#52. Och så veddret.

Jag har börjat ägna orimligt mycket tid åt att kolla väderprognoserna på SMHI. Det innebär naturligtvis en del glåpord från min omgivning, för kan man tänka sig något gubbigare? Det är lätt att se det som ett ålderstecken, men jag tror snarare att det handlar om att jag traumatiserats av de senaste två somrarna. Somrarna som aldrig riktigt blev av. Somrarna som aldrig höll vad vårarna lovade. Jag häckar helt enkelt på SMHI i ren skräck. Inte en gång till! Inte fler oinfriade förväntningar på balkonghäng och öl på uteserveringar! Tyvärr verkar historien upprepas, igen. När jag igår kollade prognosen inför lördagen spådde man solsken och tjugotvå grader varmt. Idag visar man regnskurar och tolv grader. Väder värdigt månaden mars. Jag förtvivlar.

#51. En kommentar.

Uh-oh, 42 år, 04 jun kl. 14:36
Jag tycker det är hur bra som helst när såna här tröttsamma fruntimmer blir gravida. Nu kommer man i bästa fall att slippa se och höra henne under lång tid framöver.

Kommentar till artikel i Aftonbladet om Cardigans-Ninas graviditet. Verklighetens folk har talat!

#50. En bild till.

För ett tag sedan skrev jag om en bild av Donovan som var precis som jag önskade att livet ville vara. Den här bilden på Beth Orton fungerar likadant.

#49. Förbannad.

Ibland när jag blir arg leker jag med tanken på att brista ut i en vansinnesmonolog av det här slaget. Gärna i något bagatellartat sammanhang då ilskan är långt ifrån befogad. Episkt.



"Blood and destruction shall be so in use
And dreadful objects so familiar
That mothers shall but smile when they behold
Their infants quarter'd with the hands of war;
All pity choked with custom of fell deeds:
And Caesar's spirit, ranging for revenge,
With Ate by his side come hot from hell,
Shall in these confines with a monarch's voice
Cry 'Havoc,' and let slip the dogs of war;
That this foul deed shall smell above the earth
With carrion men, groaning for burial."

#48. Vinylrippandet kan börja.

För två somrar sedan köpte jag mig en vinylspelare med USB-utgång. Jag har använt den som en helt vanlig vinylspelare, tills nu. Jag använde en tråkig sjukdag till att rota fram alla kablar och all mjukvara som behövdes, och satte sedan igång att rippa skivor för glatta livet. Eller ja, en skiva har det blivit. Hur det låter? I ärlighetens namn, inget vidare. Lyssna gärna på exemplet nedan, och kom gärna med tips om vad jag kan göra för att få det att låta bättre.

Dion & The Belmonts - My Girl The Month Of May (Vinylrip)

#47. A Single Man.

Modeskaparen Tom Fords regidebut är ett estetiskt underverk i "Mad Men" genren. Det är tidigt sextiotal, alla har fantastiska kläder, inredningar och frisyrer, men collegeläraren George Falconer (Colin Firth) är ändå inte glad. Jim, hans livspartner sedan sexton år tillbaka, har omkommit i en bilolycka, och George planerar nu sitt självmord. En morgon packar han ner en revolver i väskan innan han går till jobbet. Filmen följer honom under denna - förmodade - sista dag i livet.

Allt är, som sagt, rasande snyggt, men ofta ganska tomt, och tyvärr lite inkonsekvent utfört. Det är inga stora problem egentligen. Georges öde är tillräckligt engagerande för att man ska vilja se hur det går, främst för att Colin Firth gestaltar honom riktigt bra. Dessutom är scenografin och fotot visuell poesi. Jag vill ha George Falconers kläder, glasögon och inredning. Det vill du också.

#46. A Colt Is My Passport.

Stenhård titel, stenhård huvudroll, stenhård slutscen, däremellan en hel massa dödtid. Så kan man sammanfatta "A Colt Is My Passport". För även om det på många sätt är en imponerande film (den känns väldigt modern för att vara inspelad 1967) så engagerar den bara korta stunder. Däremellan är det mycket snack och rätt liten verkstad.

Filmen handlar om yrkesmördaren Shuji (Jo Shishido), som efter att ha tabbat sig under ett uppdrag får såväl mordoffrets anhöriga som sina uppdragsgivare efter sig. Han gömmer sig på ett hotell där Mina (Chitose Kobayashi) arbetar. Hon fattar genast tycke för den tystlåtne Shuji och försöker hjälpa honom fly. Relationen mellan Sjuki och Mina får aldrig riktigt utvecklas, istället fokuseras det på diskbänksrealistiska scener från Minas vardag, med fulla, svärmande kunder och scener på mafiosos som snackar. Sånt kan ju vara trevligt om det förmedlar någon slags stämning eller för handlingen framåt, men så är icke fallet här.

Men när det hettar till hettar det till på allvar, och slutscenerna är riktigt snygga. Plus också för den sköna musiken som skapar en behaglig känsla av spaghettiwestern.