Spridda funderingar kring Sun Kil Moons "Benji".

"Benji" har snurrat rätt många varv vid det här laget, och jag är splittrad. Det är utan tvivel en bra skiva. Annars hade jag inte känt den längtan jag känner efter att lyssna på den, annars skulle jag inte ligga och tänka på vissa textrader innan jag ska somna. Och så vidare. Men det är onekligen en skiva med en del uppenbara brister. 

Mark Kozelek har valt en ny inriktning på sina senaste album. Han verkar skriva utan filter och utan större eftertanke. Allt ska ner på papper, allt ska tonsättas, och allt ska ut på skiva. Han skriver inte så mycket om kärlek längre, och säger i en intervju att i den här åldern (han har bara några år kvar till femtio) har man annat att tänka på. Och det har han sannerligen. Han tänker mycket på döden.

I inledande "Carissa" är det en avlägsen kusin som gått bort i en tragisk olycka. Omständigheterna kunde knappast vara mer hemska. Hon har bränts till döds av en exploderande gasflaska när hon skulle elda sopor, vilket i sången beskrivs explicit detaljerat. De första minuterna av sången är nästan olidligt smärtsamma att lyssna på. "You don't just raise two kids, throw out the trash and die", sjunger Kozelek uppgivet. Sedan händer något.

Han blir mer intresserad av sig själv än av Carissas öde. Han måste resa ner till begravningen och utdela några kramar, sjunger han. Han måste skriva en sång som skänker lite poesi åt den ofattbara tragedin. Sakta men säkert blir hans egen reaktion på det som hänt mer viktig än det som faktiskt hänt. I "Richard Ramirez Died Today From Natural Causes" (där han nästan rappar, vilket låter rätt fånigt) får en ökänd seriemördares död Mark att reflektera över sitt eget åldrande. Och i hyllningen till modern, en av skivan känslomässiga höjdpunkter, avrundas det hela med ett konstaterande att när mamman är borta kommer Mark inte klara av att gå igenom hennes dödsbo, det kommer vara alldeles för smärtsamt. Och så där håller det på, skivan igenom. Låtar som till en början tycks handla om något annat handlar alltid i slutändan om Mark Kozelek själv. Å ena sidan provocerande självupptaget, å andra sidan väldigt ärligt. Mark Kozelek är sitt eget livs huvudperson, precis som vi alla är huvudpersoner i våra egna liv.

Jag återvände till några gamla Red House Painters-skivor häromdagen, och kontrasten blev ännu tydligare. På skivor som "Ocean Beach" och "Down Colorful Hill" kändes allt så mycket mer genomarbetat. Texterna var relativt fåordiga, avskalade, spridda anteckningar snarare än utförliga beskrivningar. Han sjöng vackrare, stressade inte igenom låtarna, pressade inte in ord och meningar där de inte fick plats. Det var ett annat sorts hantverk. På sätt och vis känns de senare skivorna lite som Karl Ove Knausgårds "Min Kamp", som rent stilistiskt inte är någon stor litteratur, som ganska ofta känns ihopslängt i något slags rus snarare än koncentrerat och genomarbetat - men ändå är en stor läsupplevelse.

För att lyssna på "Benji" är verkligen en stor, men splittrad upplevelse. Jag ömsom ryser åt briljanta formuleringar och fraseringar, ömsom ryser jag av helt andra anledningar, när Kozelek upprepar sig, nödrimmar, är gubbsjuk och självgod i överkant. Men jag kommer alltid tillbaka.Topparna är högre än dalarna. Och det finns också något märkligt tilltalande i de där tvära kasten mellan det briljanta och det pinsamma.

Annat jag noterat:

 - Skillnaden i hur han skildrar sin mamma i "I Can't Live Without My Mothers Love" och sin pappa i "I Love My Dad" är intressant ur ett allmängiltigt perspektiv. Kärleken till mamman är liksom existentiell och ångestladdad. Han kan inte leva utan henne. Sången till pappan är glättig, fylld av lustiga anekdoter och minnen av viktiga läxor som fadern lärt ut. Mamma är modern, pappa är "farsgubben". Är jag dömd att själv bli ihågkommen och uppskattad som blott en farsgubbe? Hoppas inte.

 - I "I Watched The Film The Song Remains The Same" blir en hårdrockskonsertfilm Kozeleks madeleienkaka och i tio, nästan elva, minuter minns han spridda episoder ur sitt liv. Det är inte ett liv som är särskilt spektakulärt på något sätt, och kanske just därför är det en alldeles gastkramande låt. Minnen från skolgården, släktingars dödsfall, musikkarriären... Man lyssnar som på nålar, eftersom det går att relatera.

 - Det här med att helt plötsligt slänga in en lite smådryg vink till Wilco-gitarristen Nels Cline, vad är grejen med det?

 - Jag kan tycka att det blir lite väl mycket misär här och var, nästan som om Kozelek har en osund fixering vid allt otäckt livet kan ha att erbjuda, som om han tvångsmässigt måste tonsätta alla olyckliga historier han ramlar över för att kunna hantera dem. Det blir smått utmattande, och jag frågar mig varför jag behöver höra om den utvecklingsstörda tjejen som blev bestulen på sitt socialbidrag, eller mannen som ska i fängelse för att ha gett sin döende hustru dödshjälp. Nyckeln finns i tidigare nämnda "I Watched The Film The Song Remains The Same": "I don't know what happened or what anyone did, but from my earliest memories I was a very melancholic kid. When anything close to me at all in the world died, to my heart forever it would be tied".

 - Och kanske är det just därför det behövs lite skämtande på Nels Clines bekostnad, eller en popbagatell som "Ben's My Friend" som avslutning av skivan. För att lätta upp, för att kontrastera mot allt mörker, för att det inte ska bli parodiskt nattsvart.

Vad tycker ni andra?