De senaste veckorna har min flickvän och jag betat av filmklassiker efter filmklassiker, allt enligt devisen "ju svartvitare desto bättre". Det vilar ett romantiskt skimmer över svartvit film. Det är lite som att spela en vinylskiva istället för en mp3-fil. En liten resa i tiden, en känsla av gamla tider. Sen är ju inte alla filmer nödvändigtvis bättre bara för att de är äldre. Precis som med allt annat handlar det om hantverkskonst, och det fanns klåpare i Hollywood även på femtiotalet. Alla kunde ju inte vara Billy Wilder. "The Wild One", till exempel, var ju direkt pinsam. Marlon Brando kan pluta hur trumpet han vill med munnen; när hans MC-gäng "Black Rebel Motorcycle Club" visar sig vara ett gäng lallande byfånar faller filmen platt."The Third Man", som vi såg ikväll, var inte heller någon höjdare. Tråkigt, för den hade massor av potential. Ingen skugga över Joseph Cotten, Alida Valli och Orson Welles, exempelvis. De skötte skådespeleriet med bravur.
En film behöver inte ha någon jätteengagerande historia för att vara sevärd, man kommer rätt långt på att bara förmedla någon sorts stämning. "The Third Man" har en ganska stentrist historia, förutsägbar till tusen. Jag slumrade faktiskt till någonstans mitt i. Detta räddas av att den har ett väldigt snyggt foto, med för sin tid innovativa kameravinklar, bildlösningar, ljus-, rök- och skuggeffekter. Tyvärr dras detta helt och håller ned av det mest malplacerade soundtrack jag någonsin haft missnöjet att behöva utsätta mina öron för.Tänk er följande: En man i hatt och trenchcoat smyger genom en mörk, regnvåt gränd. Rök slingrar sig långsamt upp ur en kloakbrunn. Mot väggen kastas djupa skuggor. Plötsligt tänds ljuset. En jovialisk grekisk bouzoukispelare kliver in på scenen, Leif "Loket" Olsson och Lasse Berghagen klappar händerna i takt, muntert svajande fram och tillbaka. Precis så fungerar soundtracket till "The Third Man". Det är oerhört irriterande, och jag har svårt att förstå att en film med så stilmedvetet foto kan ljudsättas så fel. Filmmusikhistoriens största klavertramp?
Jag är ibland en person som lovar saker i affekt för att sedan hålla tunt. Ta därför eventuella löften om bojkott av DN med en nypa salt. Men ändå, hur kom de undan med det här? http://twitpic.com/1x8nay
Tunnelbanans röda linje, mellan Slussen och Liljeholmen, klockan 12 på förmiddagen. Ett gäng barn kastar sig in i vagnen. Jag tror det är en syskonskara. Den yngsta kanske åtta år, den äldsta tolv. De skriker och stojar. En flicka skrattar och ljudet skär som en Vuvuzela genom huvudet. Jag reser mig upp och sätter mig på behörigt avstånd. Jag kan fortfarande höra dem genom iPodens hörlurar, men musiken dränker det värsta av oljudet. Lugnet varar ungefär lika lång stund som det tar för tåget att röra sig från Mariatorget till Zinkensdamm. För där flyttar sig barnskaran närmare. De börjar klättra och göra akrobatiska konster från handtagen i tunnelbanevagnens tak. De skriker och tjoar som aldrig förr. Deras skor dunkar mot golvet. Men plötsligt tystnar de. Jag pausar musiken. Någon har börjat skälla ut dem. Jag ser inte vem det är, men jag hör rösten. Låter som en man i trettiofemårsåldern. ”Är ni inte lite för gamla för att hålla på sådär?” Det äldsta barnet, pojken i tolvårsåldern, replikerar, inte otrevligt eller kaxigt, utan lugnt och sansat: ”Nej, det tycker jag inte. Men om vi stör så kan du ju bara säga det.” ”Har ni inga föräldrar som ser efter er?” ”Jo, vi har föräldrar. Men jag tycker det är lite dålig stil av dig att sätta igång sådär otrevligt. Om vi stör räcker det att du säger det.” Och så lommar barnen iväg. Deras roliga är slut. Och mina sympatier har växlat. Vem är men helst, en ilsken surgubbe eller ett retoriskt barn?
