#145. Vigrass & Osborne - Queues.

Paul Vigrass är ett sånt där mystiskt namn som dykt upp på psychsamlingar som Jörgen Johanssons "Fading Yellow" och Bob Stanleys "Tea & Symphony", och som visat sig stå för skivornas höjdpunkter. Så är fallet även när han gör musik tillsammans med Gary Osborne. "Queues" (maken till svårmemorerad albumtitel får man leta efter) är ett ganska ojämnt album, och jag inbillar mig att det till stor del är Gary Osbornes fel. Han skulle senare komma att samarbeta med Elton John, och det hörs både här och där på skivan. Inget större fel på Elton John förstås, men groovy pianorock fungerar rätt illa när den ställs rygg mot rygg med låtar som "Ballerina", som är närmast spöklikt suggestiv och vacker. Skivan har ett par sådana ögonblick till, och är värd att leta upp enbart av den anledningen.

#144. Darwyn Cooke!

Jag tror jag börjar bli ett fan av Darwyn Cooke. Hans teckningar ekar av gamla tiders popkonst. Breda penseldrag, mörka skuggor, matta färger. Hans senaste projekt är en seriefiering av Richard Starks romaner om "Parker". Jag har smygläst dem i nerladdade versioner, men insåg ganska snart att det här är för snyggt för att läsas på skärm. Cooke kan inte bara slänga ihop en snygg teckning, han har berättandets gåva också..

Jag vill ha de inbundna utgåvorna på gammalt hederligt papper. Det är snart julafton, och jag fyller år den 18:e december, okej?

Mina favoritrutor kommer jag att skriva ut och tapetsera väggarna med.

#143. Tystnaden.

Jag har ett tag tänkt att jag borde skriva något. Att jag borde bryta tystnaden. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om. Ämnen och uppslag saknas egentligen inte. Jag har inte energin och inte inspirationen. Och inte tiden. Sen läste jag en rad av Andres Lokko i hans krönika om nya brittiska tidningen "i" och insåg att det var lika bra.

Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro
på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda
lösningen.

Så sant så, och väldigt välformulerat. Och jag fortsätter tiga tills jag har lust att säga något.

#142. Tradera-mysterier.

Har upptäckt något lustigt/märkligt.

När jag jagar skivor på Tradera är det ett gäng återkommande namn som oftast är med och duellerar om dyrgriparna. Samma personer lägger ofta också själva ut skivor till försäljning. Inte så konstigt. Men samtidigt...
Samma person som sålde på mig ett gäng skivor med Smog och Felt var nu med och slogs om Teenage Fanclubs debutskiva.
Samma person som sålt mig skivor med Bonnie "Prince" Billy och Archers Of Loaf kämpar med näbbar och klor om Robert Forster och BMX Bandits.
Jag försöker frammana en bild av hur deras skivsamlingar ser ut (eftersom de budar på skivor bör de ju rimligtvis ha skivsamlingar, eller hur?) och tycker mig ana hyllor liknande mina egna. Ändå är det skivsamlingar där man uppenbarligen har gjort sig av med element som är så fullkomligt omistliga i min egen. Inget Felt men däremot Teenage Fanclub? Ingen Bonnie "Prince" Billy men däremot BMX Bandits?
Det går inte ihop.

#141. This Is England '86.

Såg första avsnittet av Shane Meadows tv-uppföljare till "This Is England" igår.
Mitt omdöme:
Njaaaa.
Det här funkar ju inte riktigt. För lite allvar, för mycket buskis. Var karaktärerna så här mycket färgglada seriefigurer i filmen? I så fall har jag helt förträngt det. Det är helt enkelt mer Ulf Malmros än Ken Loach (om "Tjenare Kungen" hade utspelats i England hade den sett ut precis så här), och så vill vi ju inte ha det. Man kan ackompanjera debila rullstolsracescener med hur mycket Housemartins som helst, det är fortfarande debila rullstolsracescener. "Happy Hour" innebär inte automatisk friskrivning. Men jag kommer fortsätta kolla ändå. Fortsätter det lika illa är pinan kort - bara fyra avsnitt - och serien har hyllats rejält av folk som brukar veta vad de snackar om. Kanske tar det sig.

#140. En hjälte!

Har nu kommit till sista avsnittet av "Prime Suspect", och det känns rätt sorgligt. Ännu sorgligare är att DS Jerry Rankine bara fick vara med i ett avsnitt. Rankine är nog min nya idol. Han har lika många ansiktsuttryck och tonlägen (sur) som han har kulörer i garderoben (urblekta jeans) och påminner därmed mer om en medlem i The Bear Quartet än en snut från Manchester. Men snut är han, en rättskaffens, modig och kompromisslös sådan med tonvis av integritet. Han spelas av David O'Hara, som jag inte visste att jag sett i filmer som "Braveheart" och "The Departed". Kommer hålla utkik efter honom nu. Jag gillar inte ordet "cool", men ordet uppfanns för skådespelare som David O'Hara.

#139. Nytt med Nicolas Makelberge.

Så sent som i våras efterfrågade jag en ny Nicolas Makelberge-skiva, och nu ser det ut som om gud hör bön. Redan nästa tisdag släpps nya albumet "The Unforgettable Planet", och en fantastisk skivhöst blir ännu bättre. "Dying In Africa" släpptes precis när jag flyttat till Stockholm, hösten 06. Den fick agera ljudspår till ett helt nytt liv. Förutsättningarna för nya är minst lika goda. Det var länge sedan jag var så förväntansfull. Tack SG för tipset!