt liten verkstad.

Filmen handlar om yrkesmördaren Shuji (Jo Shishido), som efter att ha tabbat sig under ett uppdrag får såväl mordoffrets anhöriga som sina uppdragsgivare efter sig. Han gömmer sig på ett hotell där Mina (Chitose Kobayashi) arbetar. Hon fattar genast tycke för den tystlåtne Shuji och försöker hjälpa honom fly. Relationen mellan Sjuki och Mina får aldrig riktigt utvecklas, istället fokuseras det på diskbänksrealistiska scener från Minas vardag, med fulla, svärmande kunder och scener på mafiosos som snackar. Sånt kan ju vara trevligt om det förmedlar någon slags stämning eller för handlingen framåt, men så är icke fallet här.

Men när det hettar till hettar det till på allvar, och slutscenerna är riktigt snygga. Plus också för den sköna musiken som skapar en behaglig känsla av spaghettiwestern.