Min syster och jag hade en period då vi lyssnade osansat mycket på den här låten. Jag tror det började med att radion spelade Tomas Ledins "Hon Gör Allt För Att Göra Mig Lycklig", och vi skrattade rått åt hans enfaldiga "Oauhaoauhaaaaaooooaaah"-refräng. Sen fick vi för oss att vi ville höra fler låtar med "Oauhaoauhaaaaaooooaaah"-partier. Jag kom genast att tänka på "Tarzan Boy". Det är en sån låt som få känner till titeln på, men som alla har hört. Jag hade ingen aning om vad den hette eller ens vem som gjort den, men en googling på "Oauhaoauhaaaaaooooaaah" ledde in mig på rätt spår.
"Tarzan Boy" är en fantastisk medryckande och rolig låt. Dels för att den är så fånig, men också för att den, på något plan, är lite bra på riktigt. Kan en melodi stanna i folks medvetande så länge måste den ju ha någon sorts kvalitet.
För några år sedan befann jag och min syster oss på en klubb på Sjöhästen. Plötsligt ljöd ett bekant "Oauhaoauhaaaaaooooaaah" i högtalarna. Vi kunde knappt tro det var sant. Och dansgolvet fylldes på nolltid.
Lunarstorm ska läggas ner. Inte en nyhet som borde väcka några direkta känslor hos mig, jag är på tok för gammal för att hänga där, och har inte loggat in på många herrans år. Men (det finns ju alltid ett men), nyheten gör mig stressad. På den tiden (runt år 2000) jag regelbundet använde Lunarstorm, skrev jag ganska frekvent dagbok på siten. Ibland korta, ibland längre texter, ofta väldigt gnälliga. Texter som jag inte sparade någon annanstans. Texter som jag visserligen läser med viss rodnad idag, men som jag ändå absolut inte vill förlora. Det är ju trots allt flera år av mitt liv det handlar om. Någon gång kring 2002 gick jag över till Helgon.net, vars dagboksfunktion var betydligt smidigare. Där kunde man med en enkel knapptryckning konvertera sina samlade anteckningar till en behänding textfil. En sådan funktion lyser på Lunarstorm med sin frånvaro. Återstår bara att med blossande kinder bläddra från inlägg till inlägg, klippa och klistra, och hoppas bli klar innan sajten slår igen för gått om några månader. Tur att jag inte har några planer för semestern...
Tonen slås an redan i inledningsscenen. En fullständigt avskyvärt cocky Chuck Tatum (Kirk Douglas) glider in på en tidningsredaktion och snackar sig till ett jobb. Han är skrupelfri journalist som fått kicken från alla sina tidigare arbeten på grund av sina tvivelaktiga metoder, men nu får han en chans till. Karriären ser till en början ut att likna Bill Murrays i "Groundhog Day", tills han på vägen till ännu ett meningslöst jobb snubblar över en story som kan knuffa hans karriär i rätt riktning. En gruva har rasat ihop och en man, Leo Minosa, sitter fastklämd långt under marken. Tatum ser direkt potential till en stor story som kan få honom på fötter igen. Han ljuger, manipulerar och mutar i sin iver att mjölka mesta möjliga ur händelsen. Det är ett högt spel med Minosas liv som insats, och självklart går det hela fullständigt överstyr.
"Ace In The Hole" är en jäkligt elak film. Film noir klassas den som här och var, och även om den saknar många av de på ytan klassiska elementen (här finns exempelvis ingen kriminalhistoria) så är det ingen dum beskrivning. Här finns inte många karaktärer som förtjänar våra sympatier. Det är cyniskt, svart och väldigt smart. Ganska jäkla roligt också. Dialogen är, som alltid i Billy Wilders filmer, av högsta klass. Rapp, vass, fylld av minnesvärda citat. "Ace In The Hole" är för övrigt den tredje Wilder-filmen jag ser, och även om den inte riktigt når upp till samma höjder som "The Lost Weekend" och "Sunset Blvd." (främst för att de filmerna i princip är helt utan brister) så är den ett absolut måste. Framförallt är den aktuell. Läs gärna Dan Josefssons"Välkommen Till Dramafabriken" om ni inte tror mig. Eller senaste Aftonbladet. Finns i en välsorterad tidningskiosk, nära dig.
Niklas. 30+. Köper fortfarande skivor. Ofta. Har barn. Har sambo. Bor i Stockholms södra utkanter. Trött. Grinig. Rätt trevlig. Tycker om fina kläder, fina saker, bra böcker och god mat. Försöker leva grönt och tänka rött. Ibland svårare än man kan tro.
